2 x Michel Gondry

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Woody Allen: A Documentary (2011)

Woody Allen: A Documentary är en mysig och lång dokumentär om den glasögonprydde filmskaparen från New York. Filmens förtexter liknar förtexterna i Woodys egna filmer med jazz, New York och ett enkelt vitt typsnitt mot svart bakgrund. Vi får se Woody uppträda på en jazzklubb med sin klarinett och, fasiken, gubben kan ju spela. Woody känns faktiskt som en mysfarbror. Ja, det känns kanske konstigt att uttrycka sig så med tanke på det som hände i Woodys liv under 90-talet men den känslan fick jag av filmen.

Filmen är en härlig tidsskildring när vi får följa med under Woodys uppväxt i Brooklyn. Han springer på bio hela tiden och här fick jag en känsla av saknad, efter just den där gemenskaphetskänslan det kan vara att se film på bio tillsammans med andra i en fullpackad och fokuserad salong. Den känslan går att få i våra dagar också, t ex på specialvisningar som när The Hateful Eight visades i 70 mm på Rigoletto, men det är sällan.

Det var kul att se Woodys skrivmaskin, en tysk Olympia, som han köpte när han var 16 och som han har skrivit alla sina manus på, och fortfarande skriver på.

Elefanten i rummet då, tar filmen upp den? Ja, man tar upp att Woody gifte sig med Mia Farrows adoptivdotter, och detta faktum gör filmen bättre. Nu går man inte på djupet men det slätas ej heller över. Man konstaterar att det är en märklig och tråkig historia för de inblandade. Mia Farrow är med i filmen men bara i form av gamla klipp och inga nutida intervjuer. Jag undrar varför. Inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

3 x Woody Allen

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

Zelig

Titel: Zelig
Regi: Woody Allen
År: 1983
IMDb
| Filmtipset

Vi fortsätter med nästa gamla Woody Allen-recension och jag blir kanske inte otroligt sugen på att se om filmen i fråga utan jag postar helt enkelt min gamla text och så får det räcka så. Anledningen är nog att jag inte är frälst på fejkdokumentärer. Läs här vad Addepladde tycker om Zelig. Min recension skrevs i oktober 2003.

Detta var en märklig fejkdokumentär där Woody Allen spelar en man som förvandlas, likt en kameleont, beroende på vilken omgivning han befinner sig i. Om han träffar kineser förvandlas han snart till en kines, om han samtalar med ett par judar så är han snart jude själv. Mycket märkligt men återgett i form av en realistisk dokumentär med gamla, ibland gamla på riktigt och ibland fejkat gamla, svartvita filmklipp. Då och då får vi höra verkliga och påhittade personer uttala sig, i nutid och färg, om den man, Zelig, som i 1920-talets USA var minst lika populär som Atlantflygaren Charles Lindbergh.

Zelig är bra, men inte alls lika bra som den helt annorlunda Annie Hall som jag såg tidigare. Men jag gillade just det här med att det faktiskt kändes som en riktig dokumentär. Sen såg Allen väldigt rolig ut i sina olika förvandlingsnummer. Han såg liksom smått generad och lite överraskad ut, ungefär som att ”hey, jag kan inte hjälpa det, det bara händer”. Men efter den roliga och märkliga inledningen där det var kul varje gång Zelig förvandlas tappade dokumentären lite. Det blev lite av transportsträcka mot slutet då nyhetens behag hade lagt sig.

3/5

%d bloggare gillar detta: