Happy End (2017)

Så vitt jag vet har jag alltid gillat Michael Hanekes filmer. Den första filmen jag såg – och oj, vilken kickstart! – var Funny Games. Jag såg den 1998 när den gick upp på bio i Sverige och jag minns mycket väl att det var på biografen Sture, eller Olympia som den hette på den tiden. Den gången stapplade jag ut ur biografen totalt tagen på sängen – och jag ville strypa regissören Haneke.

Faktum är ändå att trots att Haneke är något av en personlig favorit så är det sällan jag älskar hans filmer. Det är liksom lite svårt att göra det. Förutom hans egen remake på Funny Games så är Det vita bandet den enda film som fått högre betyg än 3/5.

Nu är Haneke tillbaka efter ett längre uppehåll. Hans senaste film innan Happy End var Amour (som jag inte sett). Filmtiteln Happy End får ju en (läs: mig) att fundera. Menar Haneke kanske att detta är hans sista film? Känner han kanske att han inte kan göra så mycket mer, att han börjar känna att han kanske inte är relevant längre? Nå, vad vet jag?

Det märktes för egen del att det var ett tag sen jag såg en Haneke-film då jag inte riktigt var beredd på hans kalla och distanserade sätt att filma. Här finns ingen historia från a till ö. Här finns inga rollfigurer att knyta an till. Alla är mer eller mindre störda och osympatiska. Då är det inte så lätt. Att filmen är europeisk råder det ingen tvekan om.

Ändå är jag lite så där lagom fascinerad av filmen. Det var väl det där vanliga Haneke-obehaget som kom krypande till slut. Sen är filmen inte helt utan humor, som främst levereras av veteranskådisen Jean-Louis Trintignant (som även var med i Amour).

Givetvis är Isabelle Huppert med hon också och det går inte att komma ifrån att hon är suverän. Sval som is och lätt som en fjäder.

Jag märker att jag inte skrivit nåt om handlingen men jag tror jag skippar det. I fokus är i alla fall en familj där tre generationer bor i samma villa. De verkar inte stortrivas ihop. Istället för att prata med varandra så vänsterprasslar man via mobilappar, tittar på YouTube-videoer eller sjunger karaoke.

Vad vill Haneke säga? Känns det som att han kanske är en gammal gubbe som försöker förklara för oss hur all ny teknologi egentligen fungerar och påverkar oss? Skriver han oss på näsan? Med alla sociala medier och våldsamma datorspel blir alla känslokalla psykopater? Nåväl, han försöker säga NÅT i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHappy End har premiär nu på fredag 9/2 och jag tror det kan vara bra att se den på bio, om man vet med sig att man gillar Haneke. Det är en film som kräver att man inte har några distraktionsmoment utan verkligen tittar på filmen, och folk som vanligtvis stör går nog inte och ser den här. På sin höjd kan du råka ut för en pensionär som äter en mandarin. Om du ser den hemma i soffan så lämna mobilen i ett annat rum.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm. och Rörliga bilder och tryckta ord.

Om det här var Hanekes sista film vet jag inte, men jag läste nyligen att Haneke nu går in i tv-världen (som alla andra) och ska göra en 10 avsnitt lång serie, ett dystopiskt drama (nån som är förvånad?) som ska spelas in på engelska.

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Det är inte så ofta jag brukar klaga på att skådisar är felcastade. Jag gjorde en sökning på bloggen och jag har fyra gånger använt uttrycket felcastad om skådisar. Dessa fyra är…

Eller vänta, varför inte göra en topp-5-lista av det! Så här kommer alltså min topp-5-lista med de värsta felcastningarna:

5. Claire Bloom i The Man Between (1953)
4. Cameron Diaz i Gangs of New York (2002)
3. Zooey Deschanel i The Happening (2008)
2. Tom Hanks i The Da Vinci Code (2006)

Och ohotad etta:

1. Dane DeHaan i Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag återkommer till den Dane ”ögonpåsarna” DeHaan. Jag ska nämligen byta spår lite och fokusera på det som jag gillar med Luc Bessons senaste skapelse.

Jag tyckte inledningen var strålande. Vi får se hur filmtitelns De tusen planeternas stad skapas. I en nära framtid samarbetar Jordens befolkning för att bygga en rymdstation som blir allt större och större och större. Vi får se nya besökare av alla raser och kön komma upp för att hälsa på de som för tillfället sköter driften av stationen.

Till slut inser människorna att stationen blivit för stor och ett hot mot Jorden då den inte klarar av att stanna i omloppsbana. Man beslutar sig för att skicka ut den i rymden likt Aniara. På sin färd genom universum får stationen nu besök av varelser från andra världar. Jag blev nästan rörd av hela den här sekvensen. Den ingav hopp, byggde på öppenhet, ett organiskt växande och att tro det bästa om sina grannar och de man möter.

Efter detta får vi en härlig sekvens som visar hur livet på paradisplaneten Mür funkar. Här finns inte en mur så långt ögat kan se. Här finns bara harmoni. Här bor de androgyna pärlmänniskorna som bara är lyckliga och glada. Jag har sällan sett så lyckliga människor på film eller tv. Det skulle i såna fall vara i nåt Star Trek-avsnitt där Enterprise kommit till en planet där lyckan råder. Fast då finns det alltid ett stort MEN. Icke här. Pärlfolket är helt enkelt lyckliga. Det kändes uppfriskande och udda att de faktiskt bara var lyckliga.

Det finns förstås ett MEN när det gäller pärlfolkets existens men hotet mot deras paradisplanet kommer givetvis utifrån. I det här fallet från människor och deras krig mot några utomjordingar. Pärlfolkets planet råkar ligga i vägen.

Ja, det var väl ungefär det som var det positiva med filmen.

Varför castade man Dane DeHaan i den här rollen som Valerian? Dane DeHaan funkar INTE. Han FUNKAR inte. De skulle ha kastat ut honom istället. I filmen framställs Valerian som en Han Solo/Indiana Jones-typ. Han ska vara en cool äventyrare med en kvinna på varje planet. Det funkar inte. Kemin med Laureline, spelad av stackars Cara Delevingne, är svagare än van der Waals-kraften (som är den svagaste av de svaga kemiska krafterna).

Jag lyssnade på en podcast om filmen där man kom fram till att DeHaan försökte sig på att låta som Keanu Reeves lät på 90-talet. Fast Keanu låter väl ungefär så nu också för den delen. Whoa. I vilket fall så funkar det funkar inte.

Hur sköter sig Cara ”ögonbrynen” Delevingne som den kvinnliga huvudpersonen Laureline? Jag tycker hon är helt ok. Hon gör så gott hon kan. Hon har skinn på näsan och är ljusår bättre än DeHaan. Men det är svårt när man spelar mot en sömngångare.

Vissa av DeHaans repliker får mig att trött sucka och ta mig för pannan. Det förekommer en fullkomligt obegriplig scen mot slutet när Valerian plötsligt blir paragrafryttare, vilket är en 180-gradare jämfört med hur hans karaktär har framställts tidigare i filmen. Men tydligen är det så relationen mellan de båda framställs i serietidningen. Där är Valerian den som vill följa reglerna medan Laureline är vildhjärnan. I filmen lyckas man inte alls etablera detta alls, snarare motsatsen. Man har med några fåniga sekvenser när det antyds att Laureline pilotar deras rymdskepp på ett vanskligt sätt, men det är typ det.

Filmen är fylld av urtrist exposition (och en Clive Owen som är så torr att han skulle självantända i Lucifer), och i delar påminde den mig om den tillika trista Guardians of the Galaxy Vol. 2. Ett skeende händer. Nån berättar om vad som hände och vi får se det igen. Ytterligare nån annan berättar om vad som händer och vi får se det en tredje gång. Kan vi få se det en fjärde gång?! Jag fattar fortfarande inte vem som är skurken?!

Nej, den här gången får jag lov att låta yxan falla och dela ut en etta. Det kanske kan kännas hårt när det fanns delar som jag faktiskt uppskattade men den här filmen kommer INTE återfinnas på min spellista. Fast sämre än Jupiter Ascending var den i alla fall inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratValerian var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Filmspanar-tema: Kvinnor som slåss – Haywire (2012)

GirlfightHo! I måndags var första dagen efter sommarledigheten och idag kommer det första inlägget efter (blogg)semestern. I juli skrev filmspanarna av nån anledning om Män som springer och nu är det dags för Kvinnor som slåss. Jag visste ganska snart vilken film jag ville se och skriva om. När jag tänker på temat så tänker jag att finns två (eller kanske tre, fyra eller tio) olika typer av vinklar. (Och förresten, är det med varandra de ska slåss?) Well, först har vi den kvinnliga actionhjälten (eller ska man säga actionhjältinna?), en fajtande badass som Trinity, Ellen Ripley eller Sarah Connor. Just dessa tre hittade vi förresten på min topplista över kvinnliga rollfigurer. Sen har vi den stökiga tjejen som hamnar i trubbel. Jag tänker t ex på Michelle Rodriguez i Girlfight (en film som jag inte har sett) om en troubled teen som blir boxare. Här kan man nog inte räkna in Million Dollar Baby, där ju Hillary Swank är en mer stabil kvinna med boxningsambitioner.

(Nu kom jag på en till sorts slagsmålskvinna: den graciösa, som Michelle Yeoh i Crouching Tiger, Hidden Dragon.)

Vilken film valde jag? Well, en av ganska få filmer av Steven Soderbergh-rullar som jag inte hade sett och den passade in bra in i temat tyckte jag.

****

Haywire (2012)

Haywire

Givetvis tar vi hojen om vi ska nånstans

Jag har för mig att den här filmen fick en del uppmärksamhet när den kom. Det jag minns är nog främst tre saker. Snacket om att det var en tjej (oj, en tjej!) i huvudrollen som spion med fajting skills. Snacket om att hon (Gina Carano) var en MMA-fajter. Snacket om att hon var stel som skådis i scenerna mellan slagsmålen.

I filmen spelar hon alltså en spion som blir förd bakom ljuset av sin chef och som en följd av det får hon ta sig an och avpollettera en rad manliga kollegor: Channing Tatum, Michael Fassbender, Ewan McGregor, Antonio Banderas bl a.

Hur var det då med stelheten? Jag insåg att jag sett Carano tidigare, i Fast & Furious 6, och där tyckte jag inte hon funkade alls. Stel som en pinne, helt utan karisma. I Haywire blev jag faktiskt positivt överraskad; hon funkade som skådis. Kanske inte klockrent men hyfsat. Jag tror jag vet varför. I Fast & Furious 6, som är en over the top-film med karaktärer och handling som ska vara just over the top, så är Carano inte karismatisk på rätt sätt. I Haywire – som i grunden och slutändan är en lättsam Bourne-film där Matt Damon är utbytt mot Carano utan minnesförlust men i trubbel – så funkar det. Som spion ska Carano vara lugn, lågmäld, kall men när det behövs explodera i våldsamma och fysiska fajtingutspel. Det är lite som det är för Noomi Rapace. Så länge hon får agera med kroppen på en sorts grottmänniskenivå (som t ex i ”operationsscenen” i Prometheus) så funkar det.

Filmens inledning var inte lovande. Det är märkligt klippt, ingen dialog, konstig musik, franska nya vågen-inspirerat (?), bara konstigt, som en reklamfilm. Ospännande.

Filmen tar sig efter ett tag och är nästan värd att se bara för hotellrumsfajten med Michael Fassbender. Mycket trevlig och med brutalt slut. Sussa gott, Michael. Jag gillar även en jaktsekvens som utspelade sig på tak i Dublin som följde på Fassbender-fajten.

Apropå män, och i synnerhet Tom Cruise, som springer så har Carano uppenbarligen gått kurs hos Tom. Löpning medelst intensivt armlyft. Hon fick nog högsta betyg av läraren Tom.

En lustighet som jag noterade var hur Caranos MMA-manér lös igenom några gånger. Hur hon vickade på huvudet för att liksom värma upp innan den första fajten med Tatum på ett fik. Eller när hon under Fassbender-krossen uppvisar ett fotarbete som en boxare. Förmodligen var detta medvetna referenser till Caranos MMA-bakgrund.

Haywire är nog inte nån av Soderberghs bästa filmer. Det är en mellanfilm eller en film som visar att det kanske var dags för Steven att hitta inspiration nån annanstans. Just nu gör han ju teve i och med The Kicks, en sjukhusdramaserie som utspelas år 1900.

Slutfråga: Är Gina Carano en badass i filmen? Well, kanske inte av högsta rang men en badass light i alla fall. Hon har lite för lite karisma för att vara en BADASS med stora bokstäver.

(MMA = Mixed Martial Arts.)

 

Slå (!) er nu ner i soffan och kolla in vad de andra filmspanarna skriver om:

Except Fear (verkar inte dyka upp)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmmedia
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Filmparadiset

%d bloggare gillar detta: