Victoria & Abdul (2017)

Victoria & Abdul var en positiv överraskning för mig. Jag trodde filmen skulle vara ett seriöst brittiskt kostymdrama om mötet mellan två kulturer. Inget fel alls med ett brittiskt seriöst kostymdrama. Jag brukar nästan alltid gilla den typen av filmer. Men det är alltid kul att bli överraskad för Victoria & Abdul är nämligen mestadels en komedi.

På ålderns höst är Victoria en ensam kvinna som låter sig styras av sitt hov. Mest ser hon fram emot fina middagar där hon snabbt kan trycka i sig rätt efter rätt innan hennes gäster hinner blinka.

En dag dyker två indiska besökare upp under en sådan middag för att överlämna en sorts hedersgåva, ett litet indiskt mynt. Av nån anledningen väcker den ene av besökarna Victorias intresse och Abdul Karim, som han heter, blir något av en jourhavande vän för Victoria. Hovet ser inte med blida ögon på deras vänskap men låter henne hållas, tills vidare.

Det här är en väldigt märklig film men jag kan inte neka till att jag hade roligt under visningen. Det märkliga ligger i relationen mellan Abdul och Victoria. Hur Abdul av nån anledning avgudar Victoria. Hur Victoria av nån anledning vill lära sig om islam och lära sig prata och skriva urdu.

Nu har inte jag läst på om de verkliga händelser som filmen bygger på, men nåt skavde här. Victoria verkar helt bortkommen när det gäller det brittiska imperiets härjningar men allt Abdul säger litar hon blint på. Att varken hon eller övriga delar av hovet inte heller har koll på hur muslimska kvinnor klär sig kändes inlagt för komisk effekt. Samtidigt visste några av hovets medarbetare vad en burka var när det passade för rolig replik. Som sagt, här fanns det en del som skavde på ett anakronistiskt sätt, som t ex ett skämt om hur det är svårt att skilja på två kvinnor klädda i burka. Märklig film.

Och ändå, trots det märkliga, så hade jag kul under visningen. Det som lyfter filmen för mig är framställningen av det absurda tillståndet som ett kungahus är. Vi har ett hov som trippar omkring på tårna för att tillfredsställa sin drottning, samtidigt som de är livrädda för vad hon ska hitta på.

Vad pågår bakom kulisserna? Vad krävs för att driva ett kungahus? Här får vi oss lite härlig farsartad hovhumor till livs, och jag tyckte det var njutbart roligt. Här fanns även inslag av sorg och melankoli då Victoria verkligen är helt ensam, isolerad och oförmögen att ha normala relationer till nån.

För min del hade filmen helt kunnat fokusera på denna aspekt, hovet vs drottningen, och skippat relationen med Abdul eftersom den relationen ofta kändes krystad och sentimental på ett tillgjort sätt.

När jag läser på om filmen ser jag att det faktiskt är en uppföljare till Mrs Brown från 1997. Även i den filmen är det Judi Dench som spelar Victoria och då handlade det om hennes relation till en skotsk betjänt vid namn John Brown (som även omnämns i Victoria & Abdul). Den filmen blir jag sugen på att se.

Skådisarna som gestaltar de olika personerna inom hovet är sevärda. När jag läser på (återigen) om vilka som är med så ser jag att Eddie Izzard spelade kronprinsen Bertie, Victorias, enligt filmen odräglige, son. Jag kunde inte identifiera honom men undrade hela tiden vilken skådis det var. Izzard är i vilket fall bra som odräglig son.

Det som slutligen gör att jag delar ut en trea till filmen är Dame Judi Dench (snart 83 vintrar) som dominerar totalt som drottning Victoria. Skulle inte hon lägga av för några år sen pga att hon höll på att bli blind? Hon är även med i Kenneth Branaghs kommande remake Murder on the Orient Express.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioVictoria & Abdul har premiär nu på fredag och jag har svårt att rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar kostymdramer och farsartad brittisk humor kan det vara värt att ta sig till biografen. Men jag skulle nog säga att den går lika bra att se hemmavid.

Andra som tycker till om Victoria & Abdul: Fripps filmrevyer, Har du inte sett den?-Carl och Fiffis filmtajm. Är detta juvelen i den brittiska filmkronan?

Fler länkar till recensioner läggs till när de blir tillgängliga.

Fantastic Mr. Fox

FoxTitel: Fantastic Mr. Fox
Regi: Wes Anderson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Wes Anderson goes stop motion, och det är väl egentligen ganska logiskt. Rollfigurerna i övriga filmer är ju som dockor i händerna på regissör Wes.

Mjaha, den här Wes Anderson-rullen hade fått 5/5 av t ex Jane Magnusson i DN men jag misstänkte att det inte var en film helt för mig. Jag gillar Wes Anderson – väldigt sällan. Det är nåt med hans filmer som är för ytligt, småputtrigt, coolt, utan djup. Dock gillade jag av nån anledning The Darjeeling Limited. Nå, Den fantastiska räven är en charmig stop motion-animerad rulle med duktiga röstskådisar. Allt är trevligt, mysigt, välgjort. Handlingen är lite för snabb. Det är underhållande men för mig var det fullständigt glömt (nästan) några dagar senare. Visst, om det är kanonunderhållning för stunden så kan jag väl köpa ett högt betyg men här var det bara småmysigt, inget mer. Vad är det folk ser i den här filmen? Hmm, nu blev det mer att jag frågar vad folk ser i filmen än att jag själv förklarar vad jag inte ser. Vad ser jag inte? Svar: engagerande karaktärer, en handlingen som betyder något, säger något. Här rullar det på och en del kvasisanningar presenteras men inget blir bestående, som sagt. Jag gillar dock stop motion-känslan.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

Life AquaticTitel: Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag trodde jag hade gamla recensioner av alla Wes Andersons filmer som jag har sett tidigare men jag upptäckte att jag inte har skrivit om The Royal Tenenbaums. Jag minns att jag faktiskt såg den på bio när den kom och att jag inte alls gillade den. Jag minns också att jag såg den tillsammans med några kollegor på mitt förra jobb och samtliga tyckte att den var trist och tråkig och jag fick en del pikar efteråt eftersom det givetvis var jag som hade valt den. Nu får jag får helt enkelt se om den och sen skriva om den som en del av temat. Nu hoppar vi över den och landar istället i plurret tillsammans med Life Aquatic.

Wes Anderson är tillbaka efter The Royal Tenenbaums med denna vattniga dramakomedi om äventyrsfilmaren under vatten, Steve Zissou (Bill Murray). Zissous senaste produktioner har inte blivit några succéer. Han är på lite på dekis. När en haj äter upp hans kollega samlar han ihop sitt team för en undervattensjakt på den mystiska hajen. Förutom sitt ordinarie man/kvinnskap ansluter även en tidigare okänd (?) son (Owen Wilson) och en journalist (Cate Blanchett, den sköna).

Nja, jag vet inte, jag tror inte jag gillar Wes Andersons filmer helt enkelt. Den hyllade The Royal Tenenbaums tyckte jag var en såsig soppa som inte gjorde mig glad. I och för sig, Rushmore såg jag för länge sen och den gillade jag faktiskt en hel del efter vad jag minns. Men, precis som när det gäller The Royal Tenenbaums så känns Life Aquatic ytligt djup (eller djupt ytlig). Den innehåller coola scener och coola karaktärer men jag känner ingenting för dem. Allt känns plastigt och inte på riktigt. Jag fattar inte vad som är komedi och vad som är drama. Det blir varken eller (kanske är jag för dum helt enkelt). Det är liksom så gjort för att vara coolt att det blir fel.

Ett återkommande grepp i Andersons filmer är att använda musik. Det brukar vara melankoliska, ganska sköna låtar. Här blir det lite för mycket av det goda tycker jag. Allt borde ju vara bra egentligen: udda karaktärer, snygga 60-talsinspirerade miljöer och så då det perfekta ljudspåret till råga på allt. Nja, jag vet inte, jag berörs inte det minsta. När filmen är slut känner jag ett stort ”jaha, och?”. Om jag jämför med t ex Sideways (kanske orättvist men jag har nyligen sett den), så har den en helt annan äkta värme i sin humor som inte den här filmen är i närheten av. Life Aquatic känns kall och tillgjort cool.

Jag tycker emellertid att Cate Blanchett är skön att skåda men samtidigt frågar jag mig ”jaha, och varför var hon med egentligen?”. Varför är vem som helst av rollfigurerna med? Varför är filmen gjord? Jag skrattar inte, jag berörs inte. Filmen är skön att se och lyssna på. Den puttrar liksom på men det hela rinner igenom mig utan att fastna. Tyvärr, det kan inte bli godkänt… och nej, jag har inte glömt Willem Dafoe som var halvrolig, men han kan inte bära hela filmen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

The Good Shepherd

Titel: The Good Shepherd (Den innersta kretsen)
Regi: Robert De Niro
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

The Good Shepard är en film som inte väcker speciellt stor uppmärksamhet. Tydligen gick den på bio i Sverige men det kan inte ha varit under speciellt lång tid. Jag har inget som helst minne av att jag minns den. Ungefär lika anonym som filmen är, är Matt Damon i huvudrollen som Edward Wilson som under sin universitetstid blir värvad till det nystartade CIA. Damon har en speciell förmåga att inte göra nåt väsen av sig men ändå passa perfekt i sina roller. Det är så det funkar i Bourne-filmerna. Han gör inget intryck och därför gör han intryck.

En lustig detalj är att det under förtexterna aldrig skrivs ut att det är Robert De Niro som är regissör. De vanliga texterna om filmfotografer och annat visas men regissören förblir hemlig fram till eftertexterna, om man nu inte som jag förstås visste vem som faktiskt hade regisserat rullen.

Tillbaka till Matt Damon. Han spelar alltså en ung kille, Edward Wilson, som under andra världskriget får i uppgift att skydda USA spionvägen om man säger så. Efter kriget övergår den här krigsverksamheten i det som sen blev CIA. Wilson blir en höjdare inom CIA. Priset han får betala för det är ganska högt. Han lever i ett kärlekslöst äktenskap med Clover Russell (Angelina Jolie). Han tar sitt jobb på yttersta allvar. Han är en god herde som har lovat att skydda USA mot ondska, t ex ondska i form av kommunisterna på Kuba.

Filmen har två parallella handlingar. Dels får vi se Wilson som ung agent och när han får ihop det med Clover (Jolie alltså). Han träffar även en annan tjej som egentligen är den som han vill leva ihop med. Men det var liksom inte meningen, vilket är något som nog stör Wilson genom livet. Wilson har även en alienerad son som han aldrig kommer nära. Filmens andra handling fokuserar på det amerikanska fiaskot vid Grisbukten när USA försökte invadera Kuba. Man misstänker att orsaken till misslyckandet är att man har läcka inom CIA.

Om ni har gott om tid (det är nämligen en ganska lång film) och är sugna på en ganska mysig men nedtonad film som inte gör så mycket väsen av sig så kan jag verkligen rekommendera The Good Shepherd. Den är spännande och välgjord men är väldigt lågmäld. Jag tror det har med Matt Damons karaktär att göra. Den är så blek så att den nästan är genomskinlig men det kanske är bra när man är spion.

3+/5

Steffo på Flmr skrev förresten om The Good Shepherd för ett tag sen.

The King’s Speech (2010)

SpeechSå bra! En ren njutning hela filmen. Fotot, med en känsla av towering doom, är underbart och visar hur utsatt Bertie (Colin Firth) känner sig. Firth är sjukt bra. Geoffrey Rush passar perfekt i rollen som talpedagogen och scenerna mellan honom och Firth är roliga, välspelade, en njutning. Dialogen: ja, jag sitter bara och myser.

Hela filmen är så välgjord och genomtänkt att det bara är att sitta och… njuta. Egentligen behöver det inte hända så mycket, jag gillar det ändå. Vissa filmer behöver en avancerad plot med svängningar hit och dit. Här kan filmen liksom bara rulla på men eftersom varje scen är så välgjord och varje bildvinkel är så genomtänkt så sugs jag in i filmen och hålls kvar där tills den är slut.

Scenerna i slutet med talet kanske inte är klockrena, det blir aningen för pompöst och smetigt kan jag tycka. Men det här är nära femman men en stark fyra blir det till slut. Skulle The Social Network någonsin haft en chans före The King’s Speech att vinna en Oscar? Sluta skämta med mig.

Man kan dra en del paralleller till vårt svenska kungahus och exempelvis kungens tal efter tsunamin 2004. Undrar om Carl ”Kära Örebroare…” Gustav själv har sett och gillar den här filmen?

För mer analyserande och genomtänkta recensioner än min egen yriga text så hänvisar jag till några andra filmbloggare som tyckt till om denna Oscarsvinnare: Flmr, Fiffi, Filmitch, RWC, Czechflash, Plox, Voldo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halv

Harry Potter och halvblodsprinsen


Titel: Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter and the Half-Blood Prince)
Regi: David Yates
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Nu var det inte så länge sen jag såg filmerna om Harry Potter. Men det var ändå ett tag sen (jag såg Halvblodsprinsen ca ett halvår efter Fenixorden, min kommentar) och kanske bidrar det lite till att jag inte riktigt kommer in i filmen som jag gjorde när jag såg t ex fyran och femman tidigare. Hur som helst, det är ändå en skön känsla att åter dras in i Hogwarts underbara värld efter ett obligatorisk gästspel i mugglar-världen i början av filmen som sig bör. (Redan i inledningen visas förresten lite av temat i filmen då Harry flörtar med en servitris.) Väl på plats på Hogwarts får vi den vanliga dosen av lektioner, intriger, quidditch, trollkarlsaction — samt småroliga kärleksbekymmer däremellan.

Nja, jag tyckte inte det är riktigt lika bra flyt i historien som det var i t ex Fenixorden. Däremot håller jag inte med de som säger att inget av vikt händer i filmen; det tyckte jag det gjorde nämligen. Däremot, återigen, känns det kanske ändå som en transportsträcka mot de två slutfilmerna. Som sagt, viktiga saker händer men det finns ingen uppbyggnad eller känsla av det är viktiga saker, de bara händer. Jag vet inte, fokus saknas eller är åtminstone väldigt suddigt. När det gäller skådisarna så har Daniel Radcliffe ett märkligt stelt sätt att le på, Rupert Grint är bättre än väntat och Emma Watson är charmig som vanligt på sitt piffiga sätt.

En rolig sak med Harry Potter är att det är brittiska filmer med brittiska företeelser och uttryck. Det känns skönt som omväxling mot allt amerikanskt som sköljer över en. Men åter till skådisarna. Alan Rickman är som vanligt bäst som Severus Snape. Intressantaste personen är helt klart Draco Malfoy (Tom Felton) som kämpar med sig själv. Det är lite samma tema som i förra filmen även fast Malfoy tillhör den mörka sidan. I Fenixorden var det Harry själv som slogs mot sin mörka sida. Här slåss Draco mot sin ljusa sida och mot sin egen rädsla.

3/5

Spoiler

En sak jag inte gillade alls var att det visade sig att Snape är mörk (om han nu verkligen är det?!). Jag har alltid gillat honom bäst. Snape har stuckit ut. En person som man inte riktigt vetat var man haft men som ändå haft hjärtat på det rätta stället (trodde jag).
Spoiler slut

Harry Potter och Fenixorden


Titel: Harry Potter och Fenixorden (Harry Potter and the Order of the Phoenix)
Regi: David Yates
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Då har jag sett den femte filmen om Harry Potter, Hogwarts & Co. I Harry Potter och Fenixorden kommer Harry, efter att ha konfronterat Voldemort (i HP och den flammande bägaren), tillbaka till Hogwarts bara för att upptäcka att många, inklusive Trolldomsministern Fudge, väljer att sticka huvudet i sanden och helt enkelt vägra tro att Voldemort är tillbaka. Det blir ett jobbigt år för Harry som tvingas konfrontera både de som kallar honom lögnare och sitt eget allt mer mörka inre. Dessutom har Fudge utsett en ny lärare i försvar mot svartkonster: den rosaklädda Dolores Umbridge (Imelda Staunton) som ska se till att allt till synes farligt (Voldemort-snack!) dränks i sockersöta trevligheter och nya strikta regler.

Hehe, det är väl bara att erkänna att jag har sugits in i Harry Potters värld. Hogwarts börjar kännas hemma nu, precis som dess olika lärare och elever. Men HP och Fenixorden är en riktigt bra rulle. Helt i fokus är Harry och hans kamp med sig själv. Det är en mental kamp. Ska Harry välja den enkla vägen, den onda vägen, eller kämpa med den goda vägen? Filmen är väldigt mörkt och allt är egentligen elände – vilket känns uppfriskande, haha. Trots det mörka så är det ändå mysigt, om ni förstår. Fotot är kanske inte så fulländat som i HP och fången från Azkaban, men ändå riktigt snyggt. De svartblänkande korridorerna hos avdelningen för mysterier hos Trolldomsministeriet är t ex väldigt snygga.

De två första filmerna i serien kändes väl kanske i viss mån som barnfilmer. HP och Fenixorden känns liksom inte som en barnfilm överhuvudtaget. Eller i och för sig, även barn förstår ju att människor har något mörkt i sig och att allt inte är svartvitt. Det är väl det att filmen inte känns som en tillrättalagd rulle, även om alla ju förstår att Voldemort är the bad guy. Apropå Voldemort så gillar jag också att han fortfarande inte är med speciellt mycket. Nu är han ändå med indirekt så att säga eftersom han nämns, pratas om, och finns i människors tankar. Han är en ond kraft men han är fortfarande väldigt okänd för oss filmtittare. Om jag ska komma med negativ kritik så är det att slutuppgörelsen känns något långdragen. Men betyget blir en svag fyra.

4-/5

PS.
Fråga till de som är mer ned med HP än jag är: Varför är styvfamiljen så arg på honom och varför vill de inte att han ska få åka till Hogwarts? Det vore ju bättre för dem om de blev av med honom eftersom de tycker han bara ställer till problem. Men ok, de vill väl utnyttja honom som nån sorts ”slav”?

Harry Potter och den flammande bägaren

Titel: Harry Potter och den flammande bägaren (Harry Potter and the Goblet of Fire)
Regi: Mike Newell
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Den fjärde filmen om Harry Potter & Co inleds på VM i quidditch där Harry, Herminone och the Weasleys har roligt — fram tills att ett gäng dödsätare (typ Voldemorts privata terroriststyrka) kommer och ödelägger festplatsen. Harry och hans vänner klarar sig förstås och är snart tillbaka på Hogwarts. Den nya terminen innehåller bl a en inte helt ofarlig tävling mellan tre trollkarlsskolor där Harry mot sin egen vilja finner sig vara deltagare. Nåt skumt är i görningen men vad…? Muahaha.

Ja, efter Cuaróns film (om fången från Azkaban) är vi väl kanske tillbaka i lite mer ”Disney-stil” även fast slutet avviker lite. Filmen är smårolig, småspännande, småcharmig, men har inte alls samma tyngd och mörker som i den tredje delen. Brendan Gleeson är en nykomling som är bra som ny lärare i försvar mot svartkonst (visst är det alltid just läraren i svartkonstförsvar som blir utbytt efter sommarlovet?). Som helhet en småputtrig anrättning som höjer sig mot slutet då Voldemort (Ralph Fiennes för första gången) gör en bejublad (nåja) comeback.

3/5

Harry Potter och fången från Azkaban


Titel: Harry Potter och fången från Azkaban (Harry Potter and the Prisoner of Azkaban)
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Regissör av den tredje filmen om Harry Potter blev, efter en hel del turer, till slut mexikanen Alfonso Cuarón (mästerverket Children of Men) — vilket visade sig vara helt rätt. Skolåret inleds som vanligt med några scener med Harry hos sin fosterfamilj för att sen helt utspela sig på och omkring Hogwarts. Denna gång handlar det om en beryktad mördare, Sirius Black (Gary Oldman), som rymt från magikerfängelset Azkaban. Och Black är tydligen ett stort fan av Voldemort och dessutom ute efter Harry. Muahaha.

Oj oj, det här var en film som står för sig själv. Harry Potter och fången från Azkaban är flera klasser bättre än de två första delarna i serien. Här märker man verkligen att det är en toppregissör, och framförallt en regissör som har en egen vision och ett eget bildspråk, som hållit i tyglarna. Det är snyggt, rappt, skarpt, spännande, och inte lika flamsigt som i framförallt den andra filmen. Fotot är stilfullt snyggt och specialeffekterna imponerar utan att ta fokus från historien. Nej, Cuarón har verkligen en egen agenda och vision om hur han vill att det ska se ut.

Filmen inleds i den absurda humorns tecken då det blir väldigt roligt när Harry inte kan hålla sig utan trollar i den vanliga världen, vilket är förbjudet. Men om man är så osympatisk som morbor Vernons syster så får man räkna med att bli en varmluftsballong. Efter den roliga men ändå inte lättviktiga inledningen fortsätter filmen i en ganska mörk stil. När man sen kastar in tidsresor och tillhörande paradoxer så står det klart för mig att det är en bra film. Om jag ska nämna något negativt så är det att Richard Harris som spelade Dumbledore inte är med eftersom han gick bort 2002. Nu görs rollen av Michael Gambon, men inte lika bra.

4-/5

PS. Dementorerna (de är en sorts genomelaka svävande fångvaktare som letar efter Sirius Black) är nog mina favoriter i filmen. Snyggt gjorda och aningen obehagliga.

PPS. Tänkte passa på att ta upp en av likheterna med Sagan om ringen. Förutom att det handlar om kampen mellan ont och gott så är en specifik sak att Voldemort (inledningsvis) precis som Sauron inte kan anta en fysisk skepnad.

%d bloggare gillar detta: