Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

Crimson Peak (2015)

filmspanarna_kvadratCrimson PeakEfter visningen av denna månads filmspanarfilm Crimson Peak så konstaterade den tappra skaran filmspanare att den kan vara så att Pans labyrint faktiskt är undantaget som bekräftar regeln. Det var nog Sofia som först presenterade tesen. Vilken regel då undrar ni? Jo, att Guillermo del Toro är en rackare på att få till ett fascinerande utseende på och stämning i sina filmer men att den historia som berättas kanske inte alltid har det djup och den mening man skulle önska.

Jag älskar Pans labyrint. Den hamnade på plats fem på min topplista över 2006 års bästa filmer. Pans labyrint blandar med ett mörkt bildspråk fantasi och verklighet till en påträngande och obehaglig mix. Stämningen är både vacker och otäck på samma gång. Fantasin är brutal och verkligheten är än mer brutal. När jag läser igenom mina recension av Pans labyrint ser jag ändå att jag nämner att historien i sig egentligen inte är så speciell men att stämningen (bilderna, ljudet, scenografin) lyfter filmen till en fyra. Så vi kanske är nåt på spåren här.

Av del Toros övriga filmer har jag sett El espinazo del diablo, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army och Pacific Rim. Samtliga har fått treor i betyg och den jag gillade bäst (3,5/5) var faktiskt Pacific Rim men det kanske beror på att jag såg den på bio med allt vad det innebär när det gäller maffighet. Det handlar alltså inte alls om några toppbetyg, snarare svaga treor på de övriga tre filmerna.

Crimson Peak skulle vara återkomsten var tanken. Ja, jag tänkte så i alla fall, speciellt eftersom det var jag som valde att just Crimson Peak skulle vara oktober månads filmspanarfilm.

Så vad handlar filmen om? I korthet kan man säga att det är en sorts remake av Alfred Hitchcocks filmer Rebecca och, den bättre, Gaslight. En ung kvinna, Edith (Mia Wasikowska), lämnar sitt liv i USA bakom sig och flyttar till England för att gifta sig med Thomas Sharpe (Tom Hiddleston). De bosätter sig i familjen Sharpes väldiga gotiska och slitna gods Allerdale Hall där även Thomas syster Lucille (Jessica Chastain) bor. Nånting står dock inte rätt till… och då pratar jag inte bara om hålet i taket.

Mia

Först ut: Crimson Peak är strålande vacker och gotiskt mysig. Allerdale Hall med alla sina vinklar och vrår är en underbar skapelse. Egentligen är det bara att vila ögonen på det man ser och njuta. Problemet är bara att jag efter ett tag faktiskt började VILA ögonen på riktigt och nästan nickade till. Filmen är nämligen ganska tråkig. Mysig men lite tråkig. Lustigt också hur det alltid singlade ner löv genom det där hålet i taket trots att det knappt fanns några träd i närheten av herrgården. Fast jag antar att det blåser mycket ute på den engelska landsbygden.

I filmens inledning säger Edith ”Ghosts are real, that much I know. I’ve seen them all my life…”, och jag tror att filmen ska vara en spökhistoria. Ja, nu är det förstås nånstans en spökhistoria men i grunden är det en mysteriethriller, och en sådan som hade funkat bättre utan spöken. Jag hade gärna sett en version av filmen nästan helt utan spökinslag. För mig kändes spökena mest som utfyllnad som återkom med jämna mellanrum utan att passa in eller föra handlingen framåt. Men det kanske berodde på att det handlade om tråkiga cgi-spöken som tagna ur remaken på The Haunting eller Stephen Kings avskyvärda Rose Red. De (gastarna) kändes fullkomligt oskrämmande och ospännande och förstörde mycket av den stämning som övriga delar av filmen byggde upp.

Filmens twist är ganska uppenbar redan från början. Bitvis roade jag mig ändå med tanken att Spoiler Thomas och hans syster Lucille hade kunnat vara vampyrer. Sharp teeth, ni vet? Kanske de borde ha varit vampyrer? Spoiler slut.

Mot slutet får vi plötsligt en hel del uppfriskande våld som livade upp mig ordentlig. Dessa våldsutbrott, såsom spadar som plattar till huvuden eller knivar i kinder, kändes som att de var från en annan film, ungefär som spökena fast på ett positivt sätt. Jag kunde inte låta bli att fnissa högt under dessa scener.

Crimson Peak är en njutning rent visuellt (förutom en viss guppande rumpa) men cgi- och historiemässigt finns det brister som gör att jag inte kan dela ut en trea.

    

Vad tyckte de andra filmspanarna om Crimson Peak? Är detta peaken på del Toros karriär eller får den rött kort?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Även skräckbloggen Fear Not The Dark har skrivit om filmen.

PS. Jaha, Charlie Hunnam var med? Damn it, jag kan aldrig hålla isär Charlie Hunnam, Chris Evans, Ryan Reynolds och Armie Hammer. För mig är det samma skådis. DS.

Tracks (2014)

TracksImorgon har filmen Tracks premiär. I april var Robyn Davidson på besök i Stockholm för att marknadsföra ”sin” film. Jag och tre av mina filmspanarkompisar, Joel, Fiffi och Henke, fick chansen att gå på en förhandsvisning av filmen. Efter visningen hölls ett Face2Face med Robyn och mer om det blir det i slutet av inlägget.

Vem är nu Robyn Davidson frågar ni er? Jo, hon är kvinnan som på 70-talet kände att hon var tvungen att tillsammans med några kameler vandra hela vägen från det mittersta av Australien ända till Indiska oceanen. En vandring på lite drygt 273 mil. En vandring som skulle ta över ett halvår. Från början ville Robyn genomföra allt själv med hjälp av sina kameler (och sin hund Diggity). Målet var ju att vara ensam. Efter ett tag inser hon dock att om hon ska kunna finansiera det hela – man måste ju äta och dricka – så är hon tvungen att göra eftergifter. Tidskriften National Geographic är villiga att sponsra äventyret men kräver att med jämna mellanrum skicka ut en fotograf för att bilddokumentera.

Jag kände inte till bakgrunden till filmen alls när jag hörde om visningen, och om jag ska vara ärlig så kände jag mig inte speciellt lockad av filmen. Det som gjorde att jag var sugen på att gå var just att Robyn skulle vara på plats. Det kändes som att det kunde göra hela eventet bra mycket mer intressant då faktiskt den verkliga huvudpersonen på plats.

Men bortsett från allt det som har med Robyn själv att göra, vad tyckte jag om filmen? Hmm, ja, inget speciellt. Mia Wasikowska är en litet udda skådis som jag oftast gillar. Så även här. Hon passade verkligen i rollen och om hon inte hade funkat då hade filmen fallit platt. Den faller inte platt. Naturscenerierna, de vackra ökenlandskapen, är givetvis väldigt vackra. Kamelerna är coola djur. Mia spelar Robyn med en envis envishet.

Tyvärr tycker jag filmmakarna upprepar sig själva efter ett tag. Vi får se frustande kameler i form av en brunstig hankamel. Vi får se svepande helikopterbilder på öknen och Robyns lilla karavan bestående av henne själv, en hund och fyra kameler. Vackert. Men det återkommer lite för ofta. Det kanske hade funkat perfekt som andrum mellan nerviga naturäventyr. Som det är nu får vi inte så mycket äventyr tyckte jag. Det som händer är att den där fotografen, Rick (spelad av Adam Driver som jag kände igen från Inside Llewyn Davis), dyker upp med sin jeep och tar fram kameran. Hmm, jag vet inte, kanske saknade jag lite stakes.

I filmen förekommer även några flashbackscener som vad det verkar ska förklara varför Robyn gjorde sin vandring. Dessa scener funkade inte och hade liksom inte med resten av filmen att göra, vilket även eftersnacket med Robyn bekräftade.

Jag gillade en hel del i Tracks men till en trea räcker det inte riktigt.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Jag har en känsla av att jag kanske delar ut lägst betyg av oss fyra som skriver om filmen idag men man vet aldrig. Vad tyckte de andra? En ökenvandring med eller utan oas? Ta reda på det här: Fiffi, Henke och lipsillen Joel.

Om visningen och Face2Facet: Den ökända biografen Park var skådeplatsen för detta drama. Varför ökänd frågar ni? Jo, sätena på Park är rena tortyrredskapen. Om fler visningar ägde rum här kan stjärtprotesoperationer vara en lukrativ bransch. Men, det konstiga är att denna gång hade jag inga problem alls med. Jag måste ha fått salongens enda säte med stoppning.

Innan filmen drog igång sa Australiens ambassadör i Sverige och Robyn själv några ord men lämpligt nog hade man lagt själva Face2Face-delen efter filmen. Och vilket Face2Face det var. Robyn var en ytterst vältalig och, vad jag tyckte, intelligent person. Hon svarade på de frågor hon fick utan att svara på en annan fråga (som politiker är experter på) och utan att tappa tråden. T.o.m. tvådelade frågor klarade hon av galant. När hon i slutet fick den alltför uppenbara och aningen fåniga frågan om VARFÖR hon gjorde sin vandringen så blev hon tyst en stund. Men sen sa hon ”let me tell you a story” och så berättade hon en historia, sann eller inte spelade ingen roll.

RobynDet mest intressanta var när Robyn fick frågan om det var nånting hon var missnöjd med och hur själv skulle ha gjort filmen. Här brukar man väl vanligtvis få ett diplomatiskt svar om att filmmakarna gjort ett bra jobb osv. Robyn svarade på ett mer komplext sätt. Hon gillade förstås filmen men det var inte ”hennes” film. Speciellt var det en detalj, just den där förklaringen till vandringen som filmmakarna la fram, som hon inte var förtjust i. Hon hade kämpat en del med regissören om att det inte skulle vara med i filmen men fått ge sig, och det var hon ok med i slutändan. Men det var inte hennes film. Efter detta svar fick hon applåder då hon gjorde en bra poäng om att när kvinnor gör ”galna” saker på film så måste det alltid finnas en tragedi eller en mental diagnos – ”hon är ju uppenbart inte helt frisk i huvudet” – som bakomliggande orsak. När det handlar om män så är det mer ”a man’s gotta do what a man’s gotta do”.

Efter visningen stod vi utanför biografen och pratade om filmen och eftersnacket och när Robyn själv stod bakom min rygg nådde kvällen ganska höga metanivåer. Joel kunde inte hålla sig utan gick fram till Robyn och uttryckte sin kärlek till filmen och fick en kram på axeln. Efter det berättade Robyn för oss om den mest idiotiska fråga hon fått. Under ett Face2Face nånstans i USA hade en kvinna frågat henne om hon tog livet av sig då när hon gick ut i vattnet när hon nådde Indiska oceanen.

Filmens Face2Face får högsta betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Stoker (2013)

StokerStoker var en film jag såg fram emot, ganska mycket faktiskt. Med tanke på vad jag hade hört och läst om filmen så borde jag åtminstone kunna räkna med att den skulle vara snygg. Ett stilistiskt mästerverk. Själva berättandet och storyn var det vissa som hade klagat på. Det som lockade mig mest var ändå regissören Park Chan-wook som ju bl a gjort den s.k. hämndtrilogin (Sympathy for Mr. Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance). Oldboy var en film som tog mig med storm (orkan!) när jag såg den på bio. Skådisarna i Stoker lockade en del också. Mia Wasikowska och Nicole Kidman brukar jag oftast gilla. Matthew Goode kunde jag inte placera eller påminna mig att jag hade sett i något förut. (Nu efterhand kollade jag upp vad hade sett Goode i och det blev ju som det brukar bli, dvs man har sett skådisen i fråga i mer än man räknade med. I Goodes fall hade jag sett Match Point, Watchmen och A Single Man).

Så, var mina förväntningar för höga? Det kan jag svara ett rungande JA på. På tok för höga. Henke skrev nyligen om en av förra årets bästa filmer, The Place Beyond the Pines, att det var en riktig prettofilm, i ordets sämsta bemärkelse. Om det är nån film som förtjänar epitetet prettofilm så är det Stoker. PREEEEETTO!

Först har vi titeln… som kanske inte är pretto… men den är dålig. Urtråkig. Vem vill se en film som heter Stoker? Det betyder ju ingenting. Det råkar bara vara efternamnet på familjen det handlar om (plus efternamnet på en viss skräckförfattare). Vilken familj handlar det om? Jo, alltså familjen Stoker. Pappa Stoker (Dermot Mulroney) har precis dött i en mystiskt olycka. Kvar hemma i det stora och mystiska huset är mamma Evelyn Stoker (Kidman) och dotter India Stoker (Wasikowska). På pappans begravning dyker Indias spännande farbror Charlie upp och låter meddela att han tänker på hemma hos Evelyn och India för att ”stötta” dem. Men nåt är skumt med Charlie… nähä.

Och bara så att folk vet, ja, jag tänkte på Hitchcocks Shadow of a Doubt.

När jag ser filmer hemma så brukar jag nuförtiden klottra ner lite tankar under filmen. Saker som sticker ut, som jag gillar eller retar mig på. Under Stoker retade jag mig på ganska mycket. Det är i alla fall min minnesbild. När jag nu tittar på det jag skrivit ner så står det:

  1. Jag tycker Stoker är en dålig titel.
  2. Jag trodde filmen buffrade när den plötsligt stannade upp vid ett eller flera tillfällen. (Jag såg den på SF Anytime och den buffrade inte. Det skulle vara så.)
  3. Jag tyckte det var en otroligt stilistisk film. Bilder, ljud, musik, allt är otroligt genomtänkt och det hade varit kul att se den på bio.
  4. Det förekom en scen när India (Wasikowska) sprang nerför en rutschbana och jag tyckte det såg farligt ut, som hon hade kunnat slå sig fördärvad.

Hmm, det var allt jag skrev men jag minns att det ord som ringde i mitt huvud var PRETTO. Filmen sa mig ingenting. Den ska vara cool, mystisk, läskig, twistig men är bara yta, snygg förvisso, men bara en yta som ger mig noll. Det känns som en vinjett till en bra tv-serie men man har bara tagit den där vinjetten och dragit ut på den så att den blir nästan två timmar. Det funkar liksom inte.

betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Nu är ni, som jag, nyfiken på vad mina filmbloggarvänner som sett Stoker tycker om den. Här har ni några åsikter. Jag har nästan lust att sätta dit deras betyg också… men, nej, ni får klicka er dit för att kolla. Jag hittade bara tre texter. Finns det fler? Kommentera nedan!

Fiffi
Christian
Vrångmannen

SFF13: Only Lovers Left Alive

sff_logoLoversTitel: Only Lovers Left Alive
Regi: Jim Jarmusch
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jim Jarmusch är väl något av en kultregissör med ett koppel filmer bakom sig. Han har hållit på ett tag. Redan 1980 kom Permanent Vacation, som jag inte sett. Däremot har jag sett en så där åtta, nio andra av hans filmer. Min favorit är nog svartvita Dead Man med Johnny Depp som döende (indian?). Nu var det dags för Only Lovers Left Alive, en film jag inte visste nånting om. Henke hade tipsat om att den visades på festivalen och med Jarmusch som regissör och Tilda Swinton i en av rollerna så lockade den. Just det, Loke är med också.

Det som gjorde mig aningen skeptisk var att det var en vampyrfilm. Jag har egentligen inget emot vampyrfilmer, även om ämnet kanske börjar kännas lite uttjatat vid det här laget. Det jag var lite orolig över var att det skulle vara en lågbudgetfilm med vampyrer som bara kändes som ett filosofiskt studentspex där skådisarna sitter i ett rum och pratar om det som man inte kan visa pga av att det skulle bli för dyrt. Jag kommer t ex osökt att tänka på ”sf-filmen” Alphaville som led av detta problem och därför var urtråkig.

Under filmens inledning så kanske en aning av min oro sitter kvar. Jag vet inte riktigt vilken riktning filmen tar. Det är i alla fall inte en vanlig vampyrfilm. Vi träffar bara två vampyrer rakt upp och ner. Adam (Tom ”Loke” Hiddleston) bor i Detroit och hans älskade Eve (Tilda Swinton) i Tanger. Adam är trött på livet, det långa livet bland zombier (det är så han kallar de dödliga människorna). Adam låter beställa en specialgjord pistolkula gjord av trä för att få slut på eländet. När Eve inser att Adam är deprimerad (de pratar med varandra via bildtelefon aka mobil) tar hon dock nattflyget över från Tanger och de två möts igen. För övrigt verkar de ha gift sig tre gånger genom åren. Efter ett tag ensamma tillsammans får de besök av Eves syster Ava (Mia Wasikowska) som är ett jobbigt yrväder som ställer till det. Adam är fortfarande irriterad över deras senaste möte… för 87 år sen i Paris.

Mmm, jag gillade filmen mer och mer. Den blev bättre, och bättre, och bättre. En mycket trevlig känsla.

Tilda

Skål

Adam är musiker och han har gjort musik genom århundradena. I Detroit komponerar han vad jag skulle kalla ambient gothmetal (?). Oavsett vad man kallar den så är det genomgående riktigt bra musik. Detta lyfter filmen ett par snäpp. Nåt annat som lyfter filmen är att både Hiddleston och Swinton är magnifika i sina roller – och hur snygga och coola är de inte?! Loke är en svarthårig gothare och Swinton är en blonderad Tilda med sin udda skönhet. Bakom dina solglasögon.

Filmen försöker inte förklara det här med vampyrmyten. Det kommer liksom bara av sig själv. Det var ganska skönt att slippa det måste jag säga. Det behövdes inte. Vampyrer tål inte solsken, måste dricka blod och det är bra om de blir inbjudna om de ska besöka någons hem. Här hade de också handskar på sig när de är ute bland vanligt folk. För att få ta av sig dem måste de fråga nån av lov. Well, där lärde jag mig nåt nytt eller så hade filmmakarna hittat på nåt eget.

Filmens titel är klockren. Bara älskande lever kvar. I slutet av filmen hamnar Adam och Eve i ett prekärt läge. De har nästan slut på blod och situationen är desperat. Tidigare i filmen förstår vi att åtminstone Adam och Eve – Ava lever inte efter samma regler – är vampyrer som får blod utan att ta död på vanliga människor. De har kontakter på sjukhus som de går igenom. Nu har de slut på alternativ men när tillfället plötslig yppar sig känns filmtiteln logisk med tanke på de offer som väljs av Adam och Eve.

4-/5

Om visningen: På den här visningen på… ja, ni gissar rätt… Park så anslöt Henke, Fiffi och Henkes kompis Vanessa. Eftersom det är både kul och stressigt på jobbet just nu (lagom till festivalen) så hann jag inte med nån Vapiano-middag innan utan dök upp lagom till visningen. Jag kan inte minnas att det hände nåt utöver det vanliga. Efter filmen var alla överens om att det var en bra och trevlig överraskning. Vi gillade filmen, vilket kanske inte var väntat då bl a Twitter antytt nåt annat. Trevligt med en positiv överraskning. Dessutom fick vi av Vanessa höra en rolig historia om hur hon och hennes kompis skulle gå på bio. Båda, och speciellt Vanessa som jag förstod det, avskyr skräckfilmer. Vilken film valde de att se? Jo, ”thrillern” Sinister. Förra årets rysarupplevelse nummer ett. LOL.

****

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte. När recensionerna finns på plats så går det att klicka på deras namn. Hade filmen bett eller sög den?

Lawless

Titel: Lawless
Regi: John Hillcoat
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stockholm Filmfestvial körde en förhandsvisning av Lawless och för första gången på länge så gick jag på en sådan visning. Det var Henke som på senaste Filmspanarträffen var pepp och jag hakade på. Nu är det dessutom inte lika bökigt med köande för att hämta ut biljetter utan man fixar biljetten på nätet. Sen handlar köandet bara om hur bra plats man vill ha.

Lawless är regisserad av samma snubbe, John Hillcoat, som gett oss The Proposition och The Road. Den förstnämnda filmen har jag inte sett (uppdatering: jo, det har jag, jag såg den i förrgår) men jag har dock hört att den är ganska rå och mörk (min kommentar: japp, den är ganska rå). The Road, som definitivt är mörk men samtidigt djupt mänsklig, är en film som jag nästan gav högsta betyg. Då var frågan vart Hillcoat skulle ta oss den här gången? Ner i vår mänsklighets mörka irrgångarna som han verkar gilla att utforska? Eller skulle det kanske bli nåt lättsammare? Mmm, efter att ha sett Lawless är det en ganska skön känsla som dominerar, inte den posttraumatiska som man får efter en titt på The Road.

Filmen utspelar sig under förbudstiden på 1920- och 30-talet i natursköna Virginia på USA:s östkust. Vi får möta bröderna Bondurant som bedriver illegal tillverkning och försäljning av sprit. Äldst är Howard (Jason Clarke), mellanbrorsan heter Forrest (Tom Hardy) och minstingen är Jack (allas vår Shia LaBeouf). Forrest är patriarken i brödraskaran, han är den lugne och den som styr. Howard är en slarver, lite vild men ställer alltid (well, oftast) upp. Jack är en osäker gangsterwannabe som vill imponera på prästdottern Bertha (Mia Wasikowska) i byn.

Till byn anländer Maggie (Jessica Chastain) och lite senare special detective (nån sorts högre polis, federal kanske) Charlie Rakes, härligt överspelad av en ögonbrynslös Guy Pearce. De både förändrar tillvaron för bröderna fast på ganska olika sätt.

Ok, vi börjar med Shia LaBeouf bara för att få det avklarat. Förstör han filmen? Nej, det gör han inte. Jag har nog bara sett honom i den första Transformers-filmen – tänkte jag skriva fram till att jag kollade upp honom på Filmtipset då jag insåg att jag sett och gillat snorungen i I, Robot och Constantine. Eller gillat och gilllat, jag har gillat filmerna i alla fall. Här gör Shia en helt ok insats som en karaktär som är lite irriterande. Jack gör fel saker mest hela tiden men han är ändå ganska charmig, speciellt när han försöker uppvakta Bertha i smyg utan att väcka hennes faders ilska.

De som dominerar filmen är utan tvekan den grymtande Tom Hardy och det parfymdoftande äcklot Guy Pearce. Jag läste en intervju i DN där Hardy förklarar att han försökte göra sin Forrest så feminin som möjligt, en sorts matriark istället för en machopatriark. Hmm, faktum är att Hardy går runt med händer i fickorna i en kofta, grymtar och försöker lära Jack vad det betyder att ta ansvar. Nu vet jag inte om just grymtningar, koftor och ansvar ska vara nåt kvinnligt, men lite annorlunda är Hardy i alla fall. Sen att den där handen i koftfickan döljer ett knogjärn det är en annan sak. Hardy är riktigt pjäs i filmen rent fysiskt, något han fick ”gratis” efter att ha tränat inför sin roll som Bane i The Dark Knight Rises.

Innan jag pratar om Guy Pearce måste jag bara nämna Jessica Chastain. Jag har sett henne i tre filmer nu på senaste tiden (denna, The Tree of Life och Take Shelter) och hon är helt enkelt underbar. Hon är nåt speciellt, en närvaro, jag vet inte riktigt vad det är. Hon är förstås snygg men det finns nåt mer, nån sorts dragningskraft. Rött hår? Här får hon inte så rackarns mycket att göra men det hon gör gör hon väldigt bra.

Sen var det alltså Pearce, haha. Ja, Pearce gör en parodisk skurk. Det är en superskurk, en sån där skurk som aldrig kan vara nåt annat än en skurk. Han är genomond. Om jag inte förklarade det i början så vill alltså Pearce rollfigur, special detective Rakes, ha sin del av spritkakan. Här ska inte dras in pengar på illegal sprit utan att Rakes får sin rättvisa del. Åh, Pearce är så slemmig man kan bli. Jag insåg efteråt och när jag lyssnade på /Films podcast om Lawless att mannen inte hade några ögonbryn.

Jag hade en trevlig stund på bion. Det tog kanske tio minuter, en kvart, för mig att dras in i filmen. Det är en mysig film trots ultravåldet (hmm, ultravåld kanske är att ta men grovt och ganska grafiskt våld i alla fall). Musiken som kanske inte stack ut är bra och ger rätt stämning. Det är Nick Cave som ligger bakom den. Cave har även skrivit filmens manus som faktiskt bygger på verkliga händelser. Förlaga är boken The Wettest County in the World skriven av Bondurant-ättlingen Matt Bondurant. En sak som imponerade på mig är miljöerna och hur Hillcoat fått till en film som får mig att tro att nån åkt tillbaka i tiden med en kamera och spelat in. Kläderna, bilarna, frisyrerna (och vilka frisyrer sen), ja, allt är perfekt.

Min favoritscen i filmen är när Jack (lillbrorsan spelad av Shia alltså) besöker kyrkan i byn för att få se och eventuellt träffa Bertha. Det är en nästan surrealistisk scen med en udda gudstjänst där man tydligen ska tvätta varandras fötter för att visa nån sorts ödmjukhet. Jack finner sig mitt uppe i dessa konstigheter och dessutom har han precis druckit fulsprit som gör att han inte mår helt bra. Det är en härligt klaustrofobisk och udda scen.

Jag vet inte om det har framgått i min text men filmen är ofta rolig. Ofta är det Tom Hardy som står för humorn med sitt grymtande. Nu när jag tänker efter känns det nästan som om filmen hade kunnat passa på nån sorts buskisteater i Sverige. Jag hoppas jag inte skrämt bort några nu. Jag vet inte, den har liksom en viss känsla, ungefär som en film som Coen-brödernas O Brother, Where Art Thou?. Den där dammiga grusvägskänslan. Som inte alls känns som en buskisteaterkänsla när jag tänker efter. Nåväl.

Det finns negativa saker att ta upp, t ex filmens slut som känns ditklistrat i efterhand, och kanske kommer filmen blekna ganska snart men under själva visningen så tyckte jag det var en svag fyra. Det är helt enkelt en perfekt matinéfilm om du vill ha en del bra skådespelarinsatser, en del grovt våld, en del humor och en del dammig grusvägskänsla.

4-/5

Läs nu vad Henke har att säga om Lawless.

Alice i Underlandet

Titel: Alice i Underlandet (Alice in Wonderland)

Regi: Tim Burton
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Det finns nåt med Tim Burtons filmer som jag uppskattar. Jag tror det är fantasin och sagostämningen. Sen är det kanske just fantasin och sagostämningen som gör att det aldrig blir toppfilmer i mina ögon. Alice i Underlandet faller under den här kategorin. Det är mysigt, speciellt i början när Alice träffar på de olika figurerna i Underlandet. Hattmakaren (Johnny Depp) är aningen obehaglig. Ja, faktum är att de flesta karaktärerna, även de som ska vara goda, känns lite obehagliga. Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) är ganska rolig med sina ständiga: ”Off with his head! Off with her head!”. Nåt jag störde mig på var att Hjärter Knekt (i icke-cgi-scener spelad av Crispin Glover) var sagolikt dåligt animerad i vissa scener. Begriper inte riktigt att filmmakarna inte kunde få till det bättre. Ibland såg det ut som Legolas från nån av lotr-filmerna när han hoppar upp på en olifant (tror det är Sagan om konungens återkomst). Den för mig nya bekantskapen Mia Wasikowska i huvudrollen sköter sig riktigt bra. Som helhet kan jag inte ge mer än precis precis godkänt.

3-/5
%d bloggare gillar detta: