Martial arts-måndag: Crouching Tiger, Hidden Dragon

Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?

Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.

Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.

Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.

En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.

Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.

Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.

En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.

Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!

Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!

5/5

Martial arts-måndag: The Legend of Evil Lake

The Legend of Evil LakeTitel: The Legend of Evil Lake
Regi: Lee Kwang-hoon
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

För nästan tio år sen anordnade den mysiga biografen Grand i Stockholm en asiatisk filmvecka. Jag såg 2009: Lost Memories, Memories of Murder och den martial arts-film jag skriver om idag, som för övrigt är en remake av en gammal sydkoreansk film med samma originaltitel (Cheonnyeon ho) från 1969.

Min tredje film på den asiatiska filmveckan! Ytterligare en sydkoreansk rulle och denna gång är handlingen förlagd till en tid för länge länge länge sen i kungadömet Shilla i Korea. Här lyckas den förste kejsaren av Shilla besegra den onde stamledaren Auta och förvisar honom till en sjö och lämnar ett svärd för att vakta hans ande. 1000 år senare är en kejsarinna vid makten och general Biharang försöker hålla samman det sönderfallande riket som hotas av rebeller. Kejsarinnan är kär i Biharang, men Biharang själv gifter sig med en enkel bondflicka. Medan Biharang är ute och krigar släpps den onde anden Auta lös från sin sjö och tar bondflickan i besittning samtidigt som personer inom hovet intrigerar för att ta makten. Biharang får en del att göra när han kommer hem.

Ja, haha, vad ska man säga? Detta var en ruskigt ojämn film. Början är sentimental och konstig. Skildringen av kärleken mellan Biharang och hans bondflicka känns för sockersöt, och när Jeong Jun-ho (som spelar Biharang) försöker se förälskad ut ser han bara fårskallig ut. Nä, början av filmen är riktigt dålig faktiskt och jag var övertygad om att betyget skulle bli en tvåa eller nåt. Men plötsligt lossnar det. Vi får se lite schyssta fajter. Bondflickan blir besatt av den onda anden och får superkrafter. Sen var det skönt att man, i en film som inte är en ren genrefilm (typ splatterfilm), får se lite huvuden rulla, avhuggna ben och händer och sånt. Detta händer bara i asiatiska filmer. Det var alltså en härlig blandning av fantasy, kärlekshistoria och lite kung fu, som jag till slut inte kunde värja mig emot. Till slut var t.o.m. kärlekshistorien lite gripande trots den dåliga början. Även slutet var befriande och om det hade gjorts en amerikansk remake (eller om filmen varit amerikansk från början) så hade det förmodligen inte slutat som det nu gjorde. Jag kan inte låta bli att ge denna spretiga sköna rulle en fyra.

4-/5

Martial arts-måndag: Fist of Legend

Fist of LegendTitel: Fist of Legend
Regi: Gordon Chan
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Återigen en film där Yuen Woo-ping bidrar, den här gången ”endast” som koreograf. En avvikande sak med den här filmen är att den faktiskt inte verkar ha tre eller fyra alternativa titlar som är brukligt i den här genren.

Kung fu-action med Jet Li som stjärna, i regi av Gordon Chan och med Yuen Woo-ping som actionkoreograf. Kan det misslyckas? Nej, egentligen inte.

Filmen handlar om Chen Zhen (Jet Li) som pluggar i Kyoto i Japan precis innan andra världskriget 1937. Chen Zhen är från Shanghai i Kina och när han får höra att hans gamle kung fu-läromästare har blivit dödad åker han tillbaks till sin kung fu-skola i Shanghai för att ta reda på vad som har hänt. Japanerna har precis invaderat Shanghai och det råder en hatstämning mellan kineser och japaner.

Filmen innehåller en hel drös balla fajter. Slutfajten mellan den grymme japanske generalen (iklädd militär uniform) och Jet Li pågår i nästan en kvart och är grym. Jag såg nyligen Tai Chi (1993) och jämfört med den så är dessa fajter betydligt mer ”realistiska”, dvs vajeranvändningen syns inte lika mycket och det är inte lika många flygturer. Jag kan inte säga att fajterna är bättre eller sämre egentligen. Det rör sig om två olika stilar tycker jag, äpplen och päron liksom. Handlingen känns tyvärr lite sämre än i Tai Chi. Det är lite som en såpa.

En stor nackdel var att jag såg den amerikanska dubbade versionen. Detta visste jag inte om när jag började titta, så jag blev lite förvånad när de började prata engelska. Otroligt irriterande och det förstärkte såpakänslan också. Speciellt tjejerna var av nån anledning ruskigt dåliga. Asiater har ju ett speciellt sätt att vara och prata på och det blir helt fel när de pratar som amerikaner. Nä, gillade inte det alls. Så filmen håller inte som helhet men rent fajtingmässigt var det så bra att det räcker till godkänt.

3/5

Martial arts-måndag: Tai Chi

Tai ChiTitel: Tai Chi
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Måndag igen och Yuen Woo-ping igen. I början av 90-talet gjorde Yuen filmer som på löpande band. Just filmen Tai Chi var en av de första kung fu-filmer som jag såg och skrev om för nästan tio år sen. Vid den här tiden hade jag fascinerats av Crouching Tiger, Hidden Dragon (och i viss mån Hero) men jag var inte helt bekant med den asiatiska stilen, framförallt dess något märkliga blandning av humor/fånerier och allvar.

Den välkände kung fu-koreografen Yuen Woo-ping (Crouching Tiger, Hidden Dragon, The Matrix) har regisserat denna vajer fu-film där Jet Li och Michelle Yeoh visar sig på styva linan… eller vajern. Handlingen: Två pojkar, Junbao och Tianbao, växer upp i ett Shaolin-kloster och utbildas till (martial arts-)munkar. Efter ett bråk under en kung fu-tävling blir de båda förvisade från klostret. Efter detta lever de ett tag tillsammans i den ”riktiga” världen utanför klostret men skiljs så småningom. Junbao (Jet Li) hamnar på en restaurang medan Tianbao är girig efter makt och blir soldat i armén. Ni kan ju räkna ut vartåt det lutar.

Filmen är sprängfylld med fantasifulla kung fu-fajter (eller nästan danser). Yuen är grym på att hitta på roliga saker i fajterna. Vajrarna märks inte lika mycket som i t ex en film som Hero (kanske för att Yuen inte var inblandad i Hero, doh) där de ju flög mest hela tiden. Inte för att jag störde mig på det men jag vet att vissa gör det. Och det är fajterna som är hela behållningen av Tai Chi för mig. Yuen är nämligen ingen vidare regissör (i alla fall visar inte den här filmen det).

Mellan fajterna är filmen en sorts tragikomisk buskis med en speciell smålöjlig humor som nog är karakteristisk men jag är inte så bevandrad i kung fu-genren så jag vet inte? (Min kommentar och svar på min egen fråga: Japp, det är en del av den asiatiska stilen, helt enkelt. Det är så här det ser ut i Hongkongfilm och i sydkoreansk film.) Fajterna är bland det bästa jag har sett men där emellan är det lite sisådär. I och för sig är det kul att se Jet Li spela galen och bada i en tunna med änder… Nåväl. Filmen går även under namnen Twin Warriors, The Tai Chi Master och får en stark trea för sina fajter.

3+/5

Martial arts-måndag: Iron Monkey

Donnie YenTitel: Iron Monkey
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Yuen Woo-ping är min kung fu-husgud. Han har dominerat från 70-talet ända fram till idag. Senast 2010 kom True Legend och i början av 90-talet gjorde Yuen ju en räcka trevliga filmer, bl a Iron Monkey.

En Yuen Woo-ping-film om Iron Monkey, en kung fu-kunnig och maskerad Robin Hood-karaktär som hjälper fattiga mot korrumperade tjänstemän i en by i 1800-talets Kina. Jag har sett några kung fu-filmer från Hong Kong och det är oftast samma sak: välgjorda och grymma actionscener men töntig humor och ganska tunn handling i övrigt. Så är fallet även här. Men det här är i alla fall wire fu av högsta graden. Slutfajten, som utspelas hoppandes uppe på brinnande träpålar, är givetvis lång och grym. Filmen är värd att se bara för den.

Kul att notera är att vi i filmen får träffa Wong Kei-ying (Donnie Yen) men framför allt hans son Wong Fei-hung, som är en känd karaktär i kinesisk (film)historia och som spelas av Jet Li i Once Upon a Time in China-trilogin (som ju heter Wong Fei Hung på originalspråk). Här spelas Wong Fei-hung dock av en tjej (Tsang Sze-man!), som är en rackare på kung fu, givetvis! Men det kan inte bli mer än en trea till filmen som helhet.

3/5

Martial arts-måndag: Snake in the Eagle’s Shadow

Snake in the Eagle's ShadowMartial Arts MåndagTitel: Snake in the Eagle’s Shadow
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1978
IMDb
| Filmtipset

Vi rör oss sakta uppåt på betygsskalan och den här gången träffar vi på en till gammal Jackie Chan-film.

Åh, härlig kung fu med Jackie Chan från slutet av 70-talet. Snake in the Eagle’s Shadow föregick Chans underbart charmiga Drunken Master. Precis som i den är det Yuen Woo-ping som regisserar, Woo-pings pappa Yuen Siu-tien som spelar den gamle mästaren – och Jackie Chan som är pojkspolingen som lär sig en hemlig kung fu-stil för att kunna besegra en elaking spelad av sparkmästaren Hwang Jang-lee. Vänta nu, det verkar ju nästan vara samma film. Ja, och det kanske är filmens problem. Eller mitt problem, eftersom jag såg ”uppföljaren” Drunken Master först.

Alltså, en hel del känns igen. Det är ändå väldigt charmigt och Yuen Siu-tien är skön som den gamle men ”livsfarlige” mästaren. Hwang Jang-lee imponerar som onding, han är underbart skoningslös. Fajtingscenerna där örntekniken och ormtekniken möts är givetvis välgjorda, välkoreograferade och akrobatiska, men jag tyckte de var snäppet vassare i Drunken Master. Träningsscenerna där Chan lärs upp av mästaren är också en höjdpunkt. Men den här gången blir det inte en fyra utan en stark trea. Bra men inte lika bra som Drunken Master.

3+/5

Martial arts-måndag: Five Fingers of Death

Five Fingers of DeathTitel: Five Fingers of Death
Regi: Jeong Chang-hwa
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Jag tror det här är den första Shaw Brothers-filmen som jag skriver om som en del av martial arts-måndag. Shaw Brothers Studio var den största producenten av Hongkong-filmer under 60-, 70- och 80-talen. När jag letade efter information om dem så råkade jag se att en av bröderna Shaw (Run Run heter han i ”förnamn”) lever och är 105 år. Han föddes alltså 1907, vilket är ett år innan min morfar (som gick bort för 10 år sen) föddes. 1907… snubben var alltså närmare 40 när andra världskriget tog slut. Wow!

Five Fingers of Death är härlig gammal Shaw Brothers-kung fu från 70-talet. Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. T ex i The 36th Chamber of Shaolin, en annan Shaw Brothers-film. Five Fingers of Death är dock en klassisk kung fu-film där en ung elev lärs upp av en äldre mästare. Den här gången får eleven lära sig en teknik kallad Iron Palm, en dödlig teknik känd av ett fåtal. Tekniken visar sig komma väl till pass då en rivaliserande (och, givetvis,  ond) kung fu-skola skickar efter japanska mördare för att kunna vinna den stora kung fu-tävlingen. No mercy!

Det som var sämst med filmen var faktiskt själva fajterna, tvärtemot hur det brukar vara i mer moderna kung fu-filmer. Snubben som spelar huvudrollen är inte speciellt duktig, rent ut sagt. Han är seg, långsam, tung, känns lite trött. Ha, nej, så dålig är han kanske inte men han är inte i klass med Gordon Liu, Jet Li eller Jackie Chan. Bäst i filmen är istället karaktärerna och speciellt skurkarna då. Från Japan kommer tre lönnmördare varav två verkar vara den främsta inspirationen till de långhåriga skräcktjejerna som har dykt upp i japanska rysare de senaste åren.

Till det positiva hör också scenerna när hjälten ska till att använda sin Iron Palm-teknik. Hjältens händer blir rött självlysande samtidigt som det spelas upp ett underbart stycke musik. Just den här ljudeffekten använde Quentin Tarantino i Kill Bill – Vol. 1. Låten är faktiskt skriven av Quincy Jones och användes allra först i den amerikanska tv-deckaren Ironside från slutet av 60-talet. Ok, därmed avslutar klubben för nördigt vetande sitt möte för denna gång och vi går på betyget i stället. Five Fingers of Death får en svag trea. Filmen är ganska mysig men vår hjälte är inte tillräckligt karismatisk och det är lite för dåliga fajtingscener.

3-/5

Martial arts-måndag: Dragon Tiger Gate

Dragon Tiger GateTitel: Dragon Tiger Gate (Lung fu moon)
Regi: Wilson Yip
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För två måndagar sedan skrev jag om The City of Violence som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006. Dragon Tiger Gate sågs samma år på samma festival.

Dragon Tiger Gate är Hongkongfilm om ett brödrapar som skiljs åt i unga år. Den ena brodern jobbar hos en gangster i stan medan den andra brodern stannar på kung fu-skolan Dragon Tiger Gate. I början är detta skamlöst underhållande martial arts-action. De två första actionsekvenserna som båda utspelas på restauranger är ungefär så bra som det kan bli (speciellt den andra). Man har utnyttjat dagens specialeffekter på ett smakfullt sätt. En perfekt blandning av klassisk kung fu och Stephen Chows mer Chaplinartade stil i t ex Kung Fu Hustle. Kul också att se gamle hjälten Donnie Yen i rollen som den ena brodern.

Tyvärr tappar filmen rejält efter de två första underbara fajtsekvenserna. Den ruggigt coola stämningen förstörs när vi blir matade med smöriga tillbakablickar och ytligt sentimentala scener i ett misslyckat försök att vara gripande. Det funkar inte – tyvärr. Den enda film som jag kan komma på som blandar makalös kung fu med bra dramatik är Crouching Tiger, Hidden Dragon. Här blir det tyvärr bara dravel när det inte är action. Och då är vi åter tillbaka vid actionscenerna, vilket är vad som gör filmen värd att se. Hela historien är ganska klassisk kung fu, och slutfajten är som sig bör ganska lång och man får dessutom höra namnen på de olika tekniker som används. Filmen är kul men håller inte ihop som helhet tillräckligt mycket för att få mer än en trea.

3/5

Martial arts-måndag: Shaolin Soccer

Shaolin SoccerTitel: Shaolin Soccer
Regi: Stephen Chow
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

I Sverige fick den här rullen heta Kung-Fu Soccer vilket är ett sämre namn. Shaolin Soccer är sååå mycket bättre. Det låter coolare och känns bättre rent estetiskt både att säga och titta på. Men jag antar att man antog att vi i Sverige inte vet vad shaolin är för nåt?!

Då har jag äntligen sett Shaolin Soccer som den väl är mest känd som. Tyvärr blev det den svenska dvd-utgåvan som är omklippt (främst nedklippt efter vad jag förstått) och med annan musik. Man kunde välja kinesiskt tal i alla fall.

Handlingen går i korthet ut på att Guldfoten Fung, en misslyckad f.d. fotbollsstjärna, skadad, lurad och hunsad av en tidigare medspelare, blir tränare för ett gäng kung fu-snubbar med Stephen Chow i spetsen som vill sprida sitt kung fu-budskap över världen.

Den här filmen har en charm som är svår att motstå. Ibland är den ganska fjantig men det vägs alltså upp av en skön charm. Jag gillade t ex i början när Chow visar hur man kan använda kung fu i vardagslivet för att bl a fickparkera bilen eller undvika att ramla pladask pga bananskal. Chow själv är en skön snubbe måste man säga.

Bäst var nog filmen under lagets träningsperiod. Riktigt kul när gänget med kung fu-töntar skulle spela träningsmatch mot macho-gänget. Kul specialeffekter fast ibland blev det ändå lite väl mycket datoranimerat. Ibland fick vi det där lite löjliga som det brukar vara i asiatiska filmer. Historien med tjejen som bakade kändes mest fånig faktiskt. Det var nån sorts obegriplig fula ankunge-historia som inte kändes riktigt vettig. Filmen blev också lite väl utdragen mot slutet (nedklippningen till trots) för att ändå sluta väldigt abrupt. Nåja, en stark trea till denna charmiga kung fu-komedi.

3+/5

Hmm, undrar om Zlatan hittar inspiration i den här filmen? Lika som bär.

Zlatan-kopia Zlatan

Martial arts-måndag: The City of Violence

JjakpaeTitel: The City of Violence
Regi: Ryoo Seung-wan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Nytt år, ny måndag. Det betyder att Martial arts-måndag är tillbaka efter ledigheter och annat trams. Vardag igen! Det nya året firar jag med att konstatera att vi nu går in på filmer som har fått betyget 3/5. Jag kör ju filmerna i det här temat i betygsordning.

The City of Violence är sydkoreansk thrilleraction (med grova martial arts-inslag) om en polis som återvänder hem för att begrava en barndomsvän som blivit mördad. Tillsammans med sin yngre bror börjar han nysta i vad som egentligen har hänt. Det mesta tyder på att en av hans andra bröder är inblandade. Som så ofta i sydkoreanska thrillers så handlar det om gamla vänskapsband, gamla oförrätter och hämnd. Sen finns det som vanligt även en asiatisk form av dråplig humor som då ofta blandas in mitt i för övrigt dramatiska scener på ett sätt som man oftast inte ser i västerländska filmer, vilket ibland är positivt och ibland är negativt.

Actionscenerna är grymma – helt enkelt. Det är så rackarns ballt att man inte kör nån halvmesyr här. Det är verkligen ”over the top”, ta t ex sekvensen när vår hjälte ser sig inringad av stadens alla ungdomsgäng, b-boys, bmx:are, baseball-snubbar, skoltjejer… och var det inte några landhockeyspelare där också. Haha, underbart. Även slutuppgörelsen är en underhållande evighetsfight med grymma stunts. Det som drar ner betyget är att filmen helt enkelt inte är tillräckligt intressant mellan actionscenerna. Historien engagerar mig inte, det blir förutsägbart, personerna är lite väl platta och balansen mellan humor och allvar funkar inte riktigt. Men betyget blir en stark trea.

3+/5

%d bloggare gillar detta: