10 i topp: Filmer 2005

2005Jag brukar vara litet sen i starten ibland… men inte den här gången! Så när filmspanarna nu kör sina listor över 2005 års bästa filmer så är jag med på noterna. Dessutom konstaterar jag att 2005 var ett mycket bra och jämnt filmår, men kanske utan den där riktiga supertoppen. Då kör vi.

****

10. Constantine
Constantine
Constantine är en film som jag tycker får oförtjänt mycket pisk. T.o.m. Shia LaBeouf är ju bra men det är Tilda Swinton som är bäst!

9. Good Night, and Good Luck.
Good Night, and Good Luck.
David Strathairn briljerar som Murrow. Han pratar med en kallt intensiv och mässande stämma som man inte kan låta bli att lyssna på.

8. Mitt hjärtas förlorade slag
Mitt hjärtas förlorade slag

En Stockholm Filmfestival-favorit med en nervig och svettig känsla som blev mer och mer påtaglig ju längre filmen pågick.

7. Mördande konkurrens
Mördande konkurrens
En film som går från mörkt drama till absurd komedi, fast utan att förlora allvaret och djupet i form av kritik och satir av dagens pengafixerade samhälle.

6. Capote
Capote
En biografifilm som för en gångs skull funkade. Filmen är intensiv, intressant och spännande i sin skildring av Capote och hans twistade ego.

5. The Descent
The Descent

En film som överraskade mig. Utan några konstigheter och med ganska enkla medel så har regissör Neil Marshall lyckats få till en mycket bra rysare.

4. The Squid and the Whale
The Squid and the Whale

En film som jag gillade så mycket att jag köpte filmen på dvd och gav till mina föräldrar i julklapp – och det utan att de ägde en dvd-spelare.

3. A Bittersweet Life
A Bittersweet Life

En våldsam gangsterhistoria om en ensam hitman. Sydkoreaner kan det här med thrillers och action. Här funkar t.o.m. den udda humorn som är instoppad här och var.

2. Match Point
Match Point

Romantiskt drama blir psykologiskt drama blir spännande thriller med Hitchcock-referenser. En av Woodys bästa!

1. Paradise Now
Paradise Now
Absurd hopplöshet. En film som Filmitch förmodligen bör hålla sig borta ifrån (eller kanske bli utmanad av…)

****

Några filmer som är värda det så ärofyllda hedersomnämnandet? Ja, en hel del faktiskt: A History of Violence, Barnet, Broken Flowers, Serenity, Star Wars Episod III, Storm, Syriana, The Constant Gardener och The Proposition. Kolla nu in vilka godbitar mina filmspanarvänner hittade från 2005:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Flmr
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Spel och film
Movies – Noir
We Could Watch Movies

Match Point

Titel: Match Point
Regi: Woody Allen
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Jag såg filmen på bio (och skrev om den i mars 2006) och det här var när jag tyckte Woody var helt ok som regissör, men jag trodde ärligt talat han var slut. Han hade gjort några riktigt (riktigt) bra filmer men nu var han bara trött och fånig. Det var min åsikt. Tur att man kan ha fel ibland.

Woody Allens nya film handlar om tur och otur, eller den handlar om det ytligt sett i alla fall. Vi möter i början av filmen det artiga, lugna, modellvackra (och till synes svärmorsdrömmiga) f.d. tennisproffset Chris (Jonathan Rhys Meyers) som blir anställd som tennistränare på en snobbig tennisklubb i London. Han träffar där rikemanssonen Tom vars syster Chloe (Emily Mortimer) blir förälskad i Chris, medan Chris själv blir besatt av Toms fästmö, Nola, en amerikansk skådis som bara varit med i reklamfilmer (Scarlett Johansson).

Mmm, det här var en ganska överraskande film. Först och främst kändes det inte alls som en Woody Allen-film. Det kan bero på att Allen själv inte är med, men det finns Allen-filmer där han själv inte spelar med i som ändå känns som just Allen-filmer. Den andra överraskningen är att den är riktigt bra. Från början känns det väl som ett ganska vanligt romantiskt drama. Chris är en karaktär som jag inte riktigt får grepp på. I början känns han sympatisk, snäll och ärlig, men det ändras redan när han första gången träffar Nola, då han verkar förvandlas. Nola spelas ju förstås av Scarlett Johansson och hon är lika het som vanligt.

Alla skådisar gör förresten ruggigt bra insatser. Woody måste ha, eller hade i alla fall i den här filmen, en bra hand med sina skådisar och har skapat en bra stämning i filmteamet. En som man lätt glömmer är Tom och Chloes pappa som spelas av nallebjörnen Brian Cox som är en mysfarbror här. Vissa tycker att det finns en bra kemi mellan Rhys Meyers och Mortimer. Det kanske finns en bra kemi rent skådespelarmässigt, men jag fick direkt känslan att Chloe ”klängde” och var ”jätterar” medan Chris liksom bara spelade med, men att han egentligen inte brydde sig mer om Chloe än om ett av sina tennisracketar. Med Nola kändes det helt annorlunda.

Jag har också läst att folk tycker att Johansson gör en tuff och kylig karaktär (t ex Movies – Noir men jag hittar ingen recension att länka till). Nja, jag vet inte. Jag tyckte inte hon var speciellt kylig och tuff. Snarare tvärtom. Ganska osäker egentligen, precis som Chloe för övrigt. Skillnaden är väl hur de båda agerar ut den här osäkerheten. Chloe blir klängig och översnäll, medan Nola blir kaxig och tuff. Vilket förmodligen var det som M-Noir menade. Mmmm, det fanns en hel del att intressera sig för i den här filmen. Bl a var det kul att studera hur vissa karaktärer betedde sig efter några drinkar. Detta gällde främst Nola, samt Toms och Chloes mamma (som blev riktigt elak efter ungefär tre G and T’s).

Förutom det psykologiska dramat som filmen allt mer övergår i så blev det hela även en ganska spännande thriller med klara Hitchcock-referenser. Jag ska väl inte avslöja vad som händer, men om ni tycker att det känns som ett romantiskt drama som inte verkar leda nån vart — så håll ut. Nu tycker jag i och för sig att filmen är riktigt bra hela vägen, från början till slut. Bra klippt är det bl a. En klippning som överraskar lite. Scener staplas på varandra, men ändå med ett bra flyt. Mot slutet dyker några detektiver upp i handlingen var kul. Det kändes lättsamt men passar ändå in. Slutbetyget blir en helt vanlig fyra. Bra gjort, Woody! Och det här med tur och otur knyter givtevis Woody ihop i slutet av filmen.

4/5

PS. Jag noterar även att Rhys Meyers var ganska värdelös på tennis, tennisproffs som han skulle vara. De han tränade hade oftast bättre teknik.

%d bloggare gillar detta: