Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

Söndagar med Bergman: Vargtimmen (1968)

Bra poster!

Efter det monumentala misslyckandet, i mina och många andras ögon, med färgfilmen För att inte tala om alla dessa kvinnor så gjorde Bergman sin bästa film Persona, återigen i mina och många andras ögon. Vilken berg-och-dal-bane-tur. Från bottenskrap i färg till toppnivå i svartvitt. Persona har jag skrivit om tidigare och faktum är att det var det första inlägg som jag publicerade på min blogg i september 2010. Så idag handlar det om den efterföljande filmen Vargtimmen och min text om den skrevs i april 2007.

Den här filmen bleknar rejält i skuggan av mästerverket Persona. Precis som Persona är den inspelad på Fårö, har Liv Ullman i en huvudroll, och Sven Nykvist är fotograf. Här spelar Max von Sydow en konstnär med inre demoner orsakade av, vad det verkar, en trasslig barndom och händelser tidigare i livet. Ullman spelar frun som försöker förstå. Paret flyttar ut till en ö för att komma ifrån och få lugn. Det går inget vidare, då även frun börjar se syner.

Trots att filmen inte alls har samma magiska kvaliteter som Persona så är den ändå välspelad och med ett foto i toppklass. Problemet är att den inte engagerar mig fullt ut. Det tar för lång tid innan det kommer nån riktigt intensiv och bra scen. Den känns kanske lite tråkig i början men är aldrig helt ointressant. Det finns vissa överraskande scener och allra bäst är en obehaglig sekvens när Max von Sydow är ute och fiskar och en läskig liten pojke dyker upp (troligen konstnärens egna fantasier). Bra var även scenen när Max von Sydow kollar hur lång en minut egentligen är.

Mot slutet blir det riktigt surrealistiskt och drömsekvenserna avlöser varandra. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå filmen fullt ut. Hur var det egentligen med de personer som är med i filmen? Jag är ganska säker på att förutom Max von Sydows och Liv Ullmans rollfigurer så var de flesta andra bara figurer som existerade i deras fantasi. Men jag är inte helt säker. Jag känner nästan att jag måste se om filmen. Jag kan inte underkänna Vargtimmen trots att den var trögstartad. Jag gillar även den absolut sista scenen; det var klassisk Bergman. Knappt godkänt blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eye Martini?

Max von Sydow tar reda på hur lång en minut är. Kan den vara… en minut?

Söndagar med Bergman: Nattvardsgästerna (1963)

Nu är det hardcore Bergman som gäller. Nu slutar vi leka. Paul Schraders magnifika film First Reformed, som garanterat kommer hamna på min topp-10-lista över årets bästa filmer, är i princip en remake av Nattvardsgästerna. Där är det Ethan Hawke som spelar en präst som grubblar över livet, här är det Gunnar Björnstrand. Min lilla tramstext om Nattvardsgästerna, som är den andra delen i trilogin om Guds tystnad, skrevs i augusti 2003.

Den här filmen handlar återigen om Guds existens och meningen med livet. Tomas (Gunnar Björnstrand) är präst i ett litet samhälle. Han är änkling efter att hans fru dog fyra år tidigare men han uppvaktas av byns skolfröken, Märtha. Han får besök av fiskaren Jonas (Max von Sydow) som har sett för mycket hemskheter på TV och funderar på meningen med livet. Tomas själv plågas av egna grubblerier om Guds existens.

Ja, det låter inte alltför upplyftande kanske. Och det är det inte heller, men inte dåligt för det. Det är en obehagligt intensiv film helt utan tillstymmelse till publikfrieri, något som Bergman faktiskt i ett intro till filmen beskyllde sig själv för att idka i tidigare filmer. Den här filmen däremot, hade han lovat sig själv, skulle vara fri från sådana ”eftergifter”.

Nattvardsgästerna är filmad i ett läskigt svartvitt sterilt ljus utan skuggor (min kommentar: den engelska titeln på filmen är Winter Light). Vid ett tillfälle ska prästen Jonas läsa ett brev som han fått från Märtha (Ingrid Thulin). Istället för att han läser det högt eller att vi bara hör Märthas röst visar Bergman Märtha rakt framifrån i helbild och hon läser brevet i ca fem minuter rätt in i kameran. En annorlunda och gripande scen. Betyget blir 4/5 men jag tror nog en del har svårt för den. På Filmtipset har den fått betyg från 1 till 5…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Såsom i en spegel (1961)

Nu börjar vi komma in på de filmer som gett Bergman sitt rykte om genomgående göra filmer som är stentrista och dystrare än dystrast. Året innan kom ju en annan dysterfilm, nämligen Jungfrukällan. Den vann en Oscar för bästa utländska film. Och gissa vad? Det gjorde Såsom i en spegel också. Jänkarna gillar tydligen dystra svartvita svenska filmer.

Lite trivia om Såsom i en spegel taget från IngmarBergman.se. Det var den första Bergman-film som spelades in på Fårö. Inspelningsplatsen fick Bergman på rekommendation från filmens fotograf Sven Nyqvist. Så här sa Harriet Andersson om inspelningen 2007:

”På den tiden fick exteriörerna ta sin tid, vilket också märks. Det förekommer några vansinnigt långa åkningar, vilket krävde ett omfattande rälsbygge. Nuförtiden springer de med de här små kamerorna; tacka fan för att de inte behöver någon räls då.”



Min text om filmen skrevs i augusti 2003. Jag är förvånad över mig själv och att jag tydligen inte hade koll på vad ett kammarspel är…?

Jag har sett Såsom i en spegel från 1961. Filmen är ett tydligen nåt man kallar ett kammarspel. Jag antar att med det menas att det är ganska få skådisar och att filmen utspelas på samma plats och i princip i realtid. Eller? Hur som helst, så är det i alla i filmen.

Den handlar om fyra personer som firar semester på en avlägsen ö i svenska skärgården. Det är en pappa, David, hans barn, Karin och Minus – jag uppfattade under hela filmen det som att han hette Linus men tydligen ska det vara Minus – och till sist Karins man, Martin. Pappan, som har svårt att visa känslor, har precis kommit hem från en vistelse i Schweiz där han skrivit en bok. Karin har precis kommit ut från sjukhus där hon behandlats för nån sorts psykisk sjukdom. Minus, som är 17, börjar vakna sexuellt, och han har dålig kontakt med sin pappa. De pratar aldrig med varandra tycker han. Martin, han försöker hela tiden gör rätt sak för sin Karin. Han är nästan för snäll, istället för att vara ärlig.

På ön ska de i alla fall ha en trevlig vistelse, fiska, bada, äta och så, är det tänkt, men det kan ni ju räkna ut att så blir det inte riktigt. Alla konflikter och dolda känslor kommer upp. Vilket i det här fallet faktiskt är bra, eftersom förtryckta känslor nog (nog? really?) inte är bra i längden.

Jag tyckte att filmen som vanligt var väldigt vackert fotad (av Sven Nykvist) i svartvitt. Den började lite segt, innan man liksom visste vad det handlade om. Filmen är uppbyggd av långa dialoger mellan oftast enbart två personer som pratar med varandra. Allt som har hänt tidigare i personernas liv får man reda på efter hand genom dessa dialoger. Till slut när man fått ihop hela bilden blir det rätt så spännande och jag var lite rädd att Karin skulle ta livet av sig. Hennes sjukdom kommer nämligen tillbaka och då och då i filmen försvinner hon och de andra letar efter henne, rädda precis som jag. Betyget blir 3+/5. Jag tyckte det tog för lång tid innan jag blev engagerad av filmen. Jag gillade slutscenen, med Minus och pappan, som var hoppfull.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Jungfrukällan (1960)

Ingmar Bergman har sagt att Jungfrukällan var hans försök att göra en Akira Kurosawa-film. Då när filmen gjordes 1960 var han enligt honom själv mycket nöjd med den men senare har han kallat Jungfrukällan för en usel imitation. Jag har lärt mig att när det gäller Bergman så ska man inte alltid lita på vad han säger. Många andra verkar ha gillat filmen när det begav sig och den vann exempelvis Oscar’n för bästa utländska film.

Filmens manus, som bygger på den svenska medeltidsballaden ”Per Tyrssons döttrar”, skrevs av Ulla Isaksson som ju Bergman även samarbetade med i Nära livet. Om man tycker att Jungfrukällans handling är grym så kan jag säga att balladen lägger till en extra twist som gör den ännu grymmare. Min korta text om Jungfrukällan skrevs i september 2003.

Nu har jag sett Jungfrukällan från 1960. Det är grym saga/legend som utspelar sig i Sverige på 1300-talet. På en gård bor den unga Karin (Birgitta Pettersson) med sin familj och några andra. Bl a arbetar där en föräldralös piga, Ingeri (Gunnel Lindblom), som är avis på den söta och lite bortskämda Karin. På väg till kyrkan tillsammans så stannar Ingeri efter stunds färd hos en märklig trollgubbe. Där uttalar hon tillsammans med trollgubben nån sorts förbannelse över Karin. Detta ångrar hon nog senare eftersom Karin blir våldtagen och mördad av tre vallare (ja, egentligen bara två eftersom den tredje är en ung pojke som ser på). Karins föräldrar blir oroliga när hon inte kommer hem och sanningen kommer så småningom fram när de tre vallarna av en slump söker mat och husrum just hos Karins familj.

Det här var en rätt så otäck och grym film. Max (inte Björn) von Sydow är väldigt bra som Karins pappa. Han är på nåt sätt huvudpersonen också (på nåt sätt (?), ehe, det är klart han är huvudpersonen!). Det handlar om ondska, hämnd och slutligen ångest, men slutet är mycket bra och ”bibliskt”. Trots titeln på filmen så blev jag överraskad av de väldigt bra slutscenerna när en källa plötsligt uppstår på platsen där Karins kropp har legat. Vattnet symboliserar oskulden och kärleken och renar bl a den av ångest fyllda Ingeri. Jungfrukällan är en bra film som får betyget 4-/5. Bergmans senare filmer som Persona, Viskningar och rop och Höstsonaten är dock bättre enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Nära livet (1958)

Man måste ju ändå säga att Bergman sticker ut. Att på 50-talet, och även idag, göra en film om tre kvinnor på en förlossningsavdelning känns inte direkt mainstream. På IngmarBergman.se läser jag att filmen både vann priser i Cannes och fick folk att svimma på löpande band. Främst var det män som aldrig varit med vid en förlossning som var känsliga. Rekordet var i norska Bergen där åtta biobesökare fick hjälpas ut ur salongen efter att ha kollapsat i biofåtöljen. Min korta text om Nära livet skrevs i april 2008.

Nära livet är en hyfsad Bergman-rulle om tre kvinnor med olika livssituationer men som alla befinner sig på samma BB. Manus är skrivet av Ulla Isaksson som även ligger bakom manuset till Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960).

Historien är intressant då de tre kvinnorna ser helt olika på barnafödande eftersom deras liv skiljer sig helt åt. Eva Dahlbeck spelar den lyckligt gifta Stina som är så sprallig och glad man bara kan vara. Hennes helylleman spelas av Max von Sydow, som för övrigt får titeln Kung av mig; en grym skådis som vid 80 års ålder kör på för fullt i film efter film, Rush Hour 3 (!) och Fjärilen i glaskupan för att nämna några av de senaste. Och nu tio år sen kör von Sydow på i samma tempo vid snart 90. Kolla in hans IMDb-sida där man ser att han har roller i tre kommande filmer..

Unga Bibi Andersson är tjejen som är förvirrad inför att möjligen bli mamma. Ingrid Thulin är på sjukhuset för ett eventuellt missfall. Med sig har hon sin man spelad av den i den här rollen ganska obehaglige Erland Josephson som tycker att ”ja, ja, älskling, det ordnar sig, bara låt de duktiga doktorerna titta på dig så väntar jag här utanför”. Mot slutet av filmen går det kanske inte riktigt som man väntar sig och det blir ganska gripande som det ofta blir i Bergman-filmer. Godkänt blir det, helt klart. Bergman har fin hand med sina skådisar, så är det bara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilken liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

Under 1956 kom faktiskt inte Bergman ut med en enda film som regissör. Däremot spelade han under sommaren ’56 in filmen det handlar om idag, nämligen Det sjunde inseglet. Tidigare hade det normala varit att Bergmans filmer haft premiär innan jul i december samma år som de spelades in. Den här gången sköts dock premiären upp till februari 1957 och jag gissar att anledningen var att Svensk Filmindustri då fyllde 50 år och det ville man fira med en prestigefilm.

Själv såg jag om Det sjunde inseglet i somras då SVT Play bjöd på den. Nej, det blir ingen ny text förutom det jag skriver här. Till min förtjusning så höll den måttet. Det visade sig vara en rapp och kompakt film utan några döda (ehe) punkter och ofta med en humoristisk touch mitt i all pest. Mitt betyg står sig och det kanske t.o.m. är så att fyran inte längre är svag utan stabil.

Det sjunde inseglet är en s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs ”finns Gud?”, ”varför är Gud så grym?”, etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud – eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren. Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! Hehe. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor, bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Jag kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blir inte klok på en detalj från den här scenen. Döden frågar ”Är du beredd?” och riddaren svarar ”Min kropp beredd. Inte jag själv.” ELLER ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.”? Vad tror ni?

Star Wars: The Force Awakens (2015)

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

%d bloggare gillar detta: