Home Again (2017)

Sockervadd. Rosa sockervadd, möjligen med nån typ av chilikaramellströssel ovanpå. Så skulle man väl kunna beskriva Home Again, eller Home Again – Kärleken flyttar in som den så fyndigt får heta i Sverige.

Vi träffar frånskilda Alice (Reese Witherspoon) som precis flyttat tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York tillsammans med sin numera f.d. man Austen (Michael Sheen).

Alices vänner ska givetvis, det ingår ju i genren, försöka hooka upp Alice med nya snubbar. Nu ska man ut på krogen och festa. Upp på hästen igen.

Under en av dessa utekvällar stöter gänget ihop med tre unga snubbar, knappt torra bakom öronen, som nästan är för trevliga och goa. Finns de verkligen på riktigt? Ja, i den här filmen. Kvällen slutar med efterfest hemma hos Alice, som nu bor i sin fars fancy villa med tillhörande gäststuga.

Alices pappa var en hyllad filmregissör, en sorts blandning av Woody Allen och John Cassavetes. När pappan gick bort ärvde Alice villan och allt som följde med i form av filmrelaterade prylar som gamla originalmanus och annat.

Efter den där efterfesten leder till det ena till det andra och de tre killarna har plötsligt flyttat in i gäststugan. Den utlösande faktorn är Alice mamma (Candice Bergen) samt det faktum att killarna är utblottade filmskapare som försöker förverkliga sin dröm i Hollywoods filmindustri.

Varför funkade den här filmen för mig? En anledning kan vara det där chilikaramellströsslet jag nämnde inledningsvis. Vad menade jag med det? Jo, filmen är söt som sockervadd. Allt är förhöjt som det ska vara, eller är, i en amerikansk romantisk komedi. Grejen med Home Again är att det här är så utstuderat förhöjt att den på så sätt lyfter sig över eller möjligen blinkar med sin egen genre. I det här fallet bryr jag mig inte om det är medvetet gjort eller inte eftersom resultatet var roande för mig.

En annan anledning till mitt gillande kan vara att jag såg Home Again under Malmö Filmdagar, vid precis rätt tillfälle efter att ha genomlidit, men även njutit av, ett antal ångestframkallande filmer. Home Again kändes som en lisa för själen just i detta då.

Home Again är fylld till bredden med mysiga montage där rollfigurerna har kul utan att man hör vad de säger när de festar på krogen eller äter middag och sippar rosévin utomhus i det varma skenet från en perfekt trädgårdsbelysning och allt är så där perfekt att det bara är för bra.

Uppskattar du de klassiska greppen från romantiska komedier? Då kommer du att älska Home Again. Jag tror banne mig filmen kryssar av alla? Skillnaden jämfört med många andra filmer i samma genre är att allt, som sagt, är förhöjt. I själva verket är det som om man har tagit den där sockervadden och kört in den i en varm ugn under högt tryck (sintring) och sen fått fram en romcom-karamell med hög densitet men som ändå är helt tom på innehåll.

Jag ser även Home Again som ett sätt för Reese Witherspoon att dra in pengar så att hon kan fortsätta agera producent för filmer och tv-serier som Wild, Gone Girl och Big Little Lies. Gott så.

Mina slutord tar jag från min spontantweet efter att ha sett filmen nere i Malmö: Home Again med Reese Whiterspoon är nästan en genre i sig. Gullgulligullgull blandat med sötmontage och tre killar från snäll-town.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioHome Again har premiär idag fredag och jag kan garantera att du inte kommer ha tråkigt om du går och ser den. Dra med ett helt kompisgäng vettja!

Andra som tycker till om filmen: Har du inte sett den?-CarlFripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Uppskattar de den här sockervadden eller får de kväljningar?

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

Finding Dory (2016)

Finding DoryI uppföljaren till Finding Nemo möter vi de flesta av våra slemmiga slippriga hala vänner igen. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Eller vänta, har jag skrivit det redan? Nåväl, den här gången är det i alla fall Dory som är i fokus.

Dory är akvariefisken som har stora problem med korttidsminnet. Hon bor tillsammans med Marlin och Nemo på kanten av Stora barriärrevet och har väl ett rätt så bra liv. Men en dag minns hon plötsligt att hon har en mamma och pappa nån helt annanstans i Stilla Havet, i Kalifornien. Hon beslutar sig för att ta sig hela den långa vägen dit. Hur ska det gå till? Ja, givetvis tar hon havssköldpaddor och -strömmar till sin hjälp. Med sig på färden får hon (förstås) också Marlin och Nemo.

I mångt och mycket är det är ju samma film som Finding Nemo. Men filmens titel borde kanske vara Finding Dory’s Parents. Fast, visst, på vägen försvinner ju Dory ett antal gånger.

En ny bekantskap är bläckfisken Hank som är en rackare på att kamouflera sig, gå armgång… samt köra skåpbil (hmmm, ja, här kan jag tycka att filmen gick en aning för långt). Roliga var även sjölejonen som spelade herre på täppan på en sten. Just hur man tolkade sjölejonens läten till mänskliga ord var fyndigt, ungefär på samma sätt som med ettans fiskmåsar. Där var det ”mine, mine, mine”, här var det ”off, off, off” om jag minns rätt.

Skämten om Dorys problem med minnet är roligt i början men den femtielfte gången så känns det lite trött. Sen undrar jag lite över det här med minnet. Om man alltid, från att man föds, har problem med korttidsminnet så har man alltså som en följd av det även problem med långtidsminnet? Det verkar i alla fall filmen vilja hävda, för Dory minns ju inte ens var hon kommer ifrån eller att hon har föräldrar. Men så är det väl inte? Om nånting upprepas tillräckligt ofta så spars det väl ner i långtidsminnet. Fast fiskar kanske inte har ett långtidsminne? Nåväl, strunt i det, för Dory kom ju till slut ihåg att hon har en familj.

Apropå familj. Ett drinking game man kan köra är att räkna antalet gånger ordet familj förekommer.

Apropå valarnas språk. Valhajar är väl hajar och pratar inte det sjungande valspråket? Eller har jag hajat det här fel?

Finding Dory är, som jag sa, i princip samma film som sin föregångare. Det kryllar av referenser, bl a till Alien och Fast Five (hoppet från klippan med skåpbilen!). Tempot är högt och de stunts som fiskarna lyckas med här är aningen för galna om man jämför med Finding Nemo. Jag menar, bläckfiskar som kör skåpbilar guidade av akvariefiskar.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Sorry, jag ska sluta nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallFinding Dory har biopremiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Frost/Nixon (2008)

Frost vs NixonInnan jag skulle se Frost/Nixon hade jag inte riktigt koll på vem som var filmens regissör. När så förtexterna presenterade en viss Ron Howard så blev jag direkt orolig och nästan per automatik uttråkad. Howard är en i mina ögon blek och totalt ospännande regissör. Skulle jag få ytterligare vatten på min hatkvarn i och med denna film om det mentala och verbala spelet mellan programvärden David Frost och ex-presidenten Richard Nixon? Ja, men se på fan! Karln kan ju göra film. Frank Langella är mycket bra som Nixon. Han kör med en del manér men jag köper honom. Michael Sheen gör en slemmig Frost som jag inte blir riktigt klok på. Är han seriös eller vill han bara bli kändis? En retorisk fråga möjligen. Ron Howards bästa film om du frågar mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Timeline (2003)

TimelineTimeline var en av de första filmerna jag såg på Netflix. Just nu, i efterhand, så kanske jag minns den mest för att Paul Walker spelade huvudrollen. Fast & Furious-Walker gick ju ur tiden för ett tag sen i en bilolycka (ödets ironi). Timeline är en b-film, som bygger på en roman av Michael Crichton, med ett ganska roligt upplägg. Tidsresor och onda, mystiska forskningsföretag är ju aldrig fel. Walker spelar sonen till en arkeolog (Billy Connolly) och efter att pappan hamnat i medeltida Frankrike tvingas sonen tillsammans med sina vänner (däribland Gerard Butler) jaga efter för att föra honom tillbaka. Helt ok skulle jag säga.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Kingdom of Heaven

GrenblomTitel: Kingdom of Heaven
Regi: Ridley Scott
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

När jag i mitten på 2000-talet jobbade ett halvår i Östersund kunde man antingen se fransk pratfilm på Bio Regina eller så kunde man gå till SF:s biopalats och se t ex den här filmen…

Jaha, Orlando Bloom verkar ha hittat en liten favoritgenre verkar det som. Efter den relativt usla Troja är han nu tillbaka i ytterligare en historisk rulle. Denna gång heter regissören Ridley Scott, vilket kanske kan ge ett bättre resultat, och filmen handlar om Jerusalem under 1100-talet, dvs under korstågens tid. Den Heliga Staden styrs när filmen tar sin början av den kristne kungen Baldwin. En bräcklig fred råder mellan Baldwin och den muslimske ledaren Saladin, och Jerusalem är en plats där flera religioner lyckas leva tillsammans med respekt för varandra. Freden hotas dock av krigshetsare och fanatiker i bägge läger.

Hit anländer den bittre smeden Balian (Bloom) som efter att ha förlorat sin familj träffar sin tidigare okände far, blir dubbad till riddare, och efter sin fars död axlar hans fallna mantel som försvarare av Himlens rike. Det blir inte bara strider för vår smed utan han hinner även med att dejta kungens syrra, Sibylla.

Hmm, jag blev faktiskt lite positivt överraskad av filmen. Jag var rädd att det skulle vara en film i stil med Troja eller King Arthur, som jag tycker kännetecknas av överlag dåligt skådespeleri och regissörer som tror att det räcker med pampiga scener för att skapa känsla. Nej, det här var bättre. Bloom, som faktiskt har en helt en annan och kanske mer tacksam roll här jämfört med i Troja (där han var en fjant) funkar inte klockrent, men jag står ut med honom – han är ok. Här är han bitter, med ett ganska tungt sinnelag, och han får aldrig den där kristna frälsningen som han söker, vilket kändes skönt. Bitvis klarar dock inte Bloom av att visa den pondus som behövs för att vara helt trovärdig som krigsherre och ledare. Det blev lite fel när han försökte vara så där stoisk som man ska vara i den här typen av filmer.

Även om jag är rätt kass på de verkliga historiska händelserna som skildras i filmen så tyckte jag det var intressant att se det hela som en sorts dramadokumentär och därmed lära sig lite om vad som hände. Jag blev inspirerad att läsa mer om Jerusalems historia och också om, den i filmen sympatiskt skildrade, muslimske ledaren Saladin. Just det där tyckte jag var rätt så lustigt: regissören Scott var väldigt noga med att inte skildra muslimerna som ondskefulla barbarer. Tvärtom framställs de som vettiga och hederliga. De fanatiska krigshetsarna finns främst på den kristna sidan i filmen. Det var nästan på gränsen till löjligt ibland med referenserna till dagens situation, om hur muslimer och kristna (läs: kristna amerikaner) ska respektera varandra, och hur Israel och palestinier borde glömma allt groll och sluta fred.

Jag vet att Movies – Noir när såg filmen störde sig lite på det religiösa budskapet. Jag kan inte riktigt hålla med här. Det var ju snarare så att budskapet var att religionen inte var värd att strida för. Den känslan fick i alla fall jag. T ex under Blooms tal inför det slutliga anfallet på Jerusalem där han förklarar att det är folket som man ska slåss för, inte Jerusalems religiösa symboler. Sen att hans tal och efterföljande massdubbning av riddare kändes flåshurtigt och pompöst är en annan sak. Det var nästan för mycket när Saladin i slutet ställde upp det nedfallna kristna korset på bordet i nån sorts gest av respekt. Scott ville verkligen visa att muslimer minsann är reko människor.

Jag måste säga att jag gillar det här fenomenet med att två sidors ledare har varsin armé bakom sig men först rider fram för att förhandla öga mot öga och eventuellt undvika strid. Krigsscenerna i sig var väl som de brukar med den vanliga uppbyggnaden innan striden och sen blir det strid med snabba klipp och något av en transportsträcka fram till de mer intressanta scenerna med mer dialog och mer skådespeleri.

Eva Green. Även om hon kändes inkastad för att få till lite romantik i filmen tyckte jag Miss Green (som Blooms kärleksintresse) var en intressant ny bekantskap och hundra gånger bättre än Diane Kruger som hade motsvarande roll i Troja.

Jag håller med andra tyckte att det var lite märkligt att Balian på kort tid går från smed till otroligt listig riddare och krigsstrateg. Annars tyckte jag det var en helt ok matinéfilm som skildrade intressanta historiska händelser som är aktuella än idag. Överlag är det välgjort och med helt ok insatser av skådisarna. Betyget blir godkänt och lite till.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Gillar ni historisk action med vapenskrammel? Här får ni fyra tips. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

sotw centurion bd Ironclad

Midnight in Paris

Titel: Midnight in Paris
Regi: Woody Allen
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Midnight in Paris är Woody Allen-filmen alla hyllar. Well, eller hyllade när den var aktuell. Woody Allen är lustig. Han gör en film per år och det är ju praktiskt taget omöjligt att alla hans filmer ska vara bra. Det går ju bara inte. Jag vet inte riktigt hur den allmänna uppfattningen om hans filmer är men jag tycker ungefär: en hyfsad, en dålig, en bra, en riktigt bra och sen börjar vi om. Det känns som de flesta tyckt att Midnight in Paris hör till kategorin ”riktigt bra”. Jag tyckte både Match Point och Cassandra’s Dream var riktigt bra medan Vicky Cristina Barcelona var hyfsade.

På senare år har Allen åkt från stad till stad och spelat in en film eller två eller tre. Först var han i London, sen Barcelona, sen Paris och nu senast var han i Rom (To Rome with Love). Den film jag nyss har sett utspelas alltså i Paris (duh). Det har gått rykten om att Köpenhamn är nästa destination men det förnekar Allen som säger att det är L.A. som gäller härnäst.

Owen Wilson spelar Gil, en tönt som är i Paris på semester med sin fästmö och hennes föräldrar. Gil är manusförfattare med viss framgång men i Gils ögon är det mest skräp han står för. Han vill bli författare, och inte bara manusförfattare utan Författare av Romaner. I Paris känner han historiens vingslag och hur det var så mycket bättre och mer kreativt förr i tiden. Speciellt 1920-talet lockar. I slutet av en fyllekväll dyker plötsligt en gammal bil upp som tar med honom på en tidsresa. Gil dras in i en nostalgisk nattdröm.

Det är en mysig film, det går inte att förneka. Ja, faktum är att jag gillar filmen tillräckligt mycket för att dela ut en svag fyra. Stämningen är underbar och det är en riktigt rolig idé och filmen är gjord med Allens vanliga lätta hand. Det förekommer några riktigt roliga scener med Gils fästmös odräglige kompis Paul (Michael Sheen). Normalt har jag lite svårt för Owen Wilson. Han känns som en pojkman och jag har svårt att ta honom på allvar. Fast han stör inte här utan är helt ok, och Marion Cotillard är bedårande.

4-/5

Underworld


Titel: Underworld
Regi: Len Wiseman
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Vampyrer och varulvar slåss om makten. Vampyrerna är sofistikerade och bor i slott medan varulvarna mest håller till i källare. Selene (Kate Beckinsale) är vampyr och tillhör de dödspatruller som dödar varulver (eller lykaner som de kallas här). Selene upptäcker i samband med en eldstrid att varulvarna verkar vara ute efter en helt vanlig människa, Michael (Scott Speedman). Varför? Ja, saker och ting visar sig inte riktigt vara som Selene har trott.

Det här hade kunnat vara ganska bra. Faktum är att jag tyckte det var snäppet bättre än jag trodde det skulle vara. Fotot, storyn och actionscenerna funkar bitvis. Tyvärr saknas känslan helt enligt mig. T ex så känns vampyrerna aldrig som vampyrer, allra minst Selene. Man får se hennes lite långa hörntänder och lysande ögon ibland men annars inget som får en att tro att hon skulle vara vampyr. Ok, hon kan hoppa från balkonger på tionde våningen och landa som en katt men det har liksom inget med vampyrer att göra. Eller? Hela den sorgliga känslan som jag tycker ska finnas (som i t ex Coppolas Dracula) som har att göra med att vampyrer är ”dömda” till evigt liv saknas.

Den där känslan jag pratar om är ersatt med högljudda vapenuppgörelser. Detta gör att jag tycker filmen är lite tråkig. Det finns ingen som helst humor, inte minsta lilla roliga kommentar för att lätta upp stämningen. Nej, det var gravallvarligt hela tiden. Lite ofrivilligt roligt blev det när en vampyr vid namn Viktor (Bill Nighy) skulle väckas upp. Behövdes verkligen alla de där slangarna?! Slutfajten fick mig att tänka på både Equilibrium och Kill Bill Vol. 1. Jag är inte odelat negativ till filmen. Jag gillar mytiska historier, om vampyrer, varulvar och dylika tingestar. Kulor med radioaktiv vätska (strålar ljus) mot vampyrer och kulor med flytande silver mot varulvar och såna saker är småkul. Det blir snudd på godkänt, men i slutändan ändå inte.

2+/5

PS. På lördag kommer en recension av Underworld: Awakening, del 4 i den här franchisen som har svensk biopremiär 16 mars.

TRON: Legacy

Titel: TRON: Legacy
Regi: Joseph Kosinski
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

TRON: Legacy har uppskattats ganska mycket av de filmbloggar jag läser. Royale with Cheese och Addepladde tyckte om den medan Fiffi tokhyllade den. Nu har jag själv sett den — på bio men inte i 3D.

Mitt första intryck när vi väl lämnat vårt vanliga organiska universum och inträtt i den digitala datorvärlden är det är otroligt snyggt. TRON: Legacy måste vara förra årets mest blanksterilsnygga film. Under de första kanske 20 minuterna satt jag med leende på läpparna. Hela sekvensen när Sam (Garrett Hedlund) kommer in i The Grid fantastiskt skön. Det vibrerar i biofåtöljen. Daft Punks bas mullrar. Det är snyggt. Ja, det roliga pågår ungefär fram till att Sam möter sin far (Jeff Bridges) som varit instängd i The Grid i 20 år. Då är det lite grann slut på det roliga men det är ändå inte dåligt. Men början var en fyra i min bok.

Jag hade gärna sett att man hade mixat upp handlingen från The Grid med lite handling i den verkliga världen, typ att det skickades in något program utifrån som dyker upp i form av en ny karaktär inne i The Grid. Sen tyckte jag mig se Cillian Murphy glimta förbi i början som ”elak” sw-utvecklare. Varför utnyttjades han inte mer?

För mig som programmerare var det lite kul att filmen verkligen promotade open source till skillnad från att sälja sin mjukvara genom att ta betalt för licenser. Inte för att jag alltid tycker det är rätt men det var intressant att filmen så tydligt tog ställning för det. Men det ligger väl i tiden.

3/5

PS. Jag kan också nämna att jag såg filmen på Filmstaden i Kista och att jag fick springa ut för att leta upp personal eftersom man missat att vrida på något vred på projektorn efter de första reklamfilmerna. När den sista trailern just innan filmen och sedemera filmen drog igång var formatet helt vrickat, ihoptryckt och nedre delen var avklippt. Jag fick springa ut två gånger. Första gången hittade jag ingen personal utan höll istället på att gå vilse i de vindlande korridorerna. Helt vansinnigt. Jag tänkte att ”nåja, de ser väl själva att det är fel på bilden” och gick in igen. Men icke: filmen fortsatte rulla i sjösjukeformat. Jag sprang ut igen och råkade som tur var stöta på några som städade precis utanför salongen. Jag sa till dem, gick in igen, och ”klick” så var det rätt format. Jag kan väl också säga att salongen var åtminstone halvfull men ingen annan verkade notera felet eller visa minsta antydan till att göra något åt det. Trött.

%d bloggare gillar detta: