10 i topp: Filmer 2016

Som vanligt när det börjar bli dags att få till sin topplista över förra årets bästa filmer så kollar jag igenom vilka filmer jag har missat. Nu finns det ju hur många filmer som helst som jag har missat och jag kommer givetvis inte se alla. Nej, det handlar om de där filmerna som det snackats om, som hyllats, och som jag känner har potential för mig. Det blev en ganska lång lista på kanske 15 filmer. Förra året kom min lista 13 april. I år blev jag klar i slutet av mars, mycket tack vare att jag skulle vara med i Buffypodden Special där vi skulle prata om våra tio favoriter från 2016. Och pratade gjorde vi – i fyra och en halv timme. Här hittar ni del 1 och del 2 av det poddsnacket.

En sak jag konstaterar är att 2016 var ett mycket bra filmår. Det kan bero på att jag har sett ovanligt många av de omtalade filmerna som jag trodde skulle passa mig, eller så var det helt enkelt ett grymt filmår. Förmodligen är handlar det om en kombination.

Eftersom jag av nån anledning valde att rangordna även mina bubblare, som var nio till antalet, så kommer här mina 19 favoritfilmer från 2016.

 

19. Cameraperson – Överblivet material från andra dokumentärer blir en egen historia.
18. Paterson – En film som visar på livets skönhet i det lilla.
17. Christine – Rebecca Halls insats var värd en Oscarsnominering.
16. Hidden Figures – En härlig blandning av rymdäventyr, kvinnokamp och må bra-film.
15. The Neon Demon – Snyggare än så här blir det inte.
14. Under the Shadow – En intensiv skräckis om kvinnors lott i Iran.
13. The Handmaiden – En film med många ansikten.
12. The Witch – En skräckis med en dokumentär känsla av 1600-tal.
11. 10 Cloverfield Lane – Ett svettigt bunkerspel med ett överraskande avslut.

 

10. Nocturnal Animals
Nocturnal Animals
Ett stilistiskt om än lite kliniskt (för min smak) mästerverk av kläddesignern Tom Ford. En kader av skådisar som inte går av för hackor: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon och, överraskande nog, Aaron Taylor-Johnson. Johnson var den som stack ut mest. Jag fattade inte ens att det var han förrän jag såg hans namn i eftertexterna. Filmens olika delar hakar i varandra på ett fascinerande sätt, och de scener som är baserade på den bok som Amy Adams läser är som tagna ur en skruvad Hitchcock-thriller av det nervigaste slaget. Jag ville alltid tillbaka till dessa scener.

9. Hell or High Water
Hell or High Water

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla övergivna fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig. Ben Foster och Jeff Bridges är strålande och t.o.m. pretty boy Chris Pine fungerar utmärkt.

8. Suburra
Suburra
BLYTUNG. En italiensk maffiathriller som ger mig sköna The Wire-vibbar. Precis som i Baltimore-serien så har det även i Suburra betydelse för alla (t.o.m. påven) vad den som står lägst ner på samhällsstegen gör eller inte gör. Allt är sammanvävt och korrumperat. Musiken och det regniga nattfotot med glänsande asfalt är det bara att njuta av. BLYTUNG.

7. The Edge of Seventeen
The Edge of Seventeen
Det är inte ofta att komedier letar sig in på mina årsbästalistor men plötsligt händer det. Det hände den här gången. The Edge of Seventeen är en dramakomedi (eller ett drama med komiska inslag om man så vill) som är hysteriskt rolig, pinsam och berörande på samma gång. Hailee Steinfeld gör sitt livs roll (än så länge) och scenerna där hon samtalar med sin lärare, spelad av Woody Harrelson, är komiskt guld. Harrelson sävliga personlighet avväpnar Steinfelds speediga high school-tjej på ett sätt som lockade mig till många skratt.

6. Manchester by the Sea
Manchester by the Sea

Manchester by the Sea är en speciell film. Det är en sorts mysteriefilm då man allteftersom i flashback-scener får reda på vad som har hänt med Casey Afflecks rollfigur och då får en förklaring till varför han är som han är. Manchester by the Sea fick mig även att må fysiskt illa under vissa intensiva och briljanta scener. Dessutom fick den mig att skratta mitt i all misär och det var just detta som lyfte filmen för mig. Nu blir jag sugen på att se Margaret, Kenneth Lonergans problembarn till film från 2011 (som spelades in 2005!) med bl a Anna Paquin. Frågan är bara vilken version man ska se?

5. Midnight Special
Midnight Special
Jeff Nichols är en regissör att lita på. Jag har inte blivit besviken på en enda av hans filmer. I Midnight Special blandas Nichols Americana-drama med science fiction och för mig är det filmiskt guld. Jag skulle kunna beskriva Midnight Special som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland, så då gör jag det. Michael Shannon (givetvis!) är strålande som pappan som vill skydda sin egensinnige son som både en mystisk sekt och FBI är ute efter.

4. Moonlight
Moonlight

Moonlight är filmen som i mina ögon välförtjänt vann en Oscar framför näsan på La La Land. Det är en amerikansk WKW-film. Den är vacker, både på ytan och djupet. Allt handlar om känslan filmen förmedlar. I tre delar får vi följa Chirons uppväxt i Miami gestaltad av tre helt olika men i slutändan ändå lika skådisar. En fascinerande film vars avslutande del var spännande, poetisk och hoppfull.

3. Toni Erdmann
Toni Erdmann

Oj, vilken film Toni Erdmann är! Sprängfylld av det mesta: konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad. Dessutom är den förlösande rolig i vissa nyckelscener. Och ändå hamnar den bara på plats tre.

2. Captain Fantastic
Captain Fantastic

Vissa filmer kapitulerar jag inför utan att kunna värja mig. Captain Fantastic var en sån film. Jag älskade den från första stund. Det är en rörande historia där Viggo Mortensen spelar en pappa som tror han uppfostrar sina barn på rätt sätt genom att leva utanför samhället. Visst kan det vara nyttigt att koppla bort sig från sitt online-liv och leva ute i skogen på det som naturen ger. Men vad ska barnen göra när de flyger ur boet? Är de verkligen förberedda på det verkliga livet? Viggos pappa får mycket att fundera på, liksom vi tittare. Captain Fantastic är en fantastisk liten film. Vacker, sorglig, rolig och berörande på samma gång.

1. Arrival
Arrival
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Arrival. En film jag såg två gånger på bio, vilket inte hör till vanligheterna, och den blev bättre andra gången. Favoritregissören Denis Villeneuve bjuder på tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Förutom det tankemässiga innehållet bjuds vi på musik (Jóhann Jóhannsson) och foto (Bradford Young) som inte är av denna värld. Slutligen, och det som cementerar filmen som min nummer ett: Amy Adams. Hon bär filmen på sina axlar. Avgå Oscarsjuryn.

 

Årets…

Överraskning som ändå inte platsade på topp-10: 10 Cloverfield Lane (fast den blev elva ändå)
Film som jag tycker är bra men ”alla andra” tycker är ett mästerverk: Train to Busan
Film som jag önskar att jag kunde få in på topp-10: The Witch
Michael Bay: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi
Filmer som återstår att se: Sing Street och The Wailing
Besvikelse: Independence Day: Resurgence
Bästa svenska: Den allvarsamma leken
Bröderna Coen: Hail, Caesar!
Må-bra-film: Hidden Figures
Sång: Whitney Schnuck

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2016 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Har du inte sett den?-Carl
Spel och Film
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch

Manchester by the Sea (2016)

Jag visste inte speciellt mycket om Manchester by the Sea innan jag satte mig ner för att se den. Jag visste nog precis lagom mycket. Casey Affleck skulle spela en snubbe som återvänder till sin familjs hemstad efter att hans bror har dött och upptäcker där att han har fått ansvaret för sin tonårige brorson.

Ja, mycket riktigt, Casey Affleck spelar Lee som jobbar som vaktmästare i Boston. Lee har inte ett trevligt liv. Han är frånkopplad från allt normalt socialt liv vad det verkar. Det sociala liv han har består av att mucka gräl på den lokala puben efter för många öl eller att gräla med hyresgästerna där han jobbar.

Nånting har uppenbarligen hänt i Lees liv som gjort att han blivit så frånkopplad som han är. Vad det är vet vi inte som tittare. En dag ringer en av hans brors kollegor och berättar att brodern dött i en hjärtattack. Lee tar bilen norrut till den lilla kuststaden Manchester-by-the-Sea.

Det som förvånade mig en hel del var att Manchester by the Sea visade sig innehålla så pass mycket humor som den faktiskt gjorde. Det började direkt i inledningen när vi får se hur Lee gör hembesök hos de olika hyresgästerna han ansvarar för. Lee är som ett isblock av känslor och kontrasten som uppstod gjorde mig full i skratt. Dessutom var det talande att hyresgästerna alla hade sina egna problem med familj och släkt, problem som vi fick kortkorta inblickar i. Det visar att historier värda att berätta finns överallt.

En bra bit in i filmen är det en sorts mysteriefilm. Vad är det Lee har råkat ut för? Alla i den lilla staden vet förstås om det men det är inget som det pratas om med Lee, i alla fall inte nu. Så småningom får vi givetvis reda på vad som har hänt men mer om det senare.

Det första scenen där jag tänkte att det var nåt speciellt med filmen var nog när Lee ska berätta för brorsonen Patrick (Lucas Hedges) att hans pappa har dött. Det var en fin scen, som utspelar sig på en hockeyträning. Träningen avbryts och brorsonen åker fram till Lee vid sargen samtidigt som de andra spelarna står kvar på andra sidan rinken. Vi som tittare betraktar Lee och Patrick på avstånd precis som Patricks lagkompisar. Just i detta ögonblick är Lee och Patrick som i en egen bubbla där de andra inte kan komma in. För lagkompisarna går dock livet vidare när det ögonblicket är över. Det gör det ju även för Patrick, men på ett annat sätt.

(Scenen ovan fick mig att tänka på en liknande scen i avsnittet ”The Body” från tv-serien Buffy the Vampire Slayer där Buffy ger ett tungt besked till sin syster Dawn. Ni som sett avsnittet vet vilken scen jag menar.)

Nu har vi kommit fram till pudelns kärna om man säger så. Vad är det som har hänt med Lee? Vi som tittare får reda på det i en flashback-sekvens som jag spelade om i huvudet efter att jag sett filmen. Det var en magisk serie med scener som samtidigt gjorde mig illamående. Här kände jag att filmen verkligen lyfte. Musiken var strålande och små detaljer gjorde stor skillnad, som t ex ljudet av stolar som skjuts ut från bordet när man reser sig efter ett polisförhör. Illamående.

Tillbaka till humorn. Det känns helt bisarrt att filmen är så rolig när det samtidigt är så mörkt. Men det är kanske därför som jag gillar filmen så pass mycket som jag gör. Filmen är faktiskt rolig i dess allra mörkaste stunder, hur konstigt det än kan låta. Det är lite som en skräckfilm där man kanske skrattar när anspänningen blir för stor.

Relationen mellan Patrick och Lee tyckte jag var underhållande. Patrick spelar oberörd och lever som vanligt med kompisar och dubbla flickvänner som han jonglerar med. Lee agerar motvilligt chaufför. Det förekommer en hel del roliga scener då Lee dras in i Patricks intriger.

Hur skötte sig Michelle Williams, och är hon värd sin Oscarsnominering? Mycket bra, och ja. Det är just det här biroller handlar om: att skapa en trovärdig rollfigur som känns som en del av filmen och med en egen backstory. Det tycker jag Williams lyckas utmärkt med. Att göra det med så kort speltid är imponerande.  Det är kvalitet det handlar om, snarare än kvantitet. Den näst sista scenen hon är med i mot Affleck är rörande och mycket bra.

Slutligen gillar jag verkligen miljöerna – den isiga snön, det blå havet, fiskmåsarna (eller inbillar jag mig dem?), fiskebåtarna, villorna, den vintriga känslan – i samhället Manchester-by-the-Sea och i filmen Manchester by the Sea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: