The Favourite (2018)

Jag såg The Favourite redan nere i Malmö under filmdagarna. Det var en film jag hade en hel del förväntningar på. Giorgos Lanthimos är en fascinerande regissör med en väldigt speciell still på sina filmer. Hans genombrottsfilm, i alla fall internationellt, Dogtooth är i mina ögon ett mästerverk. Hans uppföljare Alper har jag inte sett och den verkar ha gått under radarn även för andra.

I och med The Lobster gick han över till att göra engelskspråkiga filmer. Med lyckat resultat för man väl lov att säga, även om varken hummer-filmen eller The Killing of a Sacred Deer når upp till samma klass som Dogtooth.

Det som för mig gör filmerna speciella är hur Lanthimos skapar helt egna universum med regler som vi inte riktigt känner igen från vår egen värld. Lite som Charlie Kaufman kanske. I både The Lobster och hjort-filmen så spelar skådespelarna under så mycket de kan. De pratar med tomma känslolösa röster och man undrar om inte Data kunde vara så snäll och låna ut sitt känslochip.

The Favourite är ett avsteg från allt detta för Lanthimos, och det tycker jag känns som ett fräscht grepp. Ändå finns det likheter. Den värld som skildras, det brittiska hovet under 1700-talet, är som eget universum med sina egna regler. Det är bara det att Lanthimos inte skapat det själv. Men han låter sin film att utspela sig där.

Skådespelarna, med Rachel Weisz, Emma Stone och Olivia Colman i spetsen, får verkligen spela ut. Här talar vi inte om nåt underspel, snarare tvärtom. Det skriks, gapas, diskuteras, intrigeras, debatteras, svimmas på låtsas, knuffas och skjuts lerduvor… eh, ja, eller levande duvor. Throw!

Filmen är otroligt häftig rent visuellt. Det är ett äkta kostymdrama (Oscar för bästa kostym?) men jag tycker den har en mustigare och farligare känsla än vad som är normalt. Hela filmen är vad det verkar även inspelad med naturligt ljus, dvs ljus från stearinljus som man hade på den tiden, precis som Kubricks epos Barry Lyndon. Det ger en speciell känsla. Intimare kanske. Även användningen av fiskögeobjektiv sticker ut. En annan film som i stilen påminner mycket om The Favourite är Peter Greenaways The Draughtsman’s Contract.

Första gången jag såg The Favourite var det som den sista av fem filmer som betades av under en dag. Det kanske gjorde att jag hade lite svårt att uppskatta filmen fullt ut. Dessutom visades filmen otextad den gången, och det var inte helt lätt att hänga med i all intrikat dialog.

Jag hade hoppats att filmen skulle lyfta en eller två nivåer den här gången. Det gjorde den nog inte. Även om jag hade en betydligt trevligare visning så funkade filmen inte fullt ut. Kanske blev jag till slut lite trött på alla intriger och möjligen lite förvirrad över vem som var vem där i hovet och personerna runt omkring. Det kändes som att jag saknade nåt att hänga upp handlingen på.

Skådisarna är strålande. Rachel Weisz spelar en rollfigur som är en av de mest tåliga som jag sett. Hon är en badass med tjockt skinn på näsan som finner sig i alla situationer som uppstår utan att nånsin misströsta.

En märklig upplevelse jag hade när jag såg filmen nu under filmfestivalen är att jag kunde svära på att det var en version som var annorlunda klippt jämfört med den vi bjöds på i Malmö. Min känsla är dels att filmen inte började med samma scen. I Stockholm var den första scenen samma scen som inleder trailern, som avslutas med att Queen Anne säger ”Oh, I did not know that!”. I Malmö kom denna scen en bit in i filmen, inte som första scen. Dessutom introducerades vi denna gång till Emma Stones rollfigur nästan omedelbart (och inte efter att först ha spenderat en del tid med Rachel Weisz och Olivia Colman vilket är det jag minns från Malmö-visningen). Jag är mycket nyfiken på hur det egentligen ligger till. Upplevde jag filmen så olika eftersom det var andra gången jag såg den eller är den faktiskt omklippt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Därmed avslutar jag rapporteringen från Stockholm Filmfestival för den här gången. 25 januari får The Favourite vanlig premiär på bio i Sverige.

The Favourite (Giorgos Lanthimos, 2018)

Barry Lyndon (Stanley Kubrick, 1975)

The Draughtsman’s Contract (Peter Greenaway, 1982)

Nicholas Hoult is in a wig but not a Whig (The Favourite)

%d bloggare gillar detta: