Innerspace (1987)

InnerspaceNyligen hamnade Innerspace på min topplista över de bästa filmerna från 1987. Här har ni min gamla recension av 24-timmarsjakten (som den heter på svenska) som skrevs för ganska så exakt tio år sen.

Efter att ha läst lite om den här filmen på ett forum (bl a skrev Movies – Noir-Christian en recension) så tyckte jag den passade perfekt för att lätta upp kvällen efter tung höstdags jobb i Östersund. Det visade sig funka. Den lätt fåniga men roliga filmen handlar om den hypokondriske Jack som av misstag får den miniatyriserade piloten Tuck (Dennis Quaid) injicerad i sig. Egentligen skulle Tuck och den farkost han färdas i hamnat i en försökskanin (alltså bokstavligen en kanin), men experimentet utsätts för ett attentat av ett gäng skurkar och Tuck hamnar alltså i Jack istället. Nu har Jack och Tucks flickvän (som i och för sig inte vet att Tuck finns inne i Jack) 24 timmar på sig att få ut Jack samt få tag på det datachip som behövs för att förstora honom igen. Efter 24 timmar tar nämligen luften slut i Tucks farkost.

Ok, trots att jag bitvis tyckte det här kändes som en barnfilm så var det ändå en film med en skönt underhållande och lättsam ton. Det är fånigt och lite barnsligt, men ändå roligt mest hela tiden. Martin Short är rolig i sin roll som feg men påtvingat modig anti-hjälte. Meg Ryan var det kul att se i en så här tidig film, och Dennis Quaid funkar bra som kaxig men avdankad pilot. Det är lustigt, eller mindre lustigt, men Quaid har liksom aldrig fått det där riktiga genombrottet. Skurkarna känns ganska harmlösa, ungefär som Disney-skurkar, och mot slutet när några av dem förvandlas till halvlängdsmänniskor blev det lite för fånigt för min smak. Det var kul att se Robert Picardo, som ju spelar hologramdoktorn i Star Trek: Voyager, i en märklig roll som hälare med cowboy-stil.

Mmm, precis som Movies – Noir skriver så är effekterna när vi får följa Quaid inuti Jacks kropp väldigt bra gjorda. Utan datoreffekter lyckas man skapa väldigt snygga miljöer, och det blir liksom inte så där sterilt som det ibland blir nuförtiden när det är cgi som härskar. Filmen är ju för övrigt en skön homage till kultfilmen Fantastic Voyage om kom 20 år tidigare. Sen hade vi den där grymma stuntscenen när Jack står på vindrutan till en sportbil i hög fart. Jag vill inte veta hur den gjordes men faktum är att det ser ut som om det är Short själv som gör stora delar av den här scenen. Grymt i vilket fall som helst. Jag var faktiskt tvungen spola tillbaka och titta på den här scenen igen några gånger.

Sen måste jag nämna att den där hejduken med de olika konstgjorda armarna var rätt kul. Speciellt la jag märke till en viss arm med en viss vibrerande sak på. Med tanke på att det känns som en ganska barnvänlig film kändes det skämtet som ganska vågat. Undrar vad den kristna högern i USA sa om det när filmen var aktuell? Nåja, just den scenen var väldigt kort så det var väl lätt att missa, om man inte är uppmärksam och har öga för sånt. 😉 Ok, sammanfattningsvis är jag väldigt nära att ge den här sköna komedin en svag fyra, men jag måste ju upprätthålla myten om att jag ger låga betyg, så då får det bli en väldigt stark trea istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Inherent Vice (2014)

Inherent Vice

Det kom ett mail från min torsdagsbiokompis Anders. Han hade sett att en film som baserades på en bok av hans favoritförfattare skulle komma upp på bio. Författaren heter Thomas Pynchon. Boken och filmen heter Inherent Vice. Eftersom min favoritregissör heter Paul Thomas Anderson kändes detta som en match made in heaven. Det kunde ju bara inte gå fel. Eller?

Efter visningen, som ägde rum på den mysiga biografen Sture, så var Anders väldigt nöjd. Boken är tydligen en sån där bok som anses ofilmbar, vilket förmodligen gäller de flesta av Pynchons verk. Av det jag fick höra från Anders så handlar det om totalt utflippade historier där 90% av en text kan bestå av en bisats. Enligt Anders hade PTA fångat känslan i boken väldigt bra och fått med det som ska vara med och skurit bort det som kunde skäras bort.

För mig är Inherent Vice tyvärr PTA:s sämsta film. Jag vet inte om jag var extra trött just den här kvällen, men jag hade svårt att fokusera på filmen. I salongen var det varmt och sen fick jag dessutom nån sorts kramp, som att myror kröp omkring i ena foten. En tusen nålar-känsla liksom.

Joaquin Phoenix är mycket bra, där har jag inga klagomål. Phoenix är ett fenomen, ett fenomen som jag dessutom inte blir riktigt klok på. Han är sig ofta totalt olik från film till film. Att det är samma skådis som gjorde Her eller The Master är svårt att tro. Här är han en gräsrökande privatdeckare som glider runt i L.A. och frågar folk om de vet vad som har hänt med hans f.d. flickvän som försvunnit.

Nej, tyvärr. Det blev aldrig spännande eller roligt. Det var mest flummigt och gick runt i cirklar och ledde ingenstans för mig. Det snackas en massa men det kändes mest som tomt prat. Detta är givetvis en del av poängen, antar jag. Mm, det känns nästan som att PTA har försökt leka bröderna Coen men misslyckats. Jag får även lite Where the Buffalo Roam-vibbar och det är inga bra vibbar.

Jag vet inte, men PTA ska kanske hålla sig till egenskrivna manus från scratch och inte basera det på andras material. Nu var väl i och för sig There Will Be Blood baserad på romanen Oil!, men väldigt löst har jag förstått.

Josh Brolin var också sevärd i filmen. Han har korta armar och ett stort huvud i förhållande till resten av sin kropp.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: