Creed (2015)

Första tanken under Creed: men det där är ju mamma Huxtable! Kul att se Phylicia Rashad (som här spelar Apollo Creeds änka). Andra tanken: Adonis Creed jobbar alltså 8-17 på kontor på vardagar och åker sen till Mexiko på helgerna för att boxas. Ja, han måste verkligen brinna för sporten.

Adonis Creed är namnet på Apollo Creeds (spelad av Carl Weathers i Rocky-filmerna) utomäktenskapliga son som aldrig hann träffa sin far eftersom en viss Ivan Drago gjorde processen kort med stackars Apollo i Rocky IV.

Adonis, spelad av Michael B Jordan från bl a The Wire (yay!) och Fruitvale Station, lever i ett limbo. Han älskar boxning men saknar tro på sig själv och känner att han står i skuggan av sin far och vill ha så lite som möjligt med hans arv att göra.

Ändå söker Adonis, eller Donnie som han kallar sig nu, upp en boxningsklubb som drivs av Apollos ”riktiga” son. Givetvis blir han inte antagen. Vad återstår? Ja, Rocky Balboa förstås, spelad av Sylvester Stallone (förstås). Rocky tackar motvilligt (förstås) ja.

Creed är en fin film. Den kan tyckas ostig och fylld med klichéer och träningsmontage där Adonis ska fånga höns. Men i grunden handlar det om att hitta sig själv, att hitta sin rätta version av sig själv, att inte glömma det förflutna men inte heller låta det styra en, att hitta en balans.

Filmen påminner lite om Whiplash. Vad vill man göra med livet? För Andrew Neiman handlade det om trummor. Det var det som fick honom att känna sig vid liv. För Donnie handlar det om boxning, det är hans kall. Skillnaden är väl att Donnie nog lyckas hitta en balans i livet mellan boxningen och resten. För Andrew blev trummandet en överväldigande besatthet. Donnie hade nog en bättre lärare…

När Tessa Thompson (från bl a Dear White People och Selma) dök upp som kärleksintresse för Adonis i form av Bianca, en granne som spelar för hög musik, så misstänkte jag att hon bara skulle vara en sån där flickvän som är med men som inte har nån som helst egen story själv. Nu kanske hon inte har en egen story i filmen men jag känner ändå att hon har en backstory och är en person som lever utanför filmens värld. Hon är sångerska och dessutom har man lagt till en sån liten detalj som att hon har problem med hörseln och behöver hörapparat. Jag vet inte varför men för mig gjorde det att hon blev mer levande.

Apropå levande så förekommer det en ganska omtalad lång boxningsscen som är gjord i en enda lång tagning (apropå min text om Victoria nyligen) och den känns just levande, som att vi tittare är med. Vi får en kort stund innan fajten börjar, första ronden, pausen, och sen andra ronden och så lite efter fajten. Snyggt jobbat alla inblandade.

Rocky då? Ja, Rocky är gammal. Han är som en gammal pudel. Man kan inte bli arg på honom.

Rocky Balboa: [Creed takes cell phone photo of boxing drills and walks off] Hey don’t you want this?
Adonis Johnson: [Holds out cell phone] It’s on this.
Rocky Balboa: What if you lose it?
Adonis Johnson: It’s already in the cloud.
Rocky Balboa: [Looks in sky confused] What cloud?

Jaha, ska man sätta betyg också. Ok då, tre hörapparater av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Som vanligt när jag ser The Wire-skådisar i filmer så kan jag inte låta bli att notera dem. Damn, den serien gjorde tydligen ett intryck på mig. Här hittar vi tre stycken: Michael B Jordan förstås, Brian Anthony Wilson och Wood Harris (Avon!).

PPS. Givetvis ser vi på Jojjenito (speciellt efter att ha pratat MCU på Shinypodden) även fram emot den kommande Black Panther-filmen (premiär 16 februari 2018) regisserad av Ryan Coogler och med Michael B Jordan i en stor roll, dock inte som den svarte pantern själv.

Fantastic Four (2015)

Fant4sticEfter den första fantastiska filmen från 2005 och dess uppföljare var det då dags för en omstart. Ansvaret gavs till Josh Trank som ligger bakom den (väl?) hyllade lågbudgetsuperhjältefilmen Chronicle. Jag har alltså hört mycket gott om Chronicle men en av anledningarna till att jag inte kollat in den beror nog på att det enligt uppgift är en found footage-film. Jag har nåt sorts inre inbyggt motstånd mot just found footage. Den enda som funkar riktigt bra är Cannibal Holocaust men den kom väl innan begreppet egentligen fanns?

I omstarten av Fantastic Four berättas hela ursprungshistorien igen. Vi får träffa våra blivande hjältar som barn och sedan ungdomar eller kanske snarare unga vuxna. I fokus från början är kompisarna Reed Richards (Miles Teller) och Ben Grimm (Jamie Bell). Reed är en barnuppfinnare som ignoreras av sina lärare trots att han gör fantastiska vetenskapliga upptäckter. Ben Grimm bidrar inte med så mycket utan hänger mest med för att han inte har nåt annat för sig.

Några år senare går det fortfarande trögt för Reed. Men på en vetenskapsmässa visar professor Franklin Storm (Reg E. Cathey) och hans adopterade dotter Sue (Kate Mara) intresse. Reed blir anlitad att jobba för Franklin tillsammans med Sue, Franklins upproriska son Johnny (Michael B. Jordan) och en viss Victor Von Doom (Toby Kebbell). De ska tillsammans färdigställa en portal som ska kunna transportera inte bara föremål utan även människor till en annan dimension.

När väl kidzen fått portalen att fungera får de dock inte testa den själva. Nej, nu ska de vuxna, i form av NASA-personal, ta över. Reed & Co blir givetvis kinkiga och en natt testar de portalen i hemlighet. Inkallad som hjälpreda är även Reeds gamla kompis Ben. Experimentet lyckas och de färdas till den andra dimensionen. Men saker och ting går givetvis fel och det slutar med att Victor blir fast, kvar på Planet Zero som platsen kallas. De andra klarar sig helskinnade tillbaka men märker snart att de fått nya förmågor. Förmågor som militären vill utnyttja…

Känslan i filmens inledning är en sorts blandning av JJ Abrams och Steven Spielberg. Tänk Super 8 fast lite sämre. Det är barn och ungdomar i fokus och de är i konflikt med vuxenvärlden. Fast just den där konflikten kändes mest konstig inledningsvis. Det är uppenbart att Reed är superduktig och lyckas med sina experiment att teleportera föremål. Att en lärare bara avfärdar detta kändes bisarrt.

Jag tyckte det var intressant att det återigen handlar om teknik och vetenskap, precis som i t ex The Martian och Tomorrowland. Det känns som en ganska klar trend. Vetenskap är nåt coolt och det gillar jag.

Så länge filmen utspelar sig i vår vanliga värld och inte i den urtrista andra dimensionen så är den nästan ok. Det finns brister. T ex så får vi aldrig se hur våra hjältar lär sig hantera sina nya krafter. Nej, istället får vi en text som säger ”One year later” och så har vi missat det intressanta. Märkligt upplägg.

Men som jag sa så funkar det hyfsat så länge vi håller oss på Jorden. När vi återigen drar till Planet Zero och då träffar på Doctor Doom så blir det obegripligt trist. Det är förvirrad greenscreen-action helt utan stakes. Nej, Victor von Doom var varken bra när han var en gnällig emo-hacker eller när han blev elak doktor.

I slutet av filmen får vi en otroligt krystad dialog mellan våra fyra hjältar då de ska resonera sig fram till vad de ska kalla sig. Det blir bara fånigt eftersom vi som tittare redan vet svaret. Om det fanns nån ko(s)misk poäng här så gick den mig helt förbi.

Trots min kritik så kan jag ändå inte låta bli att gilla filmen en del, så jag är lite snäll med mitt betyg. Det spelade nog även in att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar då filmen ju fått mördande kritik. T.o.m. regissören själv sågade ju filmen, eller filmbolagets version av filmen, på Twitter

”A year ago I had a fantastic version of this. And it would’ve received great reviews. You’ll probably never see it. That’s reality though.”

”Men jag är inte bitter…”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. The Wire är världens bästa tv-serie och därför var det extra roligt att se två skådisar därifrån: Michael B. Jordan förstås, men även Reg E. Cathey. Just Cathey har en härligt djup och fin basröst och i The Wire låter han med jämna mellanrum höra ett klassiskt ”shiiiiiit”. DS.

SFF13: Fruitvale Station

sff_logoFruitvale StationTitel: Fruitvale Station
Regi: Ryan Coogler
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Ny header har jag redan haft några dagar men nu kommer den första recensionen av en Stockholm Filmfestival-film. Själv såg jag den här tungrullen i augusti under Malmö Filmdagar.

Fruitvale Station är en film som jag hade hört talas om ganska länge. Första gången var på podcasten The Film Pasture där man hade en gäst i form av Shala som hade besökt filmfestivalen i Sundance. När hon blev tillfrågad om vilken film som var den bästa av de hon sett blev svaret Fruitvale Station. Fruitvale Station, det kändes som en konstig titel. Det är namnet på en t-banestation i Oakland utanför San Francisco där en ung svart kille, Oscar Grant, sköts till döds av polisen nyårsnatten 2009. Filmen skildrar Oscars sista dygn i livet. Oh, det kändes tungt. Japp, det var tungt, no doubt.

Filmen har redan från början en domedagsstämning över sig, ungefär på samma sätt som i United 93 eller Elephant där man vet att katastrofen kommer att komma. Här är det kanske inte en lika stor katastrof men det gör inte att den blir mindre påtaglig. Det som gör filmen både sevärd och jobbig är att det är en skildring av en människa. Oscar är ung svart i Oakland och då är det inte så konstigt att han har hamnat i trubbel i livet. Han har dealat knark och suttit inne. Nu har han dock bestämt sig en gång för alla att sköta sig, att ta hand om sin flickvän och sin fyraåriga dotter.

Det jobbiga i detta är att jag dras in i Oscars liv och hoppas att han ska sköta sig, att han inte ska ta några genvägar. Samtidigt vet jag att det förgäves eftersom slutet ändå kommer att komma.

Jag skrev att Oscar hade bestämt sig. Men hade han verkligen det? Hur mycket research har regissören gjort? Hur mycket vet vi egentligen om Oscars inre liv. Det är en svår balansgång för en regissör som ska göra film om verkliga människor, speciellt människor som inte längre är i livet. I fallet Oscar Grant så har man inte framställt honom som nån ängel men absolut som en god människa som vill göra rätt i en jobbig sits. Det förekommer vissa scener som jag tyckte gick lite över gränsen, som t ex när Oscar tar ”farväl” av sin dotter. Dottern är rädd för smällarna som hörs på nyårskvällen, rädd för att pappan ska bli skadad. Pappan Oscar lugnar sin dotter och säger att inget kommer hända mig. Det är ganska tydligt att det är en delvis eller helt påhittad scen för att skapa en känslosam reaktion hos publiken. Här tycker jag man har brett på lite för mycket. Det behövdes inte. Jag kände ändå.

En sak som jag tror är korrekt återgivet är när Oscar i filmen använder sin mobil. Då visas en bild av mobildisplayen där vi ser vem Oscar ringer upp eller sms:ar. Det här är sånt som borde finnas tillgängligt så att det blir korrekt. Jag antar att det är med hjälp av bl a sånt material som man har följt Oscars sista timmar. Nu är det ändå möjligt att man har lagt in lite väl mycket under de timmarna. Det känns som att allt viktigt i Oscars liv händer just då.

Men trots mina funderingar kring det här så är Fruitvale Station en väldigt stark film, en äkta och mänsklig film, med skådespelare som känns väldigt naturliga. Ett litet klagomål är kanske att poliserna i slutet framställs som lite väl onda och som monster. Men vad vet jag, jag var ju inte med.

Förresten, en sak till. När filmen först visades på Sundance i vintras kallades den Fruitvale. När jag såg den under filmdagarna i somras hette den Fruitvale Station. Gott så. Men nu under Stockholm Filmfestival är namnet plötsligt Last Stop Fruitvale Station. Skämtar de, eller? Last Stop? Really? Kan det bli mer övertydligt. Sluta nu.

Förresten, en sak till. 😉 Undrar ni om det är en film värd att se under festivalen? JA, det är det absolut. Passa på nu, då den får inte vanlig biopremiär förrän i januari.

4-/5

Malmö FilmdagarFiffis filmtajm skriver om filmen mot slutet av festivalen och då kommer jag lägga till en länk till den recensionen. Uppdatering: Nu finns Fiffis recension att läsa. Uppdatering 2: Nu har Jessica också skrivit om Fruitvale Station.

%d bloggare gillar detta: