John Wick (2014)

De senaste åren har vi sett något av en Keanusance, har vi inte det? Det kanske inte är samma nivå på Keanus återuppväckelse som det var på skådespelarkollegan Matthews dito men faktum är ändå att The Matrix-Neo blivit cool igen. Efter att under en period kanske inte riktigt hitta sin plats tar Keanu nu lite annorlunda roller, som t ex birollen i snyggfilmen The Neon Demon.

Det främsta och mest framgångsrika exemplet på att Keanu är inne igen är John Wick. Det var (väl?) en sån där film som nästan skrattades ut – John Wick ska hämnas för att hans hund (hans hund!) dödas – och stämplades som b-action redan innan den kom ut. Men sen hände nåt. Filmen fick eget liv och blev en sorts modern kultfilm.

Keanu Reeves spelar titelrollen och blir arg på ryska gangsters när de dödar hans älskade hund, det enda som han har kvar som minne efter sin bortgångna fru. Micke Nyqvist spelar gangsterbossen som försöker men misslyckas med att kontrollera sin hetlevrade sadist till son.

John Wick var en annorlunda upplevelse. Enbart filmens inledande upplägg kändes udda. De ryska gangstrarna dödar inte Keanus fru. Nej, hon har gått bort i sjukdom redan innan filmen tar vid. Istället är det en hund som hamnar i skottlinjen. Hunden råkar vara en present från frun till Wick. Now it’s personal.

Vem Wick egentligen är förblir länge oklart. Är han en gammal agent, polis, spion eller nåt annat? Nåt annat var svaret, och här fick man skymta lite av en dold värld som Wick dras in i igen.

John Wick är en film med en märklig stämning. Jag har svårt att sätta fingret på det men det är kanske blandningen av drama, thriller, ostiga scener, på (eller över) gränsen till komedi och så de otroligt välgjorda och brutala actionscenerna. Jag undrar om filmmakarna har inspirerats av asiatisk (koreansk) film? Jag får nämligen lite såna vibbar. Släng sen in en Micke Nyqvist som ska bryta på ryska så blir stämningen än märkligare.

Actionscenerna! Här har man verkligen lagt ner tid och möda. De är fullkomligt briljanta. Jag ser vad som händer. Det klipps inte. Det skakas inte kamera. Vi får Gun Kata, och t.o.m. Car Gun Kata. Jag tycker nästan filmen är mer av ett konstverk än en film. En sorts installation. Action- och slagsmålsscenerna är underbara. Slutfajten då, var och hur äger den rum? Jo, utan vapen, man mot man, i regn, under natten och uppe på en hög plattform. Check.

Varför ska gangsters i den är typen av film (Taken!) alltid komma från Östeuropa? Det är likadant i Johan Falk-filmerna. Förmodligen är svaret att det är så det är i verkligheten, men jag kan ändå tycka att det blir lite trött till slut.

En sak som gjorde mig glad, och som alltid gör mig glad, var att se skådisar från The Wire (yay!). Den här gången var det Lance Reddick (kommissarie Cedric Daniels) och Clarke Peters (Lester Freamon kriminalpolis). Good stuff.

En stark trea delar jag ut till John Wick. Det är en skön rulle som har en självdistans som verkligen behövs. Kanske är det den ryska gangsterklichén, och speciellt icke-ryska skådisar som pratar engelska med rysk brytning, som gör att jag inte delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Några bilder från filmens höjdpunkt: klubbscenen, som påminde mig om en liknande scen i Collateral.

Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma lekenDen allvarsamma leken var en film som växte i mitt huvud efter att jag sett den. Under själva visningen kände jag mig inte riktigt insvept i filmen som jag hade velat. Å andra sidan har jag en svaghet för kostymdramer, även svenska sådana, så jag hade aldrig tråkigt. De miljöer som filmen utspelar sig i gillade jag också: Stockholm i början av 1900-talet på en tidningsredaktion, eller i ute skärgården med levnadsglad konstnär, kräftor, nubbe och nakenbad.

På tidningen, här kallad Nationalbladet, jobbar unge Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason) som korrekturläsare. Arvid visar dock framfötterna och avancerar raskt till recensent (främst av operaföreställningar vad det verkar). Vid ett besök ute vid konstnären Anders Stilles (Göran Ragnerstam) skärgårdsstuga träffar han Stilles dotter Lydia (Karin Franz Körlof). De båda blir tokiga i varandra. Pappa Stille är dock skeptisk och varnar dottern för att få ihop det med nån som kommer från fattiga förhållanden.

Jag gillar kemin mellan Lydia och Arvid. Jag känner att de känner något för varandra. De kan inte hålla sig borta från varandra. Lusten. De idkar älskog på trägolvet. Samtidigt kan/vill inte Anton (Arvid! Varför skriver jag Anton hela tiden?) tillåta sig själv att gifta sig med Lydia. Han tycker att han måste kunna försörja dem som man, och uppenbarligen tycker han inte tidningslönen räcker.

Intressant blir det när Lydia av ”skäl” kommer till tidningen för att be om att sätta in en annons för att söka jobb som hembiträde. Lydia visar ju här att hon inte har nåt emot att jobba för brödfödan. Här kan man ju tycka att Arvid borde ha svalt stoltheten och friat och så hade de båda fått kämpa tillsammans. Men icke. Lydia blir besviken (så tolkar jag det i alla fall) och gifter sig med en rik och äldre man istället. En norrman till råga på allt. Jobbigt läge för Arvid men han får ju skylla sig själv.

Nu när jag skriver om den här filmen så är det som att jag upptäcker mer små intressanta detaljer. I inledningen är det så fint alltihop. En ung man blir förtrollad av en ung kvinnas fagra hägring. Den ack så skira kärleken. Sen blir det smutsigt och liksom på allvar.

Jag gillar scenerna som utspelar sig på operan. De båda smygtittar på varandra, och träffas i pausen för att vänslas. Senare i filmen återkommer operan som spelplats men då är saker och ting förändrade. En snygg återuppringning.

Om jag ska gnälla en gnutta på något så skulle det i sådana fall vara filmmusiken, där ett klinkande pianostycke återanvänds aningen för ofta för min smak.

Det nästan bästa i filmen är slutscenerna med två närbilder på huvudpersonernas ansikten: dels en melankolisk Sverrir på ett tåg och dels Karin med svart hatt och mörka vackra ögon (och ögonbryn!). Väldigt fina slutbilder.

Jag skulle kunna tänka mig att Den allvarsamma leken blir Sveriges Oscarsbidrag – om det inte blir Ove.

Det blev Ove. Järnspikar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallDen allvarsamma leken har biopremiär idag fredag 9/9 och jag rekommenderar den. Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm (publiceras på måndag)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Så som i himmelen (2004)

Micke Nyqvist är ute och cyklar...

Micke Nyqvist är ute och cyklar…

Imorgon har Så ock på jorden premiär. Jag såg Kay Pollacks efterlängtade uppföljare till supersuccén Så som i himmelen under Malmö Filmdagar. Innan trippen söderut hade jag tänkt se om Så som i himmelen för att fräscha upp mitt minne men det hanns tyvärr inte med. Nu har jag sett den och det var lite kul att se den som en prequel. Dessutom insåg jag att jag faktiskt inte hade sett filmen från början till slut tidigare även om jag kände igen en hel del scener. Jag visste exempelvis att det av nån anledning skulle cyklas en massa i filmen.

Haha, herregud, fader vår, fräls oss från ondo, och giv oss vårt dagliga bröd, vilken film! Det är överdramatiskt, överspel från samtliga parter, pekoral i kubik.

Michael Nyqvists dirigent Daniel viftar i början sin taktpinne med sån inlevelse att han börjar blöda näsblod och hans hjärta känner så mycket att han får en hjärtinfarkt. För att vila upp sig (och Hitta Sig Själv, Sin Musik Samt Våga Leva Och Älska) återvänder Daniel till sin norrländska hemby. Här tas han emot med öppna armar av vissa, och med knytnävar och förakt av andra. Efter att ha velat hålla sig undan slutar det ändå med att Daniel tar över kyrkokören. Hans mål: Att få folk att öppna sina hjärtan genom musik!

Som sagt, det är en galet överdramatisk film. Det förekommer scener som är fantastiskt märkliga. Några exempel: Daniel står utomhus barfota i snön och stampar och hoppar som ett barn på grönbete, Daniel tar ett dopp i älven som om han vore baptist, Daniel är ute cyklar bland dagisbarn i Innsbruck med sån passion att han missar sin egen konsert, Daniel… ja, you get the picture. 😉

Grejen är att jag inte kan låta bli att gilla det här. Lennart Jähkel är en jäkel på det han gör. Byns patetiske kyrkoherde överspelas av Niklas Falk. Sångfågeln Helen Sjöholm är med på ett hörn som misshandlad fru. Per Morberg spelar den misshandlande mannen (givetvis med ett härligt överspel). Alla känslor är uppskruvade till elva. Just detta med människor som hänger sig totalt till nåt, må det vara musik eller religion, får ofta mig att känna mig obekväm. Det kan bara inte vara bra att vara SÅ glad.

Filmen hotar att kollapsa under sin egen tyngd men den som håller den någorlunda ihop är Frida Hallgren. Hon är en naturkraft helt enkelt. Av nån anledning så känns det inte som att hon spelar över trots att hennes Lena känns som onaturligt överglad person med känslorna utåt. Men man (läs: jag) köper att det är så hon är funtad.

När det gäller övriga överspelare så blir det mer farsartat men jag har insett att jag faktiskt gillar det. Jag tror jag insåg det när jag såg den härliga Miraklet i Viskan på bio.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Även Rörliga bilder och tryckta ordFiffis filmtajm och Fripps filmrevyer har passat på att skriva om Så som i himmelen. Imorgon publicerar jag min recension av Så ock på jorden.

Smala Sussie (2003)

Smala SussieMed anledning av att Smala Sussie nyligen hamnade på min topplista över 2003 års bästa filmer så kommer här min gamla recension som skrevs just 2003.

Jag har sett Ulf Malmros nya film Smala Sussie. Den har kallats en värmländsk Pulp Fiction, och det är väl kanske en inte helt fel beskrivning. Hur som helst var det en överraskning som påminde en del om Josef Fares komedi Kopps. Smala Sussie är också en komedi och den utspelas i en liten värmländsk håla. Erik har flyttat därifrån till Stockholm men åker tillbaks när han får höra att hans lillasyster Smala Sussie har försvunnit. På plats försöker han reda ut vad som har hänt.

Hehe, som sagt, det här var en överraskning, och faktiskt en positiv sådan. Den har lånat lite från Pulp Ficiton och lite från Kopps och satt ihop det till en fartfylld komedi där det händer oväntade och roliga saker. Saker och ting händer huller om buller i korta avsnitt och inte i tidsordning. Det dyker även upp en del skådisar i ganska ovanliga roller. Sen förekommer det en hel del referenser till andra filmer och regissörer (ungefär som i Kevin Smiths filmer), bl a De misstänkta, Taxi Driver, Kubrick och helt oväntat Kieslowskis 10-timmarsverk Dekalogen (som jag plöjer igenom just nu), fast här kallas den Katalogen. Sånt här är alltid kul om man är filmfreak.

Jag gillar svenska filmer som vågar vara lite annorlunda. Jag tycker t ex det är kul att se svenska skräckisar och dylikt, just för att de utspelas i miljöer som man känner själv, och då inte från andra filmer, utan för att man faktiskt har varit eller lever där själv. Det är bara det att det är ganska sällan som svenska regissörer lyckas göra detta på ett bra sätt. Kanske just för att det är miljöer som vi känner igen och om det blir lite fel, oftast dialogen, så faller det liksom helt. Här tycker jag man har lyckats. Man har lånat från diverse filmer men satt in det på ett smart sätt i en svensk miljö. Det blir roligt helt enkelt. Betyget blir 4/5. Möjligtvis i överkant, men vad fan, jag hade kul!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Luftslottet som sprängdes

Hasse Alfredson

Hasse Alfredson i lösnäsa

Titel: Luftslottet som sprängdes
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då har vi kommit till den sista delen i de svenska versionerna av Millennium-serien. Om den amerikanska Fincher-filmen skriver jag på tisdag eftersom mitt måndagstema Martial arts-måndag kör igång igen efter jul och nyår.

Ah, jag var tvungen att se även den sista delen av Millennium-trilogin på bio. Salander (Noomi Rapace) ligger på sjukhus efter konfrontationen med sin far, Zalachenko, i slutet av förra filmen. Den hemliga gruppen inom Säpo som skyddat Zalachenko försöker sopa igen spåren efter sig, bl a genom att försöka få Salander inspärrad på psyket. Blomkvist (Michael Nyqvist) bedriver efterforskningar och är Säpo-gruppen på spåren.

Jag måste säga att handlingen är lite lustig. Det känns som att filmen går ut ganska hårt men sen är det som om luften i slott… ehe ballongen sakta pyser ut, utan nån riktig nerv. Slutdelen är en ganska lång och lite småtrist rättegång. Nu är ju rättegång på filmen ändå nästan alltid sevärt och så även här. Filmen är hyfsat underhållande hela tiden även om det efter ungefär 2/3 går rejält på tomgång.

Som vanligt är det en stenhård Noomi Rapace som lyfter det hela. Det förekommer en skön scen när Salander Spoiler i princip helt immobiliserad i sjuksängen, får reda på att Zalachenko, hennes far, har blivit mördad och då ler förtjust Spoiler slut

Det som är bra med Rapace och hennes rollfigur är att det är konsekvent. Salander gör aldrig nåt spektakulärt, publikfriande, utan är oförlåtande och lika envis och vrång mot alla. När hon vet att hon har nån att tacka för nåt så bär det emot nåt enormt att sänka garden och faktiskt säga tack (om det ens sker).

Jag vet inte vad det är; nånstans ser jag att det egentligen är en film med med hackig dialog (Lena Endre!) och krystade scener men ändå så finns det nåt som jag gillar. Kanske beror det på att jag har läst böckerna.

3-/5

Flickan som lekte med elden

NoomiTitel: Flickan som lekte med elden
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer min recension av den sista filmen i Millennium-serien men först alltså om del 2 Flickan som lekte med elden.

Första delen i Millennium-trilogin var en helt ok thrillerdeckare där Noomi Rapace stack ut som den stenhårda Salander. Speciellt scenerna med slemadvokaten Peter Andersson blev uppmärksammade, med all rätt. Del två är lite annorlunda i handling och tempo. Det är mer action än i Män som hatar kvinnor som till stora delar var en pusseldeckare. Samtidigt som det är mer action känns den även mer vanlig. Det förekommer dötrista scener på Millennium-redaktionen med allt som oftast dåliga skådisar som verkar läsa innantill (eller åtminstone inte framför sina repliker på ett naturligt sätt). Det känns inte som en äkta tidningsredaktion. Har man gjort nån research överhuvudtaget om hur det funkar på en tidskrift? Scenografin var blek.

Nåväl. Salander var hård som vanligt. Det finns en intensitet i scenerna hon är med i. Jag gillade speciellt när hon sminkar sig som mimare när hon ska ”förhöra” en person. Det kändes nästan som något sorts surrealistiskt kammarspel här, men bra. Nyqvist är nonchalant rolig när han är vrång mot polis och andra. Man märker att de inte har haft lika stor budget här. Det är inte lika snyggt och välproducerat som i ettan. Tempot är som sagt är högre och ibland blev det hyfsat spännande. Hela sekvensen med Paolo Roberto var faktiskt helt ok. I övrigt känns det lite för vanligt. Bl a får vi träffa en blond jätte som inte känner smärta. Ett nytt grepp… not! Men, men, jag ska inte klaga för mycket. Det är en mysig och vanlig söndagsfilm.

3/5

Män som hatar kvinnor

Peter och NoomiTitel: Män som hatar kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då kör jag igång ett litet minitema… Jag ligger oftast hjälplöst efter med mina recensioner. Om jag inte har en deadline (som t ex ett datum för ett Filmspanartema) så ligger texterna halvklara i dvala för att väckas upp och fixas till när de behövs. I våras såg jag David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och det finns en liten text om den på min dator och nu är det dags att renskriva den. Men först kommer mina gamla recensioner av de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons deckarsuccéer i Millennium-serien.

Stieg Larssons Millennium-trilogi slukade jag mer eller mindre hel utan att tugga, och så mycket tuggmotstånd var det väl kanske inte. Däremot är böckerna ena riktiga sidvändare – när man väl började läsa var det bara att fortsätta. Nånting i böckerna gjorde att man sögs in. Jag tror det var vardagligheten blandat med thrillerhändelserna. Och så var Lisbeth Salander en karaktär som stack ut.

Salander sticker ut även i filmen i form av Noomi Rapace som är stentuff och gått in i rollen till 100%. Rapace måste ha styrketränat en hel del innan filmen då hon ser riktigt bitig ut trots att hon är smal. Rapace kändes rätt som Salander: seg och stark, både kroppsligen och mentalt. Hennes blick är grym och hon är inte att leka med. Scenerna mellan slemadvokaten Bjurman (Peter Andersson) och Salander var riktigt bra. När Rapace är med så är det antingen intensivt, fascinerande eller roligt (ja, hon har ju ett lite eget sätt). Något negativt: lite väl många ”röka cigarett”-scener för Salander.

Michael Nykvist är rolig, lite tafatt, och stämmer kanske inte riktigt med bokens Micke Blomkvist (men det har mindre betydelse eftersom en film alltid är en film även om den bygger på en bok). De två huvudrollerna görs hur som helst helt ok. Det finns brister i birollerna. Bl a gör Alexandra Pascalidou en förfärlig innantillsläsning som nyhetsreporter precis i inledningen. Lena Endre verkar inte heller riktigt vara med i matchen.

Precis som när det gäller t ex The Da Vinci Code så funkar mysteriebiten och sökandet efter lösningen på olika gåtor bättre i bokform. Fast det är ändå helt ok här jämfört med Da Vinci-koden vars filmatisering i stora delar var katastrofal. Män som hatar kvinnor är på det hela taget en kompetent deckarthriller som dock har mer gemensamt med en söndagsdeckare på tv än med – låt oss säga – När lammen tystnar.

Jag nämnde att Salander rökte lite väl mycket i filmen. En annan typ av scener som det gick lite inflation i var datorhackarscener. Det loggas in, accessas databaser, WiFi:as, e-postas och remote desktoppas så det står härliga till. Men lite för mycket alltså. Det är liksom inte spännande att se flimrande och blippande datorskärmar. Det var det inte ens på Sandra Bullocks tid, *host*eller hur Joel?*host*.

3+/5

Downloading Nancy

Titel: Downloading Nancy
Regi: Johan Renck
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Det finns en svensk tv-kanal som heter Silver. Det enda jag egentligen känner till om kanalen är att det förr om åren varit reklam för den på Stockholm Filmfestival. De filmer som det har visats klipp ur har varit riktigt sköna amerikanska indie-filmer och typ 4 av 5 brukade jag ha sett. Ett speciellt klipp som jag minns är när Ellen Burstyn säger ”silver!” i Requiem for a Dream. För ett tag sen dök det upp ett paket från Silver med reklam för deras American Independent Week (pågår 30/4-6/5). En film som fanns med i paketet var Downloading Nancy av svenske Johan Renck. Jag beslutade mig för att se filmen.

Johan Renck, Johan Renck, Johan Renck. Jag trodde du var Stakka Bo? Stakka Bo med Here we go, en riktig partylåt från början av 90-talet med E-Types hovsångerska Nana Hedin i refrängen. Downloading Nancy är typ så långt ifrån Here we go man kan komma. Det finns ett engelskt ord som beskriver filmen bra. Ordet är bleak. Det betyder dyster men bleak känns mer rätt. Blek och bleak och dyster. Maria Bello gör rollen som Nancy, en kvinna som fullständigt tappat lusten att leva. Hon lever ihop med en man som istället för att be sin fru om saltet vid middagsbordet reser sig upp, går runt bordet, hämtar saltet, saltar sina ärtor och smackande och fundersamt kommer fram till att det var rätt mängd salt. ”Jaha, frugan, sitter du där också?” Förutom det säljer han hemmagolfsystem. Nancy söker sig ut på nätet för att hitta nån lösning, nån utväg.

Oj, Downloading Nancy var en jobbig film som slår mig i magen. Jag minns när den kom att jag av nån anledning valde bort den. Jag minns inte riktigt varför, kanske var det att den inte fick så bra kritik. Jag hade fått för mig att det var en lite halvskön melankolisk film om en kvinna som nätdejtar. Det var ju Stakka Bo liksom. Hmmm, njae, inte riktigt. Donwloading Nancy är film som är skitig, ful och jobbig. Ni vet sån där riktigt äcklig kebablysrörsbelysning. Sån ljussättning och såna färgskalor är det under hela den här filmen. Ingen skådis ser snygg ut, vilket på ett märkligt sätt känns befriande.

Maria Bello gör nog en av sina jobbigaste roller, A History of Violence känns som en promenad i parken i jämförelse. Hon gör den dessutom helt rätt och med klockren tonsäkerhet. Jag trodde kanske att det var på väg att bli lite väl mycket misär och att filmen inte skulle leda nån vart, att inte komma fram till nåt under den skitiga jobbiga ytan. Och det gjorde den kanske inte, förmodligen gjorde den inte det. Jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en svag fyra. Det är så dystert det kan bli och jag kan inte låta bli att gilla dess kompromisslöshet trots meningslösheten.

4-/5

Filmen finns att se på Silver under veckan tillsammans med ett gäng andra indie-filmer av vilka jag kan rekommendera The Station Agent, Secretary, American Splendor, Me and You and Everyone We Know och Pi bl a. En varning bara angående Dowloading Nancy: inte många verkar gilla filmen. Många delar ut lägsta betyg, vilket är förståeligt. Filmen är deprimerande, en feel-bad-film som är på gränsen till outhärdlig och på gränsen till att bara vara tråkig istället för berörande. Den bästa filmen att se efter Downloading Nancy för att må bra är definitivt The Station Agent! Eller så kan man se The Station Agent direkt och må bra direkt! 🙂

Mission: Impossible – Ghost Protocol


Titel: Mission: Impossible – Ghost Protocol
Regi: Brad Bird
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

När jag nyligen var i Montréal så gavs det två tillfällen för att kolla på bio. Första gången blev det Underworld: Awakening i AVX och 3D. Andra gången blev det inte helt oväntat den senaste Mission: Impossible-filmen — i IMAX-format. Om man ska ta sammanfatta de tidigare MI-filmerna så tycker jag den första är riktigt bra. Det var en klassisk agent/heist-histoira. Tvåan tyckte jag nästan var usel. Den var hur som helst inte godkänt. Jag tyckte här att John Woo förstörde agentkänslan fullständigt och det blev en smörig actionbalett av det hela istället. Trean var en ok thriller. Där tyckte jag man hade gått tillbaka till lite mer jordnära actionscener och inte den där överdådiga romantikactionen.

I den fjärde filmen (som jag inte alls var säker på att den skulle komma och än mindre att jag skulle se den) så finner sig Ethan Hunt i en ganska prekär situation. Agenter har dött till höger och vänster. Till slut är Ethan och hans team helt ensamma och avskurna. All kännedom om Ethan och hans team förnekas och they are on their own. Ok, detta är kanske inget nytt men skillnaden nu är att hela MI-organisationen är förbjuden att kontakta Ethan och de andra agenterna. Tidigare har de alltid kunnat lita på sina egna när det gäller utrustning och säkra platser att vistas på. Men nu är de alltså helt ensamma. Det är just detta som kallas för spökprotokollet.

Skurken som de har att kämpa emot är… wait for it… svensk. Han spelas av Michael Nyqvist och är en galen professor som tycker att Jordens undergång är det bästa som kan hända Jorden. Av nån anledning hade jag fått för mig att Nyqvist spelade en rysk galning men det visade sig att det var en svensk galning vilket var lite kul. När Nyqvist i några scener i början höll tal på svenska hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det lät helt sjukt. Nu när jag tänker efter så tror jag att svenska skådisar kommer att ha en liten guldperiod några år framöver. Det finns nåt lockande med att vara lite annorlunda.

Ok, om vi ska skippa svenskkopplingen så konstaterar jag att det är en ganska vanlig actionthriller. Den innehåller helt enkelt de vanliga scenerna. Vi har relativt halsbrytande action med biljakter och klättring på skyskrapor i Dubai. Historien är densamma som i de tidigare filmerna. Skillnaden här ska vara att teamet är helt utlämnade men känslan är att det egentligen inte är nån skillnad.

Om man nu ska se det som en helt vanlig thriller så är det möjligt att den är aningen mer spektakulär men slutändan ändå inte. Ok, de olika miljöerna som filmen utspelas i är coola, det ska erkännas. I Dubai bjuds vi på cool skyskrapsklättring. Jag vet inte om det beror på Fiffis hajpning men jag blev ändå aningen besviken på dessa scener. Det fanns nåt fånigt över Ethans svarta grodfingervantar.

Det som var lite kul med just den här visningen var att den ägde rum i en gigantiskt IMAX-salong. De vanliga reklamfilmerna lyste med sin frånvaro. Istället visades vad jag trodde skulle vara en kort scen ur den kommande Batman-filmen. Det var bara det att det här lilla klippet  bara fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Efter ett tag undrade jag om det faktiskt var MI-filmen som hade börjat. Dessutom var det ett väldigt underhållande klipp. Men eftersom jag i början hade känt igen Gary Oldman som polischefen så visste jag att det var Batman det handlade om. Fast grejen var att det inte var en trailer utan en hel scen som visades.

Men till slut tog alltså den där Batman-scenen slutet och den riktiga filmen började. Varför var Batman-scenen så bra? Ja, jag kan väl säga att den innehöll en ganska cool kidnappning… av ett flygplan.

Mission: Impossible – Ghost Protocol får en helt vanlig trea.

3/5

Detaljer


Titel: Detaljer
Regi: Kristian Petri
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

För ett tag sen såg jag Kristian Petris senaste film Ond tro och nu kom jag att tänka på att jag faktiskt sett en av Petris tidigare filmer, nämligen Detaljer från 2003 och här kommer en gammal recension av den. Lite kul tycker jag är att jag berömmer dialogen i filmen. Den, dialogen alltså, brukar ju ofta kännas ganska stel i svenska filmer, om jag nu får ta till ett sånt där ogenomtänkt ”dra alla över en kam”-påstående.

Handlingen kretsar kring fyra personer: en ung aspirerande författarinna (Rebecka Hemse), en drogberoende pjäsförfattare (Jonas Karlsson) och så en förläggare (Michael Nyqvist) och hans fru (Pernilla August). Dessa fyra ingår i ett rektangeldrama som utspelas i Stockholm och under semestrar i Toscana. Manus bygger på texter av Lars Norén och filmen är regisserad av Kristian Petri.

Det första jag tänkte på när jag såg filmen var att dialogen var väldigt annorlunda jämfört med annan svensk film. Eller snarare, den var mer lik den dialog som jag upplever själv till vardags. Ni vet, när man ibland hör vad nån säger men ändå säger ”va?” eller när nån frågar ”Vad tycker du om henne?” och man svarar ”vem då, vem menar du?”, helt oskyldigt fast man mycket väl vet vem som avses. Filmen är fylld av människor som pratar förbi varandra, och besvarar frågor med onödiga frågor tillbaka. Det är bitvis faktiskt ganska roligt, speciellt då dialogen.

De flesta huvudpersonerna verkar känna att tillvaron är ganska meningslös, och hela filmen dryper av en ganska mörk syn på livet men ändå med en sorts galghumor. Bitvis känns det som en pretentiös konstfilm. Ibland hade jag svårt att hänga med i handlingen och hur det hängde ihop med alla förhållanden i filmen, mest beroende på vissa drömska sekvenser som ska skildra en sorts efter livet-tillvaro. Hur som helst, det här var en sevärd och lite annorlunda svensk film med bra skådespeleri. Filmen är möjligen lite för krånglig för att få toppbetyg.

3+/5

%d bloggare gillar detta: