Britannia Hospital (1982)

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Den tredje och sista filmen kom ut 1982 och heter Britannia Hospital. Texten skrevs i februari 2004.

Detta är Lindsay Andersons tredje film i den inofficiella trilogin om det engelska samhället, där Malcolm McDowell återigen har en av rollerna. Efter att ha avhandlat bl a skolsystemet och arbetsliv/karriär i de tidigare filmerna har nu turen kommit till sjukvården.

Sjukhuset Britannia Hospital har stora problem. Demonstranter har samlats utanför sjukhuset, läkarna är ovilliga att arbeta och kökspersonalen strejkar. Det klagas på att de privilegierade och rika får specialbeställd frukost med anklever levererad till sin del av sjukhuset medan läkarna knappt opererar vanligt folk som behöver det. Samtidigt ska en ny avdelning invigas av Drottningen. Chef för denna avdelning där märkliga experiment sker är professor Millar som faktiskt är med i O Lucky Man! också. I den filmen är han chef för det forskningsinstitut som Mick Travis (McDowell) lyckas fly ifrån. Även i Brittiska sjukan hamnar Travis i händerna på denne professor med storhetsvansinne.

Trots att jag tyckte att Brittiska sjukan var sämre än sina föregångare var det ändå roligt att se den. Vad är sämre? Ja, på nåt sätt känns den inte lika stark i de bisarra situationer som ändå uppstår i filmen. Den känns lite övertydlig. Främst då karikatyren professor Millar som ändå är ganska komisk i sin galenskap. Hans experiment och hela hans uppträdande känns lite löjligt, och jag tror tanken var att det skulle kännas läskigt snarare. Sen har Malcolm McDowell en ganska liten och nedtonad roll. I O Lucky Man! är det han som utgör fokus och är den röda tråden. Här känns det som han har blivit inskriven i filmen bara för att han ska vara med. Lite synd eftersom han i både If…. och O Lucky Man! bidrog till den speciella stämning som finns i dessa filmerna. Det öde som han råkar ut för i Brittiska sjukan är…. ja, smått bisarrt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag kan inte låta bli att bifoga denna bild från filmen och samtidigt fråga vem det är till höger i bilden? Ja, visst är det han och han är alltså med i denna brittiska prettofilm. Härligt!

Star Wars: The Force Awakens (2015)

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Return of the Jedi (1983)

Return of the JediDå tar jag och avslutar min genomgång av Star Wars-filmerna inför The Force Awakens genom att skriva om Jedins återkomst. Innan episod 3 hade premiär då för tio år sen så passade jag på att se om alla tidigare filmer, och nu har jag alltså gjort samma sak. Som vanligt kommer min gamla text först i kursiv stil och sedan mina uppdaterade tankar.

Eftersom biopremiären för episod tre närmar sig med ljusets hastighet så kändes det helt rätt att se alla tidigare filmer i Star Wars-sagan (mina recensioner av episod fyra och fem). Nå, då så. I Jedins återkomst ska då allt avgöras: Luke och Vader känner varandras närvaro allt mer och mer och kommer till slut att mötas i en avgörande sabelbatalj. Men först måste Luke rädda Han Solo ur händerna på den sumofete skurken Jabba the Hutt alltmedan Kejsaren bevakar byggandet av en ny Dödsstjärna. Muahahaha.

Som vanligt i Star Wars-filmerna så tycker jag det blandas och ges. Ibland (kanske t.o.m. ofta) är det bra och med rätt känsla. Jag tycker t ex att Mark Hamill har utvecklats som skådis här. Kanske beror det på att hans karaktär i filmerna har utvecklats. Här är han inte lika barnslig utan mer seriös och på väg att bli en jediriddare. Det finns ett litet mörkt drag över honom. Det känns att Vaders skugga faller över honom. Han kan liksom inte komma undan. Jag tycker Hamill lyckas gestalta detta bra. Som vanligt är scenerna med Vader bra. Han behöver liksom bara visa sig och James Earl Jones bara säga nåt så infinner sig rätt stämning.

Kejsaren är ju också bara för underbar, ”Everything is proceeding as I have foreseen”. Muahahaha. Under det slutliga mötet mellan Kejsaren, Vader och Luke är känslan på topp. Så, det finns mycket jag gillar. Tyvärr störs det som är helt rätt av andra saker som är helt fel. Handlingen avbryts ständigt och jämnt av fåniga inslag med hatobjekten, robotarnas humle och dumle, C-3PO och R2-D2. Sen har vi ju nallebjörnarna för barnen. Jag stör mig inte så mycket på just detta men bra är det inte. Jag tycker även att vissa actionscener är hafsigt gjorda och skogsjakten på svävarmotorcyklar är för lång. Ett sista klagomål är att klippningen och hur det hela berättas inte är riktigt bra. Korta klipp i de olika parallellhandlingarna ger ett snuttifierat intryck. Godkänt med plus i kanten ändå.

Den här gången gillar jag verkligen inledningen med Dödsstjärnan och Vaders skepp som anländer för att inspektera. Jag noterar roat hur rädda personalen och framförallt officerarna är för Vader. Det är management by fear utan tvekan.

När handlingen tar oss till Tatooine och Jabba upptäcker jag att Ron Perlmans rollfigur i Rosens namn spelar nån typ av fångvaktare.

När jag tittade på episod 1-3 konstaterade jag att det var väldigt barnvänligt. Exempelvis slogs våra jedijhältar i princip hela tiden mot robotar vilket ju innebar att blodet inte sprutade. I Jedins återkomst svingar Luke sitt lasersvärd en hel del, speciellt under inledningen på Tatooine. Fast grejen är att våldet inte har nån som helst effekt. Lukes svingar sitt svärd och så ramlar motståndaren ihop utan att till synes vara skadad. Så det är samma grej här. Det blir bara en lek av det hela.

En sak jag stört mig på, eller blivit trött på, i alla SW-filmer är greppet att låta en robot eller nån varelse som inte pratar engelska säga nåt och så svarar Luke eller Han på engelska. I Jedins återkomst används det ofta och det är lika tråkigt varje gång. Typexempel: R2-D2 gör lustiga ljud och Luke svarar ”jo, R2, vi ska till the Dagobah system!”. Hahaha, vad roligt. Inte.

Varför försvinner vissa jedis när de dör, typ Yoda och Obi-Wan, men andra, t ex Qui-Gon, blir kvar som en fysisk död kropp? Och varför hade jag fått för mig att Yoda skulle ”låtsasdö” minst två gånger?

Under attacken på Endor när Luke & Co ska slå ut Dödstjärnans skyddande sköld så har alla hjälm, inklusive Luke och Leia. Han Solo däremot är barhuvad. Var det så att Harrison Ford tyckte att han såg för töntig ut i den där fåniga hjälmen?

När nallebjörnarna lovsjunger C-3PO eftersom de tror att han är en gud så kände jag direkt igen melodin. Ja, det är ju från inledningen av The Breeders låt ”Cannonball”! ”Aaaooooooåå, aaaaooooåå”. Nallarna är långt ifrån lika irriterande som Jar Jar eller C-3PO även om det känns att de är gjorda för att sälja leksaker. Fast det blir ju parodiskt när dvärgnallarna förgör ett helt kompani med stoormtroopers enbart med pilbågar, stenar, träpåkar och några First Blood-fällor.

Slutet är en transportsträcka – förutom scenerna med Vader, Luke och Kejsaren. Jag bara älskar hur Kejsaren säger ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive”. Den bäst sagda repliken i alla sex filmer!

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”

Förresten, visst är Palpatines smink mycket bättre här än i Revenge of the Sith?

The Empire Strikes Back (1980)

The Empire Strikes BackJaha, då har vi kommit till den generellt sett mest uppskattade episoden, nämligen The Empire Strikes Back. Jag ser alltså filmerna i ordningen 4-5-1-2-3-6. På så sätt bjuds jag inledningsvis på de två första originalfilmerna med Luke, Leia, Han och Darth Vader och sen får jag i en (ganska lång) flashbacksekvens se hur det kom sig att Anakin blev Vader osv. Som avslutning får jag slutuppgörelsen mellan Vader, Luke och Kejsaren i episod 6 och om några veckor sjuan i och med The Force Awakens. En bit in i mitt maraton så trivs jag med den ordningen. Nedan följer mitt tio år gamla korta omdöme av Rymdimperiet slår tillbaka i kursiv stil och sen några uppdaterade tankar.

Handlingen: well, egentligen är det samma handling som i den första filmen.

Nu blev det lite bättre. Vader är med lite mer och dominerar när han är ointresserad av asteroider. Hamill är lika dålig som förut. Ford och Fisher har en del charmiga scener. Snökriget i början är segt och hafsigt och påminde om slutet i första filmen. Efter inledningen blir det rikigt bra faktiskt. Båda parallellhandlingarna, dels med Luke hos Yoda och dels med Solo & Co, är bra. Hela slutuppgörelsen i molnstaden var riktigt bra och spännande. Äntligen fick Vader och Luke mötas.

Mmm, lite mörkare, och lite bättre än den första filmen konstaterar jag. Något som egentligen inte tillför något är de båda robotarna tycker jag. De känns lite som den tidens Jar Jar Binks, i alla fall C-3PO. Lite för mycket upprepningar när R2-D2 säger nåt i form av jobbiga pip, och sen ska C-3PO svara något löjligt. Och varför måste C-3PO gå så där fånigt, liksom stapplande med stela ben. Tyvärr är det lite för mycket trams i filmerna för min smak men denna får ändå klart godkänt pga sin mörkare sida. Muahahaha.

Efter omtitten så håller jag inte riktigt med själv när det gäller en del saker. Jag tycker exempelvis inledning på Hoth var rätt så mysig. Jag fick en känsla av en gammal krigsmatinéfilm i snölandskap. Snö på film är alltid trevligt. Jag gillade de stop motion-animerade riddjuren. Hellre stop motion än dålig cgi.

Däremot tyckte jag inte träningssekvensen med Luke hos Yoda var speciellt rolig. Kanske för att jag sett det förut. Den kändes inte spännande helt enkelt. Jag visste hela tiden vad som skulle hända. Fast om jag hade tokälskat allt första gången så hade jag säkert uppskattad allt ännu mer vid en omtitt. Det är väl bara att konstatera att jag inte är galaxens största Star Wars-fan.

Även denna gång har jag svårt för de tramsiga inslagen med robotarna, precis som jag skriver i min gamla text.

En sak jag minns att jag stört mig på vid tidigare tittar på filmen, och även denna gång, är den något hoppiga handlingen där vi kastas mellan ett antal parallellhandlingar. Jag upplevde Sagan om de två tornen på samma sätt. Tre handlingar där vi får korta avsnitt från varje innan vi hoppar över till nästa. Å andra sidan funkade just detta suveränt i Cloud Atlas där vi fick det upphöjt till två.

Jag gillade Darth Vaders ”sarkofag” eller vad man ska kalla den. Den bara dyker upp vid några tillfällen och till en början är det oklart vad han egentligen gör där inne. Är det ett solarium? Även besättningen på rymdkryssaren verkar något obekväma med vad som pågår där inne. Vad finns egentligen under Vaders hjälm? Ja, jag gillar mystiken.

Apropå mystik så tycker jag även Kejsarens korta cameo är bra. Han är knappt med nånting men det bara bidrar till mystiken.

Skurkarna i Star Wars-världen pratar alltid brittisk engelska. Det finns några undantag men överlag så är det brittisk överklassengelska à la Peter Cushing i första filmen som är skurklingo.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Star Wars (1977)

Star WarsFasiken. Det är ju bara några veckor kvar till jul och därmed ännu kortare kvar till premiären för den nya Star Wars-filmen The Force Awakens. Hög tid att kolla in de gamla filmerna igen alltså. På Twitter undrade jag vilken ordning man skulle se filmerna. I den ordning de är producerade (4-5-6-1-2-3) eller i den ordning filmerna utspelas tidsmässigt (1-2-3-4-5-6)? Ordningen 1-2-3-4-5-6 vann. Jag själv röstade dock på 4-5-6-1-2-3. Nu kommer jag ändå inte välja nån av dessa utan jag kommer applicera en variant på The Machete Order, som är 4-5-2-3-6. Här hoppar man helt enkelt över ettan och Jar Jar Binks. Jag kommer dock se ettan så min ordning blir 4-5-1-2-3-6.

Först ut är Star Wars från ’77 med andra ord. Jag såg om alla filmer för några (tio!) år sen och jag har grävt fram mina gamla recensioner ur gömmorna. Så här tyckte jag om episod 4 då (i kursiv stil).

Luke Skywalker, ung hjälte i Mark Hamills gestalt, tar sig an det ondskefulla Rymdimperiet med Darth Vader i spetsen. Till sin hjälp har han Obi-Wan Kenobi (Alec Guiness), Han Solo (Harrison Ford), Prinsessan Leia (Carrie Fisher), och några löjliga robotar.

Mjaha, det var ju en helt ok matinéfilm. Skön fantasy bitvis. Alec Guiness och James Earl Jones röst är det som ger det hela lite tyngd. Varje gång Vader är med blir det lite bättre. Jag gillar Jones röst. Jag tyckte även Vaders entré var bra, när han bara kliver in på rebellernas skepp efter bordningen, stannar upp, tittar lite, ANDAS, och går vidare i sin svarta mundering. Skönt.

Tyvärr är det ju så att andra delar av filmer består av trams och dåligt skådespel. Mark Hamill är riktigt dålig faktiskt. Ok, så länge han inte öppnar munnen så är det godkänt men när han ska säga nåt så blir det inläst och tillgjort. Hafsig klippning bitvis tyckte jag också. Slutet kändes som ett segt och långdraget datorspel. Här flög både rymdskepp och pilotklyschor genom rymden för mycket. Det här med Kraften, Vader, jedi och allt, det är det som är spännande. Kenobis och Vaders uppgörelse är bra, och slutbetyget blir en stark trea.

Ja, jag håller med mig själv, en bra matinérulle. Nåt jag noterade denna titt var ju hur irriterande C-3PO faktiskt var. Han (hen? den?) är som en billig och dålig plåtkopia av Charlie Chaplin/Mr Bean. Han bara vaggar omkring och är tramsig. Jag fick nästan Jar Jar Binks-vibbar. Bra – inte. Varelserna i början, de med röda ögon som lät som bebisar, var inte heller roliga. Filmen kändes mest som en barnfilm och sandfolket lät som sälar.

Dåligt var även Lucas ditlagda effekter eftersom det så alldeles uppenbart syns att de är ditlagda i efterhand, t ex när man får se stormtroopers rida omkring på nån sorts djur (gigantiska grisar?).

Jag tyckte det var ganska intressant att Vader inledningsvis nästan känns som en bifigur. Peter Cushings rollfigur var mer tongivande tyckte jag. Härligt brittiskt elak.

Som jag skrev i den gamla texten så är det Kraften, Vader och Jedis som är det intressanta. Vaders och Obi-Wans fajt där i slutet kändes lite fånig, som att de stod och petade med plastsvärd, men det är pratet som är bra. Resten av innehållet i filmen tyckte jag var helt ok, men inte mer. Robotarna och vissa av varelserna drog ner betyget. Slutet kändes som Independence Day eller Top Gun. Ganska tråkigt och utdraget och lite pompöst.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Stephen King: Sleepwalkers

SleepwalkersTitel: Sleepwalkers
Regi: Mick Garris
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Bland det roligast med Sleepwalkers är två av skådisarna: Mädchen Amick från Twin Peaks och Alice Krige som spelar Borgdrottningen i Star Trek (TNG och First Contact).

Jag har avverkat ytterligare en Stephen King-film där det inte finns en förlaga i form av en bok, utan King har skrivit historien direkt för den vita eller silvriga duken. Denna gång var det skräckdramat Sömngångare som handlar om en mamma och hennes son, som tillhör det märkliga släktet Sömngångare, vilka har övermänskliga krafter och livnär sig på att suga livskraften ur unga oskulder. Sonen utser ett offer, Tanya (Mädchen Amick), på den nya skolan för att ta hem till sin mamma som är hungrig.

Ja, haha, här pratar vi kvalitetsfilm. De flesta skådisarna håller b- eller c-klass. Helt oväntat dyker Mark Hamill upp i en cameo som polis. Nästan lika oväntat är att Ron Perlman plötsligt och ganska omotiverat är med i filmen. Som vi konstaterat förut: King ska inte skriva filmmanus. Han är inte bra på det helt enkelt. Det hela blir tungrott, segt och förutsägbart med försök att ta billiga poänger med löjliga specialeffekter. Men trots det eller kanske pga detta så är det ganska underhållande att titta på resultatet.

Det är så dåligt att det blir lite kul,  så jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea. Det jag bedömer då är egentligen inte filmen i sig, utan den upplevelse jag hade när jag såg filmen. Alltså en subjektiv bedömning i stället för en objektiv. Objektivt är det kanske en svag tvåa. En anledning till det godkända betyget är också att det ganska oväntat dyker upp lite splattereffekter. Jag gissar att detta var möjligt eftersom det inte var en tv-film (gjord för nån av reklamkanalerna) utan en biofilm.

3-/5

%d bloggare gillar detta: