Söndagar med Bergman: Nära livet (1958)

Man måste ju ändå säga att Bergman sticker ut. Att på 50-talet, och även idag, göra en film om tre kvinnor på en förlossningsavdelning känns inte direkt mainstream. På IngmarBergman.se läser jag att filmen både vann priser i Cannes och fick folk att svimma på löpande band. Främst var det män som aldrig varit med vid en förlossning som var känsliga. Rekordet var i norska Bergen där åtta biobesökare fick hjälpas ut ur salongen efter att ha kollapsat i biofåtöljen. Min korta text om Nära livet skrevs i april 2008.

Nära livet är en hyfsad Bergman-rulle om tre kvinnor med olika livssituationer men som alla befinner sig på samma BB. Manus är skrivet av Ulla Isaksson som även ligger bakom manuset till Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960).

Historien är intressant då de tre kvinnorna ser helt olika på barnafödande eftersom deras liv skiljer sig helt åt. Eva Dahlbeck spelar den lyckligt gifta Stina som är så sprallig och glad man bara kan vara. Hennes helylleman spelas av Max von Sydow, som för övrigt får titeln Kung av mig; en grym skådis som vid 80 års ålder kör på för fullt i film efter film, Rush Hour 3 (!) och Fjärilen i glaskupan för att nämna några av de senaste. Och nu tio år sen kör von Sydow på i samma tempo vid snart 90. Kolla in hans IMDb-sida där man ser att han har roller i tre kommande filmer..

Unga Bibi Andersson är tjejen som är förvirrad inför att möjligen bli mamma. Ingrid Thulin är på sjukhuset för ett eventuellt missfall. Med sig har hon sin man spelad av den i den här rollen ganska obehaglige Erland Josephson som tycker att ”ja, ja, älskling, det ordnar sig, bara låt de duktiga doktorerna titta på dig så väntar jag här utanför”. Mot slutet av filmen går det kanske inte riktigt som man väntar sig och det blir ganska gripande som det ofta blir i Bergman-filmer. Godkänt blir det, helt klart. Bergman har fin hand med sina skådisar, så är det bara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilken liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Det sjunde inseglet (1957)

Under 1956 kom faktiskt inte Bergman ut med en enda film som regissör. Däremot spelade han under sommaren ’56 in filmen det handlar om idag, nämligen Det sjunde inseglet. Tidigare hade det normala varit att Bergmans filmer haft premiär innan jul i december samma år som de spelades in. Den här gången sköts dock premiären upp till februari 1957 och jag gissar att anledningen var att Svensk Filmindustri då fyllde 50 år och det ville man fira med en prestigefilm.

Själv såg jag om Det sjunde inseglet i somras då SVT Play bjöd på den. Nej, det blir ingen ny text förutom det jag skriver här. Till min förtjusning så höll den måttet. Det visade sig vara en rapp och kompakt film utan några döda (ehe) punkter och ofta med en humoristisk touch mitt i all pest. Mitt betyg står sig och det kanske t.o.m. är så att fyran inte längre är svag utan stabil.

Det sjunde inseglet är en s.k. klassiker om korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) som kommer tillbaka till Sverige efter 10 års korsridderi och finner Sverige plågat av digerdöden. Han slår sig samman med ett gycklarsällskap (Nils Poppe, Bibbi Andersson) på sin fortsatta resa hem till sin fru. Döden är dem i hälarna och riddaren är nästa offer, men han lyckas övertala Döden att spela schack med honom i stället. Så länge han inte är matt får han leva.

Döden och riddarens möten är mycket bra. Bengt Ekeroth som spelar Döden gör det mycket bra. Det är en film som tar upp Bergmans vanliga frågor vid den här tiden, dvs ”finns Gud?”, ”varför är Gud så grym?”, etc. Block är en tvivlare som försöker komma i kontakt med Gud – eller Djävulen också för den delen. Det är en symbolisk film. Riddaren är tvivlaren. Poppe & Co symboliserar oskulden och lycka. Döden, ja han är Döden! Hehe. Det är inte en genommörk film. Det förekommer en del humor, bl a när en i gycklarsällskapet har klättrat upp i ett träd så kommer Döden för att hämta honom och börjar såga ner det. En bisarr scen. Filmen levde nog inte riktigt upp till mina förväntningarna men den är ändå klart sevärd och innehöll en del magiska och vackra scener. Det svartvita fotot är mycket bra. Jag kan inte tänka mig filmen i färg. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Blir inte klok på en detalj från den här scenen. Döden frågar ”Är du beredd?” och riddaren svarar ”Min kropp beredd. Inte jag själv.” ELLER ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.”? Vad tror ni?

Star Wars: The Force Awakens (2015)

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

En passion


Titel: En passion
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Med anledning av Erland Josephsons död idag så vill jag uppmärksamma denne suveräna skådis med en recension av en film som han var med i. Det blir Ingmar Bergmans En passion. Som så många gånger förr och senare så jobbar Erland här med Bergman. Min favoritstund med Erland är nog när han läser en berättelse för Fanny och Alexander i F & A. Men Erland har även gjort en mängd andra saker, bl a har han gett ut en hel radda med litteratur vilket var nyheter för mig (det handlar om poesi, skönlitteratur, självbiografiska verk samt dramatik). Han har även varit med i en av mina absoluta hatfilmer, nämligen Andrej Tarkovskijs Nostalghia (kommer en recension på den). Men nu kommer det alltså handla om Bergmans En passion, som jag såg efter att ha sett Vargtimmen och Skammen (som det dyker upp recensioner av så småningom här på bloggen).

Efter Vargtimmen och Skammen var det dags för ytterligare en Fårö-film, nämligen En passion med Max von Sydow, Liv Ullman, Bibi Andersson och Erland Josephson i huvudrollerna. Handlingen är förlagd till en enslig ö (he, vad konstigt) där Andreas (Max von Sydow) isolerat sig efter juridiska bekymmer och äktenskapsproblem. Han finner dock viss gemenskap med tre andra personer på ön: ett gift par och deras vän Anna (Liv Ullman) som han inleder ett förhållande med.

Jag börjar känna igen mig på Fårö nu. Det är samma skådisar i samma miljöer. Rollfigurerna som dessa skådisar gestaltar brottas med liknande problem: inre demoner, relationsproblem, alienation, etc. Det finns några saker som sticker ut när det gäller En passion. Den första är att filmen, helt oväntat för mig, är i FÄRG. Det ger en helt annan känsla. Jag är inte säker på att det är en helt igenom bättre känsla. Fortfarande är det mästaren Sven Nykvist som står för fotot, vilket förstås garanterar kvalitet. Men svartvitt är alltid svartvitt, speciellt på Fårö.

Den andra saken som är annorlunda är att Bergman några gånger mitt under filmen låter skådisarna komma till tals och berätta om vad han/hon tycker om sin rollfigur. Ett lite kul grepp som samtidigt kanske störde filmkänslan. Jag kan inte avgöra vilket av det positiva eller negativa som väger över. Men just det här med att verkligen visa att det är en film vi ser — en film som är resultatet av en filminspelning, en film som är medveten om att den är en film — verkar Bergman ha fått dille på vid den här tiden (i slutet av 60-talet). Liknande saker förekommer i både Persona och Vargtimmen.

En passion är lite tråkig. Den känns bitvis lite väl intern; Bergman gör upp med sina demoner — igen. Jag får också intrycket av att det är väldigt mycket som händer ”mellan raderna”. Ibland känns det som om vissa delar av historien helt enkelt saknas. Det gör att man inte riktigt kommer personerna nära. Dock gör skådisarna fläckfria prestationer. T ex är Erland Josephson härligt sarkastisk och vig med orden. Han har ett äckligt överlägset sätt att prata på. Det blir en normal trea till En passion. Bergman är nästan alltid bra på ett eller annat sätt.

3/5

Europa

EuropaTitel: Europa
Regi: Lars von Trier
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Precis som i The Element of Crime så var inledningen i alla fall lite lovande. Vi får se framrusande räls i svartvitt och höra Max von Sydows hypnotiska berättarröst förklara att vi nu kommer att anlända till Europa. Ja, eller vi och vi, von Sydow förklarar för vår huvudperson var han är och vad han kommer att göra. Huvudpersonen är Leopold Kessler som från USA anländer till Tyskland 1945 efter andra världskrigets slut för att arbeta som konduktör för tågbolaget Zentropa. Hans farbror, spelad av Ernst-Hugo Järegård, välkomnar honom till Tyskland med orden ”I’m your uncle. You may embrase me” (vilket är den bästa repliken i hela filmen).

Så långt var väl allt egentligen väl. Men sen händer inget mer. Ingenting. Ja, saker händer väl kanske — Leo blir indragen i den tyska partisan/gerillarörelsen Werwolf — men det är fullständigt ointressant och urtråkigt. Precis som i The Element of Crime spelar skådisarna, förutom Ernst-Hugo förstås, sömngångaraktigt. Repliker levereras men har liksom ingen mottagare. Och även här verkar man ha dubbat dialogen i efterhand vilket gör att närvarokänslan försvinner totalt. Den enda som livar upp stämningen är Ernst-Hugo som i princip bara behöver visa sig för att göra just det. Nu är i och för sig dialogen på tyska och engelska vilket gör att inte heller Ernst-Hugo kommer helt till sin rätt.

Huvudpersonen Leo spelas av Jean-Marc Barr och han är helt känslolös. Nu har han i och för sig inget speciellt att leka med. Jag vet inte hur von Trier tänkt här (skrev jag det i min The Element of Crime-recension också?). De få gånger Barr öppnar munnen säger han antingen något stammande på tyska eller några kort ord på engelska. I övrigt är han som lobotomerad, förutom de sista tio minuterna.

Fotot skvallrar om att von Trier återigen har låtit sig inspireras av film noir. Det kan väl även sägas om själva handlingen som är mystisk men tyvärr även fullständigt ointressant och urtråkig (har jag redan skrivit det?). Men åter till fotot. Här har von Trier experimenterat rejält och blandat svartvitt och färg, ofta i samma bildruta. Visst, det är lite snyggt men jag tycker egentligen inte det bidrar till filmen som helhet. Det kan i och för sig bero på att allt annat förutom just fotot är urbota trist eller bara konstigt.

Jag förstår att Lars von Trier efter den här filmen kände att det fanns ett behov att fokusera på skådisarnas närvarokänsla för den saknas nämligen fullständigt här. Därför kom inte Dogma 95-manifestet som en överraskning och för von Trier tror jag det var nödvändigt.

1+/5

PS. Pluset i kanten tillägnas Ernst-Hugo Järegård och det passar väl bra så här på nationaldagen att det svenska bidraget är det som sticker ut på ett positivt sätt.

Shutter Island


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

%d bloggare gillar detta: