Paterson (2016)

Under de senaste dagarna har jag postat en drös med gamla texter om Jim Jarmusch-filmer. Det finns ytterligare en film som jag borde skriva om, och det är den vithårige regissörens senaste spelfilm Paterson från 2016. Den handlar om busschauffören Paterson (Adam Driver) som bor i staden med samma namn tillsammans med sin fru Laura (Golshifteh Farahani). Laura vill bli countrystjärna och öppna ett konditori och Paterson drömmer kanske om att bli poet.

Här kommer nu en ren tankeflödestext, direkt från hjärnan till bloggen. Lycka till att hänga med i mina tankar.

Hmm, tvillingar alltså. Laura drömmer om att de ska få tvillingar och så ser Paterson tvillingar på stan samma dag. Laura är fin med sitt stora svarta hår när hon ligger i sängen. Som ett troll. Skådisen med det coola namnet Golshifteh Farahani är dotter till en iransk manusförfattare och skådis (Behzad Farahani, obs! inte Asghar Farhadi som jag trodde först).

Är Paterson lycklig, nöjd med livet eller apatisk? Ibland verkar han ha tråkigt. Fast han gillar i alla fall att tjuvlyssna på samtal mellan passagerare på bussen.

Jag gillar musiken på puben som Paterson går till. Funky soul med elorgel. Den påminner mig om Jimmy McGriff. Det verkar för övrigt bo många svarta i Paterson eller så är det bara så i de miljöer som Paterson vistas i.

Jag gillar de fabriksbyggnader som Paterson jobbar i. Det är grymt snygga mijöer men de känns som övergivna fabrikslokaler snarare än stadens busscentral. Byggnaderna påminner mig om gasklockorna i Hjorthagen där man för några år sen kunde hitta fina gatukonstverk av Klisterpeter.

HUNDEN. TID.

Laura inleder deras hem precis som hon själv vill. Har hon inget jobb? Inredningen går i svartvitt. Undrar vad Fiffi skulle tycka? Lägg till lite rött så är det säkert godkänt.

Method Man har en otroligt skön cameo när han rappar i en tvättomat.

Det pratas om en italiensk anarkist vid namn Bresci. Italien hade inget dödsstraff då (1901) och inget land i EU har det nu. Ändå dog Bresci i fängelset, mördad av sina vakter (?). Är det satir av eller beröm till EU? Det känns hur som helst som att Paterson är en film som är ett barn av sin samtid i allra högsta grad.

MÅNGFALD.

Gör Laura hans matsäck varje dag och med ett nytt foto varje dag?

En liten tjej skriver en badass-dikt. Får det Paterson att fundera på vad han gör med sitt liv? Fick han sig en tankeställare där?

Paterson har ingen mobil men andra i filmen har åtminstone det. Det är inte en fantasyfilm på det sättet. Paterson is real. Han fattar inte att hans kompis Everett har en fejkpistol. Han vill se verkligheten som den är, inte genom en smartphone. Jag tänker på den där hipsterkomedin med Driver och Ben Stiller… While We’re Young heter den ju. ”Let’s not know it”.

Livets gång. The eXistenZ of Life. William Carlos William from Paterson, New Jersey.

Nu kom jag att tänka på min dikt om The Force Awakens. Man måste ju hitta sitt eget jag. Hitta sin egen poesi. Dikter kan faktiskt vara the shit. Bra att man tar med rap i filmen (Method Man). Rappare är ordsmeder.

Konstigt. Jag sitter på helspänn under scenerna med japanen på parkbänken. Ska Paterson börja med poesi, att skriva igen? Oklart, men det känns som att han gör till en fråga i alla fall.

Jag tycker inte Jarmusch har med tillräckligt många scener mellan Paterson och Laura. Jag får ingen känsla för deras förhållande.

Paterson säger vid ett tillfälle att han inte gillar hunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Mystery Train (1989)

Imorgon är en annan dag. Ja, det är ju faktiskt Annandag påsk imorgon. Jag delar ut ett litet Jarmusch-påskägg i form av en kort gammal text från augusti 2008 om Mystery Train, där jag förutom att tycka till om filmen även rör ihop begreppen antologifilm och hyperlänkfilm.

Det handlar om ytterligare en Jim Jarmusch-film för min del. Mystery Train är en episodfilm i tre avsnitt där vi får träffa olika personer i Memphis, Tennessee. Först ut är ett ungt japanskt par som anländer med tåg för att kolla på Sun Studios och Elvis Graceland. I den sista delen spelar Steve Buscemi en nervös frisör som hamnar på nattliga äventyr efter att hans kompis (Joe Strummer från The Clash) blivit dumpad av sin flickvän och sen supit sig full. En sorts huvudroll spelar även ett hotell i stan där alla inblandade tar in.

Bitvis håller filmen samma klass som Down by Law men den känns litet splittrad, förmodligen för att det är tre olika historier som berättas (även om de förstås har vissa beröringspunkter som sig bör). Om man sett fler filmer av Jarmusch känner man igen hans avslappnade, sköna stil. I den sista delen med Buscemi i högform får jag Pulp Fiction-vibbar. Det känns också som att Jarmusch här blåste (nytt?) liv i genren med flera parallella historier och människoöden som löst vävs samman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Faktaruta: Filmer med fler mer eller mindre sammanlänkade historier kallar Wikipedia för kompositfilm, antologifilm eller portmanteau-film. Tänk Short Cuts, Magnolia, Crash, Lantana, etc. Jag hittade en lista där en dvd-sajt samlat några av sina favoriter. Jag håller inte med om alla men Pulp Fiction, Magnolia och Amores Perros som alla är med på listan är ju grymma.

Min kommentar: Nja, här får jag nog rätta mig själv. Mina exempel (Short Cuts, Magnolia, Crash, Lantana) är ju snarare vad jag kallar hyperlänkfilmer, alltså filmer där flera parallella historier berättas samtidigt och vävs samman. I antologifilmer berättas en historia i taget, men historierna har oftast gemensamt tema och/eller gemensamma rollfigurer. Om man sen börjar blanda in begrepp som kompositfilm så börjar definitionerna nog flyta ihop… Och den där listan som refereras den har tyvärr försvunnit nånstans i cyberrymden.

%d bloggare gillar detta: