Casino (1995)

På den tiden jag kunde se två filmer i rad på helt vanlig bio såg jag först Martin Scorseses 3-timmars epos om Las Vegas på Cinemateket och sedan blev det nattbio i form av Hideo Nakatas skräckis Dark Water. Idag handlar det om Casino och min korta text skrevs i april 2003.

Både De Niro och Pesci spelar egentligen samma roller som i Maffiabröder (1990). De Niro är proffsspelaren som driver ett casino och Pesci är maffiakillen som förutom att vara snabb i käften även är snabb att ta till våld; han har en förkärlek för att använda telefoner… Sharon Stone spelar lyxhoran som gifter sig med De Niro men har problem med droger och att hon inte kan glömma sin gamla pojkvän/hallick James Woods. Samtliga gör bra rollprestationer. Fotot, musiken och klippningen är av toppklass. Precis som i Maffiabröder följer vi rollfigurerna på väg upp mot toppen och sen vidare mot det oundvikliga fallet. Jag störde mig lite på att Woods roll aldrig utvecklades eller fick ta nån större plats. Det kändes lite som slöseri med en bra skådis. Filmen påminde mig om att man på 80-talet så hade man ruskigt fula solglasögon, i alla fall i Las Vegas… Betyg 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Wolf of Wall Street

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

The Departed

The DepartedTitel: The Departed
Regi: Martin Scorsese
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Imorgon onsdag kommer jag och resten av filmspanarna att skriva om Martin Scorsese och Leonardo DiCaprios senaste samarbete The Wolf of Wall Street. Innan dess tyckte jag det kunde passa att slänga in en gammal recension av The Departed, filmen som gav Scorsese sin första Oscar (säger jag utan att ha gjort grundläggande research, men visst är det den första och enda?). Texten skrevs i januari 2007.

Mmmm, den här historien gav mig inte så mycket. Jag fick aldrig nåt bra grepp om karaktärerna, allra minst Matt Damons rollfigur som kändes… tråkig. Klart bäst var Leonardo DiCaprio som jag tycker blir bättre och bättre som skådis. Jack Nicholson spelar Jack Nicholson och även om det bitvis är underhållande så ser jag inte nån gangsterboss på den vita duken utan jag ser Jack Nicholson. Jag tyckte aldrig det blev riktigt spännande. Nån gång fanns tendenser till spänning eller lite mer gripande scener men jag tyckte aldrig nåt fick chansen att löpa linan ut. Våldet är överdoserat. Det hänger samman med miljön filmen utspelas i, visst, men det ger mig inget. Mot slutet ballar filmen ur när folk skjuts till höger och vänster och jag bryr mig inte längre. Dock medger jag att jag gillade just den sista scenen där man fick se en viss karaktär med fulstylad frisyr dyka upp igen.

Att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde kan ha berott på att biografen var dagisbion Sergel (i Stockholm), att jag hade ont i ryggen (vilket inte blev bättre av de usla sätena) samt att vi hade dåliga platser längst ut på rad sju. Om jag inte absolut måste så kommer jag aldrig gå på Sergel igen, i alla fall inte på populära filmer på populära tider.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

PS. Min recension av originalet Infernal Affairs kommer senare i veckan.

The Aviator

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

Gangs of New York

Titel: Gangs of New York
Regi: Martin Scorsese
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Jag såg och skrev om Gangs of New York i augusti 2006 och det här var på den tiden då jag hade ganska svårt för Leonardo DiCaprio. Han var i alla fall ingen favorit. Imorgon dyker det för övrigt upp en recension av nästa Scorsese/DiCaprio-samarbete, nämligen The Aviator.

En film om New York, och i synnerhet de fattiga delarna av Manhattan, i mitten av 1800-talet är något som Martin Scorsese velat göra film om i över 30 år. Det får man reda på i extramaterialet till denna films dvd. ”Legenden” säger att han hittade en bok som hette Gangs of New York (av Herbert Asbury) i en bokhylla hemma hos några vänner och efter det ville han göra en film om hur livet tedde sig i Five Points, som de fattiga kvarteren på Manhattan kallades vid den här tiden.

Filmen tar sin början 1846 när en pojke ser sin pappa dödas av en man vid namn Bill ”The Butcher” Cutting (som spelas av en läskigt bra Daniel Day-Lewis). Den dödade pappan (Liam Neeson) tillhör Dead Rabbits, ett gäng bestående av immigrerade irländare. Bill tillhör The Natives, som härstammar från invandrade britter/holländare och hävdar att USA tillhör dem eftersom de är födda där och kom före irländarna till det förlovade landet. Pojken hamnar på ungdomsanstalt, växer upp (och spelas då av Leonardo DiCaprio) och är besatt av att hämnas sin faders död. 16 år senare återkommer han till Five Points och går med i Bills gäng för att komma nära Bill och sen döda honom. Enklare sagt än gjort.

Nja, jag vet inte. Det känns som den gode Martin har tagit i så han kräks här. Tydligen har det varit ett gäng manusförfattare inblandade, och det märks. Historien håller inte riktigt ihop. Vad än Scorsese säger på kommentatorspåret om kemin mellan DiCaprio och hans kärleksintresse som spelas av felcastade Cameron Diaz, så känns det som om vissa av skådisarna är med för att filmbolaget har tyckt så. Diaz passar helt enkelt inte in, även om hon inte är dålig. DiCaprio är bättre (helt ok faktiskt), men de båda gör ändå att tyngden i filmen försvinner. Jag kan inte hjälpa det, men så är det. Daniel Day-Lewis gör en skrämmande bra insats som den charmige skurken Bill ”The Butcher”. Det var en av de mest imponerande insatserna jag har sett på länge. Han lever sig verkligen in i rollen och förvandlades tydligen under inspelningen till Bill; den verklige Daniel var liksom borta, allt enligt den kommentatorspårande Scorsese.

Hmm, ja, det är en imponerande film ändå. Scenografin är spektakulär. Man har byggt upp en hel stad för filmen och den känns skitigt äkta. Inga datoraminerade fantasistäder à la (de senare, min kommentar) Star Wars-filmerna här inte. Det kändes skönt och gav en mastodontfilmskänsla à la Ben-Hur. Problemet är att man inte riktigt lyckas knyta ihop det hela till en helhet. Varken de historiska skeendena eller DiCaprios personliga historia lyckas engagera mig fullt ut. Slutet får man inte heller ihop. När det kanske är en halvtimme kvar rinner liksom hela historien ut i sanden Spoiler efter att DiCaprio försökt, men misslyckats, att mörda Bill Spoiler slut och det blir aldrig intressant efter det. Luften gick helt ur filmen här, tycker jag.

Nej, det känns inte riktigt som en äkta Scorsese-film. Det känns som om det har varit för många viljor inblandade i skapandet av filmen och även om det bitvis är imponerande när det gäller enskilda detaljer, så blir helheten inte kanon. Det är ändå en sevärd, och ganska våldsam, matinépisk film.

3+/5

Shutter Island


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

%d bloggare gillar detta: