Happy End (2017)

Så vitt jag vet har jag alltid gillat Michael Hanekes filmer. Den första filmen jag såg – och oj, vilken kickstart! – var Funny Games. Jag såg den 1998 när den gick upp på bio i Sverige och jag minns mycket väl att det var på biografen Sture, eller Olympia som den hette på den tiden. Den gången stapplade jag ut ur biografen totalt tagen på sängen – och jag ville strypa regissören Haneke.

Faktum är ändå att trots att Haneke är något av en personlig favorit så är det sällan jag älskar hans filmer. Det är liksom lite svårt att göra det. Förutom hans egen remake på Funny Games så är Det vita bandet den enda film som fått högre betyg än 3/5.

Nu är Haneke tillbaka efter ett längre uppehåll. Hans senaste film innan Happy End var Amour (som jag inte sett). Filmtiteln Happy End får ju en (läs: mig) att fundera. Menar Haneke kanske att detta är hans sista film? Känner han kanske att han inte kan göra så mycket mer, att han börjar känna att han kanske inte är relevant längre? Nå, vad vet jag?

Det märktes för egen del att det var ett tag sen jag såg en Haneke-film då jag inte riktigt var beredd på hans kalla och distanserade sätt att filma. Här finns ingen historia från a till ö. Här finns inga rollfigurer att knyta an till. Alla är mer eller mindre störda och osympatiska. Då är det inte så lätt. Att filmen är europeisk råder det ingen tvekan om.

Ändå är jag lite så där lagom fascinerad av filmen. Det var väl det där vanliga Haneke-obehaget som kom krypande till slut. Sen är filmen inte helt utan humor, som främst levereras av veteranskådisen Jean-Louis Trintignant (som även var med i Amour).

Givetvis är Isabelle Huppert med hon också och det går inte att komma ifrån att hon är suverän. Sval som is och lätt som en fjäder.

Jag märker att jag inte skrivit nåt om handlingen men jag tror jag skippar det. I fokus är i alla fall en familj där tre generationer bor i samma villa. De verkar inte stortrivas ihop. Istället för att prata med varandra så vänsterprasslar man via mobilappar, tittar på YouTube-videoer eller sjunger karaoke.

Vad vill Haneke säga? Känns det som att han kanske är en gammal gubbe som försöker förklara för oss hur all ny teknologi egentligen fungerar och påverkar oss? Skriver han oss på näsan? Med alla sociala medier och våldsamma datorspel blir alla känslokalla psykopater? Nåväl, han försöker säga NÅT i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHappy End har premiär nu på fredag 9/2 och jag tror det kan vara bra att se den på bio, om man vet med sig att man gillar Haneke. Det är en film som kräver att man inte har några distraktionsmoment utan verkligen tittar på filmen, och folk som vanligtvis stör går nog inte och ser den här. På sin höjd kan du råka ut för en pensionär som äter en mandarin. Om du ser den hemma i soffan så lämna mobilen i ett annat rum.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm. och Rörliga bilder och tryckta ord.

Om det här var Hanekes sista film vet jag inte, men jag läste nyligen att Haneke nu går in i tv-världen (som alla andra) och ska göra en 10 avsnitt lång serie, ett dystopiskt drama (nån som är förvånad?) som ska spelas in på engelska.

10 i topp: Mina favoritupplevelser på Cinemateket

FilmhusetPå den senaste filmspanarträffen bjöd Fredrik och Lena in oss till Filmhuset för att se The Great Escape på stor duk på Cinemateket. Det var en mycket trevlig dag och kväll, även om jag hade hoppats på en bättre film. Nu för tiden går jag väldigt sällan dit men besöket mig att tänka tillbaka på andra upplevelser som jag haft på Cinemateket genom åren. Efter att ha funderat en stund är jag nu redo att lista mina tio favoritupplevelser.

****

10. Kenji och Michael
Kenji och Michael
Kenji Mizoguchi och Michael Haneke får representera de olika regissörsteman som varit genom åren. Haneke-temat var en riktigt tung sak med filmer som Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment och Kod okänd. Det jag minns mest från Mizoguchi-temat är dels den vackra titeln på den vackra filmen Sagor om en blev och mystisk måne efter regnet, och dels japanerna som när Fogden Sansho var slut satt kvar i salongen, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar

9. Sova skönt på Sture under Solaris och Stalker
Solaris och Stalker
En fördel med att Cinemateket inte längre använder biografen Sture kan möjligen vara att det är svårt att somna i de något hårda sätena ute på Filmhuset. Fast nu tror jag inte det hade hjälpt i vilket fall. Jag har nämligen inte en enda gång lyckats hålla mig vaken under en Andrej Tarkovskij-film. Både Stalker och Solaris såg jag på Sture i deras sköna säten och det blev några sköna tupplurar. Samtidigt, konstigt nog kanske, är det två filmer som fascinerar mig.

8. Gammal härlig science fiction på vita duken
Forbidden Planet

Med jämna mellanrum brukar man på Cinemateket kunna se lite klassisk science fiction från 50,- 60- eller 70-talet. Jag har avnjutit filmer som Forbidden Planet med en ung Leslie Nielsen, Robby the Robot och för sin tid banbrytande effekter, och Westworld där jag fick se Yul Brunner som androidrevolverman i en temapark för vuxna. Ganska ofta handlar det om corny filmer men ändå är det charmigt och kul att se dem på stor duk.

7. Brazil
Brazil
Ah, Brazil. Terry Gilliams mästerverk är det första exemplet av tre med filmer som jag har gett toppbetyg efter en Cinemateket-visning. Givetvis var det Gilliams egen version, dvs den som släpptes i Europa, som jag såg och inte den version som filmbolaget lät gå upp på bio USA, den förhatliga ”Love Conquers All”-versionen med lyckligt (!) slut. Jag undrar om Gilliam nånsin kommer toppa den här filmen. Eller gjorde han det med The Fisher King eller 12 Monkeys?

6. Paris, Texas
Paris, Texas
Wim Wenders film Paris, Texas är en magisk film med magiskt melankolisk musik av Ry Cooder och en magiskt vacker Natassja Kinski i en röd tröja. Harry Dean Stanton spelar en man som efter fyra års frånvaro återkommer till världen men utan både minne och tal. Sakta återkommer de båda och mannen vill spåra upp sin försvunna fru. Nämnde jag att den är magisk?

5. Persona
Persona

Innan jag såg Persona på Cinemateket så tyckte jag inte Ingmar Bergman var nåt speciellt. Nu kan väl det i och för sig haft nåt att göra med det faktum att jag knappt sett några Bergman-filmer innan jag slog mig ner i en av Stures, då röda, biosäten för att se filmen om en kvinna som slutat prata (Liv Ullmann) och hennes sköterska (Bibi Anderson) som spenderar en sommar tillsammans ute vid havsbandet. Efter denna upplevelse tyckte jag åtminstone att filmen Persona var nåt speciellt.

4. Aliens och Apocalypse Now i 70 mm
Aliens och Apocalypse Now

Som jag förstått det så har Filmhuset de enda biograferna i Sverige som kan visa film i bautaformatet 70 mm. Så trots de föreläsningssalsliknande biosalonger så var det en maffig upplevelse att se Ripley & Co att slåss mot xenomorpher i James Camerons uppföljarfilm. Lika maffigt, nej maffigare!, var det att följa Willard på färden upp i floden och mot galenskapen.

3. Gudfadern-filmerna
The Godfather

Känslan av att se Gudfadern-filmerna på vita duken är svår att slå. Jag har fortfarande svårt att förstå att den här typen av film kunde göras. Om jag ska dra en parallell med filmskapare av idag så kommer jag att tänka på min favorit Paul Thomas Anderson. Så ambitiöst och så bra. Faktum är att jag t.o.m. njöt av Sofia Coppolas skådespelarinsats i den tredje delen av Gudfadern.

2. Metropolis, Mabuse – och Matti Bye
Metropolis, Mabuse och Matti

Något av det trevligaste med Cinemateket är de då och då bjuder på speciella events (svenskt ord? happening?). Om det är nåt av dessa evenemang (ah, där har vi det!) som man ska försöka gå på så är det när det anordnas stumfilmsvisning med livemusik. Jag har sett Fritz Langs sf-rulle Metropolis och mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler. Båda gångerna har briljante Matti Bye stått för musiken i form av en enmansorkester. Häftigt!

1. Satoshi Kon besöker Filmhuset
Satoshi Kon
Nummer ett på listan blir en lite sorglig sak. 2010 gick nämligen den japanske animeregissören Satoshi Kon bort i cancer. Bara några år tidigare hade han varit i Stockholm och besökt Cinemateket, och jag var där! Kon höll ett föredrag om hur en animefilm blir till och svarade sen på frågor från publiken. Det var en härlig kväll som avslutades med en visning av den rörande Tokyo Godfathers. Läs mer om Kons besök här.

****

God Helg

Därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År!

Funny Games U.S.


Titel: Funny Games U.S.
Regi: Michael Haneke

År: 2007

IMDb
| Filmtipset

Det här är riktigt bra. För mig är det här en av Hanekes bästa. Jag såg filmen som en del av SVT:s Filmklubb och Fredrik Sahlin presenterade innan visningen. Han sa bl a filmen är en diskussion över våld och våldsfilm och att just amerikanarna behövde en sån film mest av alla. Well, när jag såg originalet på bio när den kom tyckte jag bara det var en otäck, manipulerade jälva bra film. Jag ville strypa Haneke när han höll på med sina filmiska knep. Att det skulle vara ett sorts inlägg i en debatt av människans behov av våld och våldsfilm var inte nåt jag ens reflekterade över, i alla fall inte som jag minns.

När jag nu ser den en andra gång, om än i form av en remake, så funderade jag lite mer under filmens gång. En sak Haneke gör att han visar att våldet inte är så trevligt om hjältarna inte vinner. En del våld i lagom dos är ok men sen behövs det nåt som känns vettigt, mänskligt annars blir inte våldet trevligt. Haneke har ingen som helst respekt för sina offer här, de är förbrukningsvaror.

Filmen är en mardröm som man hoppas att man blir väckt ifrån. Det är ungefär som att se om Sverige-Senegal från VM 2002. Man hoppas nånstans att Anders Svensson inte träffar stolpen efter sin helikopterfint. Men man vet hur det går. Här hoppas man ganska snart att de två handskbeklädda unga psykopaterna Paul och Peter (Michael Pitt och Brady Corbet) ska gå iväg från huset så fort de visat sig. Några gånger tror man att de är på väg. Men icke, de måste ju ha de där jävla äggen.

Funny Games U.S. är främst — precis som originalet — en iskall, otäck och psykologisk thriller. Finns det en massa undertexter i den? Mja, jag vet inte. Det är en våldsfilm fast nästan utan våld. Vi får se reaktionerna på våldet men i princip aldrig våldet i sig. Paul tittar flera gånger in i kameran och talar med publiken. Varför? För att visa att det är en film och i vanliga våldsfilmer finns också dessa blinkningar till publiken fast då är de inte lika tydliga?

Naomi Watts, som förresten är exekutiv producent för filmen, är mycket bra. Hon har en jobbig roll, det måste vara den psykiskt mest krävande hon spelat. Mer så än den i Mulholland Dr. även om också den filmen innehåller några utlämnande scener.

En annan filmbloggare som tyckt om Funny Games U.S. är Flmr som dock inte uppskattade (om det nu är rätt ord) filmen lika mycket som jag gjorde. Det gjorde däremot Addepladde. Borta hos Glory Box finns ett matigt inlägg där Sara, Fiffi och Sofia skriver om tre Haneke-filmer. Just Sofia skriver om Hanekes remake på sin egen film.

4/5

Dolt hot

Titel: Dolt hot (Caché)

Regi: Michael Haneke
År: 2005

Den här recensionen skrevs i oktober 2005 och då hade jag (förstås!) inte sett Det vita bandet som faktiskt var en Haneke-film som jag tyckte var riktigt bra. Och ja just det, Fiffi på Fiffis filmtajm gav filmen en etta först men 24 timmar senare blev det en trea. Och jag kan hålla med; det är nog en sån där film som växer efter att man sett den.

Michael Haneke är något av en favoritregissör — konstigt nog. Jag har nämligen sett en hel del filmer av honom (Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment, Kod okänd, Pianisten), men egentligen är det bara en som jag tycker är riktigt bra och det är Funny Games (som Haneke själv förmodligen tycker är hans sämsta). I hans nya film får vi studera livet för ett par, Georges och Anne, spelade av Juliette Binoche och Daniel Auteuil. De får videoband lämnade till sig av en anonym person, ibland med underliga och lite obehagliga teckningar. Videobanden innehåller långa inspelningar på deras hus och senare den gård där Georges växte. Det är tydligen någon som har kännedom om Georges barndom. Men vem? Georges har sina aningar.

Jag håller till viss del med om vad Czechflash skriver i sin recension, men ändå inte. Den där känslan av iakttagande tycker jag Haneke får fram, kanske inte så det är obehagligt hela tiden, men t ex just avsaknanden av musik gav i alla fall mig en lite obehaglig känsla. Och just för att det är så, till synes, lugnt, utan stämningsskapande musik så blev jag desto mer överraskad… vid två tillfällen faktiskt. Sen tyckte jag fotot var väldigt snyggt, rent och… bakvänt. Oftast konstiga val av vinklar, antingen lite snett bakifrån eller som t ex under en middag med några vänner där Haneke valt att filma personerna runt bordet en i taget rakt framifrån med ansiktet i fullbild.

Jag kände igen en del saker från andra Haneke-filmer, t ex att det ofta är en tv på nånstans och vid ett tillfälle fick vi även se ett avsnitt ur ett tv-nyhetsprogram. Bara så där mitt i filmen, om Israel tror jag det var. Och så fanns det också lite udda scener med vanligt vardagsliv, som en simträning där egentligen inget händer, förutom den vanliga vardagen då. Czech nämner att det förekommer långa tagningar och det gör det. Det är själva övervakningsfilmerna vi får se då, så då blir det ju så där med statisk kamera utan klippning, inte så konstigt egentligen. Men ok, just dessa scener sticker ut jämfört med de mer vanliga scenerna där kameran rör sig, det är vanligt klippt, osv. Ändå så är de mer vanliga scenerna filmade lite lustigt. Kanske ville Haneke antyda att familjen kanske var övervakad mer än vad vi anade. Och vem var det som filmade? Ja, kanske var det vi, biopubliken, som var övervakarna.

Håller dock med Czech om att det är en ganska svår film att dras in i. Den känns väldigt kall på nåt sätt. Men som Czech skriver så är det säkert ett medvetet val. Mmmm, nej, filmen hettar aldrig riktigt till förutom en gång då den plötsligt hettar nåt alldeles otroligt. Det var länge sen som jag blev så överraskad. Det var faktiskt en ganska otäck scen och det var kul att höra hur hela biosalongen gemensamt drog häftigt efter andan. I och med denna scen så blir det ett lite bättre betyg än vad filmen som helhet kanske är värd. Förresten, gillade även scenen mellan Georges och hans gamla mamma; det var en skön dam som såg rätt igenom sin son.

3+/5

Spoiler
En sak jag tänkte på var att Haneke hade med samma ”trick” här som i Funny Games, dvs att plötsligt filmen spolade tillbaka. Skillnaden var att här så var det verkligen ett riktigt videoband som nån tittade på i filmen. I Funny Games är det själva filmen som vi ser på som en av skådisarna i filmen själv spolar tillbaka, vilket gjorde att det kom in helt från vänster den gången.

En annan sak som ni andra som såg filmen säkert noterade var ju att algerierns son i slutscenen kom fram och snackade med sonen i familjen på trappan vid skolan. Och detta såg vi i samma typ av scen som t ex första scenen i filmen, dvs en långs statisk scen som tyder på att det är nån som filmar det hela. Är Hanekes tanke att det ska vara han själv som regissör som filmar, eller är det nån i filmen som bevakar och gör en inspelning. Var det överhuvudtaget nån i filmen som spelade in de där videobanden? Det kanske var Haneke själv. Nåja, nu överanalyserar jag, men jag tror inte Haneke gillar övervakningskameror.
Spoiler slut

Den sjunde kontinenten

den-sjunde-kontinentenFiffis filmtajm postade en sågning av den här ångestrullen och jag kände att det kunde vara lämpligt att dela med mig av mina åsikter. Nu har i och för sig dessa åsikter nästan sju år på nacken men ändå. 😉 Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i april 2004. Observera att även det som är skrivet inom spoilermarkeringar är skrivet då för drygt sju år sen.

Handlingen i en mening: En familj i Österrike med ett monotont liv beslutar sig för att bryta upp.

Den sjunde kontinenten gav en märklig känsla av tristess, obehag och upprymdhet. Den är inte helt lätt att ta till sig till en början. Den växte lite efter att jag tänkt igenom den, men inte mer än till en stark trea. Filmen är annorlunda klippt och det var bildlösningar som man inte är van vid. I stället för att visa människan visar regissören Michael Haneke de materiella sakerna som vi använder i vår (monotona) vardag: tandborstar, tallrikar, bestick, flingor, tv-apparater, kassaapparater, sedlar som byter ägare, matvaror som inhandlas, etc. Nåja, efter ett tag får också skådisarna visa vad de kan, och det gör de bra.

Slutbetyg: En intressant och annorlunda film, men bättre filmupplevelser har jag haft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag kände att jag ville skriva lite mer, men måste då avslöja lite om vad som händer, så om ni läser här så får ni skylla er själva… Markera texten innanför spoilermarkeringarna för att läsa.

<spoiler>
Det som familjen menade med att bryta upp visar sig vara att alla (mamma, pappa och dotter) ska ta livet av sig. Alla tre är med på detta beslut och inte är upprörda utan beter sig relativt lugnt och sansat fram till en viss händelse. Tyckte detta var ganska intressant och jag antar att det ska finnas nån sorts symbolik här. Saken är den att de inte vill lämna efter sig nånting när de är döda, så allt som de äger förstör de. Detta inkluderar att spola ner pengar i toaletten, klippa sönder foton i album, klippa sönder alla kläder, förstöra all inredning i huset, etc. I den här processen deltar även dottern som t ex river sönder sina egna teckningar, och hon gör det till synes metodiskt och lugnt. Men, när pappan med en slägga krossar deras akvarium och alltså tar död på fiskarna blir det för mycket för dottern som bryter samman och börjar gråta. Kanske tycker hon fiskarna ska få leva eller så inser hon vad de själva är på väg att göra.

Kan tillägga att det som gjorde mig upprymd var den långa sekvens som visar hur de förstör inredningen (soffor, bokhyllor, byråer, osv.). Denna pågår i kanske 10 minuter och var av nån anledning upplyftande och lite rolig. Påminde mig lite grann om slutet i Antonionis Zabriskie Point där de spränger spisar, bokhyllor och kylskåp i slow-motion i fem minuter.
</spoiler>

Det vita bandet

Titel: Det vita bandet (Das weisse Band – Eine deutsche Kindergeschichte)
Regi: Michael Haneke

År: 2009

IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i januari 2010.

Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad, vilket är ett bra betyg till filmen speciellt med tanke på debaclet i början (se PS:et).

Förutom att filmens yttre (foto, skådespel, etc) är skickligt utfört så finns det givetvis en hel del annat att tänka på efteråt. Filmen utspelas precis innan första världskrigets utbrott i en tysk lantbruksby. Byns barn kommer när de blir vuxna vara en del av det nazistiska Tyskland. Jag vet inte om Haneke försöker sig på nån sorts förklaring till det eller om det är en mer allmän betraktelse över hur ondska föds och närs. Sträng kristen uppfostran verkar i alla fall inte ha nåt gott med sig, enligt Haneke (?). Förutom detta så har vi förstås frågan ”vem gjorde det?” också.

Kanske har det använts för ofta, men elaka barn på film brukar vara otäckt. Det är det även här. Dessutom gör barnskådisarna rent strålande prestationer. Haneke måste ha letat ganska länge efter rätt barn, med rätt utseende. När det gäller det otäcka i filmen så visas egentligen inget, men det görs ändå tydligt genom det vi får se och det vi inte får se. Vissa sekvenser och teman i filmen gav mig Ingmar Bergman-vibbar, positiva vibbar alltså. Det är en väldigt elegant film. För att uppskatta den bör man också vara ganska alert då det är ganska många karaktärer att hålla reda på.

Allt är inte mörker i filmen: t ex när prästens yngste son ger honom fågeln som ersättning för den fågel som dottern dödade eller historien med läraren och den unga barnflickan. Mmm, nu ett tag efteråt så känns filmen nästan episk, och det är svårt att inte dra paralleller mellan vad som händer i filmen och vad som hände i tysk historia från första världskrigets start. Det är en ganska lång film men den kändes inte lång alls. Det vita bandet rekommenderas verkligen; lyssna inte på de som kallar den för en ångestrulle.

4/5

PS. För första gången någonsin så gick jag ut ur en biosalong under en visning. Ja, jag tror faktiskt det var första gången. Den tydligen inkompetenta personalen hade när filmen väl drog igång i ett bredare format efter reklamen missat att dra isär ett draperi. Sidorna på duken, typ två meter på vardera sida, var täckta av svart tyg. Ungefär tio sekunder efter att jag återkommit så drogs de svarta skynkena isär och pensionärerna bakom mig kommenterade att ”jaha, jag tyckte väl att det var nåt fel”. Jag kan väl tillägga att förutom mig själv så var endast svenske veteranskådisen Sten Ljunggren samt ett tjugotal seniorer från föreningen Svenska Cineastpensionärer närvarande. Själv satt jag helt ensam på rad tre. Skönt, haha. Detta drama utspelade sig på biografen Zita i Stockholm.

%d bloggare gillar detta: