Lone Survivor (2013)

Marky MarkJag minns att jag såg Ridley Scotts Black Hawk Down på bio när den kom. Jag minns också att många i Sverige klagade på filmen, att den gav en vinklad syn på de verkliga händelser som skildrades i filmen. Jag minns också att jag gillade filmen. Den var hur nervig och intensiv som helst och fångade den desperata stämning som måste råda i en krigssituation. Vad den eventuellt sa politiskt, om den var patriotisk, om den var glorifierande, eller vad som nu var fel med filmen, det sket jag fullständigt i. Den var ju spännande och välgjord.

Jag tänkte kanske att jag skulle känna likadant inför BOATS-krigsfilmen Lone Survivor. Så blev det inte. Frågan är vad skillnaden är? Är det jag som har förändrats eller är Lone Survivor en annorlunda (sämre) film jämfört med Black Hawk Down.

Lone Survivor bygger alltså på verkliga händelser då en liten grupp amerikanska soldater råkade illa ut i Afghanistan sommaren 2005. De var ute på ett spaningsuppdrag för att identifiera en talibanledare men blev upptäckta av några fåraherdar. Soldaterna beslutade att låta herdarna gå fria. Beslutet ledde till att de några timmar senare fann sig i häftig eldstrid med en liten gerillatalibanarmé.

Redan inledningen var skrattretande. Filmen ligger på en stabil etta ganska så direkt. Regissören Peter Berg bjuder på pompöst dravel med helikoptrar och soldater i motljus till smörig musik. Vad är det jag ser? En rekryteringsfilm från amerikanska försvaret? Det känns så i alla fall. Jag känner ett smärre äckel.

Men nu börjar faktiskt filmen på riktigt som tur var. Men det tar kanske 25 minuter. Nu är vi ute i skogen på berget med soldaterna. Oj, vad skönt tänker jag. Nu kan vi äntligen få lite nervig spänning. Under ett tag får vi det också. Det var även intressant att se hur soldaterna jobbade, hur man tänkte i olika situationer. Hur skulle man hantera herdarna som upptäcker dem? Jag funderade även på att det i krig, i alla fall det i Afghanistan, inte alltid funkar med att fjärrstyra det hela från en kommandocentral. Drönare kan bara göra så mycket. Ibland måste man ha riktiga soldater nere på marken för att göra grovgörat.

Sen faller tyvärr filmen neråt igen, ungefär på samma sätt som filmens soldater gör när de ramlar nerför berget i två mycket märkliga sekvenser.

Det är mycket möjligt att det som skildras i filmen hände precis så i verkligheten men det är nånting med filmens ton och hur de onda afghanerna och de goda afghanerna skildras som bara inte funkar för mig. Alls. De onda är djävulen själv och tagna ur Sagan om ringen. De goda – ja, det finns faktiskt goda afghaner också – är Jesus… eller, ja, kanske Muhammed då. Som avslutning bjuds vi på ett fotomontage över de soldater som dog i operationen. Ridå.

Se den mästerliga Zero Dark Thirty istället om ni inte gjort det!

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vilka andra har sett Lone Survivor? Ja, Henke och Movies – Noir t ex. Även Flmr har spanat in den.

Three Kings (1999)

3 KingsNär jag såg Three Kings hade jag ingen vidare koll på regissören David O. Russell. Filmen är en sorts heistkrigsfilm som utspelas i Irak slutskedet av Gulfkriget… eller Guldkriget kanske man kalla det i filmen. George Clooney, Marky Mark (ja, han får heta så i fortsättningen), Ice Cube (jag menar Ice Cube heter ju Ice Cube) och Spike Jonze (Spikey Spike?) spelar nämligen fyra soldater som planerar att heista till sig Saddams guld som han snott från Kuwait. Ibland har jag svårt för satir och det här är en form av satir, vilket jag inte riktigt greppade direkt när jag såg filmen. Dessutom fick jag av nån anledning för mig att det var en BOATS, vilket förvirrade mig när händelserna kändes för skruvade. Klart sevärd är ändå slutbetyget.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Ser nu att jag faktiskt hade sett The Fighter ett par år tidigare så lite koll hade jag nog på Russell…

The Happening (2008)

"I'm so sorry. We didn't mean it."

”I’m so sorry. We didn’t mean it.”

Ibland går allt fel. The Happening är ett sånt exempel. M. Night Shamalamadingdong har kokat ihop en skrattretande historia om en natur som slår tillbaka mot människan. Inledning är ändå hyfsad och det finns vissa skrämmande scener (t ex en som involverar fallande arbetare på en byggarbetsplats). Efter ett tag urartar dock allt. Marky Mark pratar på fullt allvar med en plastplanta och ber om ursäkt å människans räkning. Zooey Deschanel är felcastad. IMDb tycker detta är science fiction. Det är det inte. Efter The Happening bjöd M. Night på The Last Airbender och After Earth. Ibland går allt fel fler gånger…

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

The Departed

The DepartedTitel: The Departed
Regi: Martin Scorsese
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Imorgon onsdag kommer jag och resten av filmspanarna att skriva om Martin Scorsese och Leonardo DiCaprios senaste samarbete The Wolf of Wall Street. Innan dess tyckte jag det kunde passa att slänga in en gammal recension av The Departed, filmen som gav Scorsese sin första Oscar (säger jag utan att ha gjort grundläggande research, men visst är det den första och enda?). Texten skrevs i januari 2007.

Mmmm, den här historien gav mig inte så mycket. Jag fick aldrig nåt bra grepp om karaktärerna, allra minst Matt Damons rollfigur som kändes… tråkig. Klart bäst var Leonardo DiCaprio som jag tycker blir bättre och bättre som skådis. Jack Nicholson spelar Jack Nicholson och även om det bitvis är underhållande så ser jag inte nån gangsterboss på den vita duken utan jag ser Jack Nicholson. Jag tyckte aldrig det blev riktigt spännande. Nån gång fanns tendenser till spänning eller lite mer gripande scener men jag tyckte aldrig nåt fick chansen att löpa linan ut. Våldet är överdoserat. Det hänger samman med miljön filmen utspelas i, visst, men det ger mig inget. Mot slutet ballar filmen ur när folk skjuts till höger och vänster och jag bryr mig inte längre. Dock medger jag att jag gillade just den sista scenen där man fick se en viss karaktär med fulstylad frisyr dyka upp igen.

Att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde kan ha berott på att biografen var dagisbion Sergel (i Stockholm), att jag hade ont i ryggen (vilket inte blev bättre av de usla sätena) samt att vi hade dåliga platser längst ut på rad sju. Om jag inte absolut måste så kommer jag aldrig gå på Sergel igen, i alla fall inte på populära filmer på populära tider.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

PS. Min recension av originalet Infernal Affairs kommer senare i veckan.

Boogie Nights


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

The Fighter


Titel: The Fighter

Regi: David O. Russell
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

En orsak till att jag såg fram emot den här filmen var att Hoyte van Hoytema var filmens fotograf. De Hoytema-fotade filmer/tv-serier jag hittills har sett (Flickan, Låt den rätta komma in, Ond tro, Lasermannen) har varit en ren njutning bildmässigt.

Christian Bale är väldigt bra som en ryckig crackpundare och f.d. boxningshjälte som en gång i tiden knockade Sugar Ray Leonard (eller kanske Leonard bara halkade). Mark Wahlberg är också perfekt som snällisboxare och Bales halvbror som hunsas av mamman spelad av Melissa Leo. Jag frågar mig om det verkligen är samma Leo som jag såg i Homicide: Life on the Street (föregångaren till The Wire, yay!). Hon är ganska oigenkännlig och spelar över så det står härliga till (men det känns ändå rätt). Det är möjligt att Bale också spelar över. Wahlberg kan inte spela över.

Jag gillar historien om familjen: bröderna, mamman, systrarna, Wahlbergs nya flickvän, gräl, problem. Familjens systerskara, helt fantastiska white trash-tjejer med kreativt fula frisyrer, vill jag inte hamna i trubbel med. En sak som var bra var att jag inte hade full koll på att det var baserat på en sann historia. Jag hade det nog i bakhuvudet men visste inte alls vad som skulle hända.

Jag vet inte om jag kan säga att man ser att det är van Hoytema som har fotat, om han så att säga har en egen stil. Nåt jag noterat tidigare är han använder ganska mycket närbilder och blandar suddighet med skärpa i samma bild. En sak som jag gillade i just The Fighter var den oskarpa tv-kvaliteten på bilden under boxningsmatcherna. Det var snyggt och gav en rå känsla, som om man faktiskt såg det live själv eller nyhetsbilder från matcherna. Om man bedömer boxningsscenerna som just boxningsscener är de helt ok, men de är inte så många och inte det viktigaste i filmen även om den sista matchen var riktigt spännande (eftersom jag inte visste hur det skulle gå).

Jag tyckte även filmen bitvis var riktigt rolig eller tragikomisk, men allvaret kommer fram när man får se allvaret med crackmissbruk.

4-/5

PS. Christian Bale vann ju en Oscar för bästa biroll. Biroll? Vem fan hade då huvudrollen? Eller hade alla biroller? Jag kan tycka att man hade kunnat ge Bale en gubbe för bästa huvudroll, punkt.

%d bloggare gillar detta: