Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Nära livet (1958)

Man måste ju ändå säga att Bergman sticker ut. Att på 50-talet, och även idag, göra en film om tre kvinnor på en förlossningsavdelning känns inte direkt mainstream. På IngmarBergman.se läser jag att filmen både vann priser i Cannes och fick folk att svimma på löpande band. Främst var det män som aldrig varit med vid en förlossning som var känsliga. Rekordet var i norska Bergen där åtta biobesökare fick hjälpas ut ur salongen efter att ha kollapsat i biofåtöljen. Min korta text om Nära livet skrevs i april 2008.

Nära livet är en hyfsad Bergman-rulle om tre kvinnor med olika livssituationer men som alla befinner sig på samma BB. Manus är skrivet av Ulla Isaksson som även ligger bakom manuset till Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960).

Historien är intressant då de tre kvinnorna ser helt olika på barnafödande eftersom deras liv skiljer sig helt åt. Eva Dahlbeck spelar den lyckligt gifta Stina som är så sprallig och glad man bara kan vara. Hennes helylleman spelas av Max von Sydow, som för övrigt får titeln Kung av mig; en grym skådis som vid 80 års ålder kör på för fullt i film efter film, Rush Hour 3 (!) och Fjärilen i glaskupan för att nämna några av de senaste. Och nu tio år sen kör von Sydow på i samma tempo vid snart 90. Kolla in hans IMDb-sida där man ser att han har roller i tre kommande filmer..

Unga Bibi Andersson är tjejen som är förvirrad inför att möjligen bli mamma. Ingrid Thulin är på sjukhuset för ett eventuellt missfall. Med sig har hon sin man spelad av den i den här rollen ganska obehaglige Erland Josephson som tycker att ”ja, ja, älskling, det ordnar sig, bara låt de duktiga doktorerna titta på dig så väntar jag här utanför”. Mot slutet av filmen går det kanske inte riktigt som man väntar sig och det blir ganska gripande som det ofta blir i Bergman-filmer. Godkänt blir det, helt klart. Bergman har fin hand med sina skådisar, så är det bara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Persona

Titel: Persona
Regi: Ingmar Bergman
År: 1966
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

På vägen hem från mitt vanliga tennispass på lördagförmiddagen så hämtade jag upp ett paket med filmer från Discshop. I paketet fanns bl a Persona. Väl hemma så öppnade jag paketet, grävde fram Persona, satte in dvd:n i spelaren, satte på kaffe och bredde några mackor. Medan kaffet blev klart så kom huvudmenyn på dvd:n upp och jag hörde musiken som spelas i inledningen av filmen. Musiken gick på repeat, om och om igen. Oj, jag kände direkt hur spänningen och nerven steg. Det var bara att slå sig ner i soffan och hoppas att jag skulle tycka att filmen var lika bra som förra gången. Det hela inleddes med en intressant liten pratstund där Ingmar Bergman själv berättar om Persona och dess tillkomst.

Jag nämnde musiken, komponerad av Lars Johan Werle; just i inledningen spelar den en stor roll. Den är helt enkelt sjukt bra. Stämningen blir genast lite obehaglig, jag får känslan av att det är en skräckfilm jag ska se. Inledningen är ett ljud- och bildkollage där bilder från stumfilmskomedier och tecknade filmer blandas med bilder på en erigerad penis (i en åttondels sekund), fårslakt, spindlar och annat skumt. Hur bra som helst i mina ögon. Just ja, några bilder för även tankarna till Jesus korsfästning. Jag kan se den här sekvensen hur många som helst. Blandningen av musiken och bilderna är ren poesi.

Efter detta landar filmen på ett sorts sjukhus där gamla och döda människor ligger till de störda tonerna av droppande vatten (burr). Plus en pojke som inte kan somna om på morgonen efter att klockan har ringt. Han tar fram en bok istället för att läsa men känner att någon, någonting tittar på honom. Med handen försöker han nå en bild där vi omväxlande ser Liv Ullmans och Bibi Anderssons ansikten komma fram ur suddighet. Musiken stegras långsamt, vad är det här för film egentligen? Sen börjar de egentliga förtexterna, där de ansvariga personerna presenteras tillsammans med ögonblicksbilder på Andersson, Ullmann, pojken och andra lösryckta bilder som har, eller inte har, med resten av filmen att göra.

Syster Alma (Bibi Andersson) får nu veta, av en helt underbart torr och saklig Margaretha Krook (som spelar doktor), om skådespelerskan Elisabeth Vogler (Liv Ullmann) som slutat prata. Alma ska spendera sommaren tillsammans med Elisabeth i ett försök att få Elisabeth att tillfriskna. Innan filmen fortsätter ute vid sommarhuset får vi bl a se Elisabeth titta på tv i en oroande scen. Hon kan inte sova och kollar istället på nyheter från Vietnam där en buddhistmunk bränner sig själv till döds (en liknade bild finns ju för övrigt på Rage Against The Machines grymma debutalbum). Krook håller även en härlig monolog, lugnt konstaterande, inför Elisabeth om hur hon genomskådar Elisabeth och hennes försök att slippa undan det här med att tvingas spela en roll. ”Ta livet av sig? Neejdå, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig. Man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte”.

Efter denna inledning utspelas filmen i fortsättningen ute vid sommarhuset där Alma och Elisabeth ensamma konfronterar varandra. Det hela utvecklar sig till en sorts mental kamp mellan de båda. Alma pratar och Elisabeth lyssnar. Inledningsvis är Alma öppen och trivs med att berätta allt. I en het sekvens berättar hon bl a om en sexorgie på en solig sandstrand när hennes fästman var bortrest – och om den efterföljande aborten. Allting ändras dock när Alma inte kan låta bli att läsa ett brev som Elisabeth skickar till doktorn där Elisabeth beskriver hur roligt det är att studera Almas beteende. Alma blir rasande, men börjar själv kanske förlora vem hon egentligen är.

När filmen utspelas ute vid sommarhuset består den till att börja med av ganska korta men intensiva sekvenser där Alma berättar något. Jag vet inte vad det är men jag blir fullständigt indragen av det jag ser. Nu är det helt utan musik. Vi hör bara Bibi Anderssons röst. Fotot är skoningslöst bra: stilrent i svartvitt och med en del experimentella detaljer som funkar perfekt. Man låter varje scen ta den tid den tar. Klippningen är skarp, exakt, det är liksom inget trams. Åh, vad bra. Det kanske är läge att nämna skådisarna också. Bibi Andersson är helt underbar som Alma. Inledningsvis bara snäll och mänsklig men förvandlas sen när hon ser sig som förrådd. Liv Ullmann har en enorm närvaro trots att hon i princip inte säger ett ord.

En intressant detalj är att den fjärde väggen bryts ett antal gånger och det görs dessutom till synes helt medvetet och övertydligt. Filmens absoluta inledning består av en bild av en gammal kinematograf som tänds upp genom att två fräsande kolstavar möts. Syster Alma pratar vid ett tillfälle, i inledningen, rätt in i kameran när hon tvivlar lite på sitt redan utstakade liv (sjuksysterexamen, man, äktenskap, barn). Mitt i filmen brinner filmen upp och det hela övergår i en sorts drömsekvens. Under den klassiska sekvensen när de båda skådespelerskornas ansikten flyter samman tittar båda två rätt in i kameran. Dessutom får vi mot slutet plötsligt se filmfotografen Sven Nykvist (?) själv på en kamerakran under inspelningen.

Varför gillar jag Persona så mycket? Ja, det är svårt att svara på. Jag tycker alla scener innehåller en nerv, en spänning. Bergman vågar verkligen lita både på sina skådespelare och sin publik. Höjdpunkten på filmen är när Alma upptäcker att Elisabeth försöker dölja ett foto på sin son. I en monolog talar därefter Alma till Elisabeth om hur Elisabeth ville bli mor för att hon trodde att andra tyckte att det var just det som hon saknade i sitt liv. Det här en grymt intensiv och otäck scen. Vi får dessutom se den två gånger: först ur Elisabeths perspektiv, hur hon reagerar på det som Alma säger; och sen med Alma i bild, när hon utan pardon berättar om hur Elisabeth önskade sig ett dött barn. ”Du önskade dig ett dött barn!”, ”Du tycker han är äcklig och du är rädd!”.

Jo, just det, jag måste bara nämna en sekvens som jag gillade. Efter att Alma läst brevet som Elisabeth skrev till doktorn så blir hon, helt naturligt, besviken och arg på Elisabeth. När hon kort därefter råkar ha sönder ett glas på marken utanför huset så låter hon medvetet en vass skärva ligga kvar eftersom hon vet att Elisabeth snart kommer att passera där. Hon gjorde mig illa, nu tänker jag göra henne illa. Det är för övrigt precis efter denna scen som filmen brinner upp. Och, ja, just det, sen har vi scenen när Alma tänker kasta kokande vatten på Elisabeth för att få henne att tala. När jag tänker efter så är hela filmen fylld med scener som bara är – bra. En otvivelaktig femma, det är vad Persona är värd.

5/5

PS. I den lilla inledande intervjun som fanns på dvd:n så nämner Bergman att han är ganska trött på att alla ska analysera Persona sönder och samman. Själv tänker jag inte spekulera i om Alma egentligen bara var en person och att det man fick se var två delar av hennes personlighet. Eller om Alma kanske var Elisabeths snälla, mänskliga jag. Jag nöjer mig med att konstatera att Persona är en toppfilm som jag alltid kommer att hålla som Bergmans bästa och dessutom en klockren femma. Men ok, lite spekulation kan jag inte låta bli: är Elisabeths make (Gunnar Björnstrand) blind? Är det därför han har solglasögon? Är det därför han tror att Alma är hans fru?

PPS. Finns det någon mer förutom jag som har lagt märke till att filmen, och ljudet, hoppar till lite under scenen när Elisabeth ligger i sin säng på sjukhuset medan skymningen sänker sig? (En otroligt vacker scen, för övrigt!) Det är precis efter detta som hon tittar på nyheterna med den brinnande munken. Hmm, jag försökte hitta detta i YouTube-versionen av samma scen men lyckades inte. Antingen är det ett litet fel på min dvd eller så är det nåt Bergman lagt in med flit men som inte syns på YouTube. Hur det än är så bidrar det till ”mysteriet”.

%d bloggare gillar detta: