Sorry to Bother You (2018)

Malmö Filmdagar bjuder alltid på en blandning av filmer som jag inte ens hört titeln på och mer hajpade filmer som det pratats mycket om på diverse filmpodcaster som jag lyssnar på. Eftersom den största delen dessa podcaster är amerikanska snarare än turkiska så är det just de amerikanska filmerna jag brukar ha koll på.

Sorry to Bother You var en film av den senare kategorin. Det fanns en buzz kring den. En detalj som gjorde mig extra intresserad var att det var regissören Boots Rileys debutfilm. Under mina vilda år på 90-talet var jag en stor fan av hiphop-musik (och det är jag väl fortfarande tror jag). Jag tror jag köpte ungefär 5 hiphop/rap-skivor i veckan under en period. En av grupperna jag lyssnade på var The Coup och gissa vem som var dess frontfigur? Jo, ingen annan än Boots Riley.

En sak jag minns med The Coup och deras album Genocide & Juice var att det ibland dök upp spår som nästan kändes som klipp från filmer. Det brukade vara rätt så vanligt att ha med såna här s.k. skits på hiphop-skivor förr i tiden. En skit är en liten, ofta komisk, sketch kan man säga, där artisterna själva spelar rollerna. Så att Boots nu gått vidare och gjort en film på riktigt känns inte så konstigt. Man kunde ana en kreativ ådra som skvallrade om mer än bara rapmusik.

Tyvärr höll inte Sorry to Bother You för hajpen. Det är en alldeles för spretig film för att funka i längden. Det finns dock en rad kul idéer här. Den värld som filmmakarna har skapat är en satir. Det är vår värld men saker och ting är tillskruvade lagom mycket.

Huvudpersonen Cash, spelad av Lakeith Stanfield från bl a Short Term 12, Straight Outta Compton (Snoop!) och Get Out, tar jobb som telefonförsäljare. Jag gillade hur Cashs första tid på, det givetvis ondskefulla, företaget framställs. Det är fantasifullt och med en komisk twist som funkar. Jag får vibbar av Charlie Kaufman och Michel Gondry när Cash bokstavligen dimper ned hemma hos de personer han ringer upp och försöker sälja till. Filmen bjuder på en skön form av surrealism.

Inledningsvis går det inte så bra för Cash men efter att han får tips från kollegan och åldermannen spelad av Danny Glover så stiger Cash i graderna. Tipset? Använd din vita röst, brother! Dock störde det mig en aning att det inte är Lakeith själv som gör den vita rösten. Men det är så tydligt att det är dubbat att det måste vara medvetet gjort att det ska vara tydligt. Kanske ville man undvika att det blev stand-up-roligt à la Dave Chappelle.

Den duktiga aktrisen (trigger!) Tessa Thompson spelar Cashs flickvän och hon är bra men jag tycker inte hon får så rackarns mycket att spela med. Hon har fina örhängen och ett märkligt jobb som skyltdansare.

Efter kanske halva filmen så började jag tappa intresset. Armie Hammer dyker upp som cynisk VD utan att göra nåt vidare intryck hos mig. Saker och ting börjar bli både för överdrivna och samtidigt med en övertydlig ”skrivet på näsan”-känsla för att det skulle bränna till på ett nyanserat sätt. Eller så var det så att handlingen helt enkelt bara blev förvirrad och spretig några grader för mycket. Fast det kanske är samma sak.

Jag tror det är bäst jag slutar nu eftersom jag förmodligen redan skrivit en text som är lika spretig som filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioSorry to Bother You har premiär idag och visst är det en speciell film och jag kan tänka mig att den går hem hos en hel del. Det gäller bara att svälja spretigheten och inte störa sig på den mot slutet övertydliga satiren.

Länkar till fler texter om Sorry to Bother You dyker upp här nedanför när de blir tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Colette (2018)

Colette var en film som inte fanns med på min lista över filmer som jag hade valt ut för att se under Malmö Filmdagar. Jag var dock intresserad eftersom kostymdrama är min genre. Låt oss säga att den var första reserv.

Det som sen hände nere i Malmö var att min ordinarie filmuppställning inte levererade. Bokstavligen. Den första filmen jag skulle se, den dansksvenska Holiday, gick nämligen inte att starta. Så det var bara att rusa ut ur salongen och välja en annan film. Valet var ganska enkelt. Det blev Colette. De jag valde bort var en svensk sf-rulle för barn, en fransk rullstolskomedi och en dokumentär om fyra adlade brittiska skådespelerskor.

En sak som är bra med film är att man kan lära sig saker. Det låter kanske inte som nåt jättehäftigt, att se film i utbildningssyfte för att lära sig nåt. Nej, det är ju inte därför man, eller i alla fall jag, i första hand ser på film. Det måste ju finnas en bra historia, intressanta rollfigurer, häftiga actionsekvenser, spänning, humor, och allt annat som utgör en bra film. Men om man samtidigt utökar sitt kunskapsförråd så är ju det en positiv bieffekt.

Så, vad lärde jag mig av, eller i det här fallet snarare om, biografifilmen Colette? Jo, att den utspelades i Frankrike. Haha, ja, så dålig koll hade jag på filmens huvudperson. Jag trodde länge att handlingen var förlagd till landsbygden i England och att Colette var en brittisk författarinna (för jag hade läst att filmen handlade om en författarinna). Att en kostymfilm utspelar sig i England är väl grundläget. Dessutom pratade alla skådisar en härlig brittisk engelska. Och så var det ju kostymdramats go-to-girl som spelade titelrollen. Just det, Keira Knightley förstås.

När sen handlingen förde oss till Paris började jag ana ugglor i mossen men trodde initialt att man tagit båten över kanalen. Till slut insåg t.o.m. mitt tröga jag att Colette, vars fulla namn var Sidonie-Gabrielle Colette, var en känd fransk författare (och dansare, skådis, mimare och journalist!).

Filmen är berättelsen om hennes liv, inte hela hennes liv utan hennes tidiga liv innan hon blev känd som Colette (för alla utom mig vill säga). För när man kan skippa det här med förnamn och efternamn och bara använda ett namn (tänk McG!), då är man känd.

Fokus i filmen är Colettes relation med Henry Gauthier-Villars mer känd under monikern Willy (se där, bara ett namn där med!). Willy var nån form av kulturprofil (ehe) som gav ut böcker och skrev musikkritik. När Colette var 20 så gifte de sig och han uppmuntrade henne att börja skriva. Colette gav ut flera böcker (om flickan Claudine) som spökskrivare för Willy.

Eller hur var det egentligen? Filmen gör tydligt att Willy hade, till en början, ett positivt inflytande på Colette och var den som fick henne att tro på sig själv, börja skriva, hitta sin stil. Så som filmen framställer det så var han involverad, i alla fall inledningsvis, i böckernas tillkomst som redigerare och nån form av omskrivare för att anpassa texten till sin publik.

Efter ett tag står det dock klart att deras förhållande är osunt. Colette bryter upp och provar sina vingar inom andra områden.

Som sagt, för mig var det här en lärorik film. Hur funkade det i bokbranschen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet? Hur var det att leva kändisliv i Paris? Hur fick man en bokhit? Filmen verkar mena att det inte är så stor skillnad jämfört med våra dagar. Trots avsaknad av (digitala) social medier så verkar det som att det fungerade på ungefär samma sätt. Få till en hit! Det måste vara lättillgängligt! Inte för krångligt! Lite skandalöst är aldrig fel! Smid sen medan järnet är varmt och kom ut med uppföljaren!

Jag brukar vanligtvis inte vara stormförtjust i Keira Knightley men här funkar hon helt ok, förutom när hon ska spela tonåring då hon rätt och slätt känns för vuxen. Jag kan inte låta bli att undra över hur Alicia Vikander hade tagit sig an rollen. Det hade varit lite kul att se, speciellt eftersom hon då hade fått spela mot Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) för tredje gången (Tomb Raider och Testament of Youth de tidigare två). Men hon, liksom jag, kanske har tröttnat på att hon ofta får göra roller i kostymdramer.

Jag märker att jag har svårt att säga nåt vettigt om filmen så jag slutar nu. Jag gillade filmen. Jag är nöjd. Det är härliga kostymdramiga miljöer i det dekadenta Paris. Och så lärde jag mig alltså en hel del på köpet, t ex att en film om en fransk författare utspelar sig i Frankrike av alla ställen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioColette har biopremiär idag och om du gillar kostymdramer med Keira Knightley så är filmen helt klart värd ett biobesök. Just att den utspelar sig främst i Paris gör den lite annorlunda jämför att med alla stiff upper lip-filmer i samma genre.

När, eller om, det poppar upp fler recensioner av filmen så dyker länkar upp här nedan.

Har du inte sett den?-Carl

 

Juliet, Naked (2018)

Juliet, Naked inleds på exakt samma sätt som en annan film som jag såg under Malmö Filmdagar. Precis som i A Simple Favor börjar nämligen Juliet, Naked med att vi får se ett klipp från en av huvudpersonernas YouTube-kanal. Där slutar dock likheterna och det till Juliet, Nakeds fördel. I A Simple Favor handlade det om en mamma-vlogg. Här är det musik som är ämnet och mer specifikt ett intresse för en viss (fiktiv) artist vid namn Tucker Crowe (Ethan Hawke).

Den mytomspunna Tucker Crowe gav ut ett album, utnämnt till ett mästerverk av fansen, för över 20 år sen men sen försvann han spårlöst. (Hmm, varför tänker jag på Searching for Sugar Man?) Den som är besastt av Tucker Crowe är Duncan, spelad av brumbjörnen Chris O’Dowd (en perfekt casting!).

Duncans flickvän är Annie (Rose Byrne) och pga av diverse anledningar blir Annie och Tucker brevvänner (ja, fast via e-post förstås). Distanstycke uppstår och det ena leder till det andra och så sitter Tucker på ett plan på väg från USA över pölen till England där Annie och Duncan bor. Fast det vet inte Duncan om… Ja, ni hör ju. Romantik, förvecklingar, humor, USA vs England, hitta-sig-själv, musiknörderi – och ett hajöga.

Jag älskar den här filmen. Ja, det var så rackarns skönt och mysigt att se den att jag gjorde en sån där inverterad bounce-rörelse med armarna när jag kom ut från visningen.

Det är inte ofta jag verkligen uppskattar komedier. Jag skrev lite om det i min recension av The Edge of Seventeen (vilket för ovanlighetens skull var en komedi/dramakomedi som definitivt gick hem hos mig). Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt. Humorn är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?” Ja, vi gör nog det.

Jag tycker Juliet, Naked får till sin beskrivning av vårt sociala medier-samhälle med YouTube-kanaler, Twitter-drev, troll på nätet och den svartvita polemik som förekommer där. Det är inte vanligt på film. Det brukar ofta vara överdrivet och framställt på helt fel sätt. Här görs det med enkelhet och rätt ton utan att man gör nån grej av det.

Jag tror jag gillar brittisk humor lite mer än amerikansk, säger i alla fall min magkänsla. Jag får för mig att brittisk humor är lite mer jordnära, lite varmare, mer mänsklig kanske. I Juliet, Naked får vi kanske en perfekt mix då USA och England möts, åtminstone i form av filmens rollfigurer. Just det där är väl ett klassiskt upplägg i romantiska komedier. En amerikan är i England och träffar kärleken. Notting Hill och så en film med Kate Winslet poppar upp i mitt huvud. Fast i filmen med Winslet är det hon som åker från England till USA och träffar Jack Black. Hmm, vad hette den?

Juliet, Naked är en underbar film. Den har värme, humor men allt blandas upp med allvar och en äkta mänsklighet. Det är en perfekt mix. Jag gillar även att den mot slutet tar en del oväntade vägar och på ett sätt slutar mitt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioJuliet, Naked har premiär idag och för mig känns filmen som ett klockrent biobesök. Jag garanterar att du kommer att må bra efteråt. Det gjorde i alla fall jag.

Länkar till fler som skriver om Juliet, Naked hittar ni nedan:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Dog Days (2018)

Under förra årets Malmö Filmdagar såg jag filmen Home Again med Reese Witherspoon. Det var en helt galet sockrig och överdriven romantisk komedi. På nåt märkligt sätt, kanske just pga det överdrivet söta, så funkade den på mig. Jag hade aldrig tråkig utan satt roat och skakade på huvudet åt alla montage med mysiga middagar på innergårdar belysta av det varma skenet från papperslyktor på linor.

Vilken film från årets Malmö Filmdagar förtjänar titeln Årets Home Again? Jo, den film det handlar om idag, nämligen den romantiska hundfilmskomedin Dog Days. (Nej, Ulrich Seidl har inget med den här filmen att göra.)

Dog Days inleds på botten. Jag finner den usel. Det är en snuttifierad multihistoriefilm där sekvenserna från varje del är alldeles för korta för att man ska få nån känsla för historien och rollfigurerna. Det är meningslösheter staplade på varandra.

Det som knyter ihop de olika rollfigurerna är deras hundar. Ja, det är i alla så man kan se på det hela om man är snäll. I själva verket är hundarna relativt poänglösa. De fungerar som manusprylar som på ett krystat sätt för handlingen framåt. Exakt samma film hade nog kunnat göras utan hundarna med bara några få och små omskrivningar i manus.

Av de olika historierna så får man väl ändå säga att den med tv-programledaren Elisabeth (Nina Dobrev) är den viktigaste. I ett klassiskt romantiskt komedi-upplägg inleder Elisabeth ett förhållande med Jimmy (Tone Bell), sin nyblivna och inte helt emotsedda kollega på morgon-tv-programmet som hon leder. Börjar deras relation med att de gnabbas? Blir de kära ändå? Blir det sen en fnurra på tråden pga ett missförstånd? Blir de ihop igen på slutet i direktsänd i tv? Ja, säger du?! Nämen, hur visste du det?

Ganska långt in i filmen så uppskattar jag inte dessa banala tramsigheter som vi bjuds på i stora lass i form av förutsägbara scener utan nerv. Men plötsligt, och jag vet inte om den arla morgonstunden i Malmö spelade in, så tryckte filmen på knappar jag inte ens visste fanns. Det är supersmörigt men det spelade inte nån roll eftersom knapparna blev intryckta.

En gammal sorgsen änkling vars enda sällskap är hans kära bulldogg blir av med sin fyrbenta vän när den rymmer. Den hittas av ett par som precis adopterat en ung flicka, en flicka som kommer ut från sitt skal när hon får träffa bulldoggen. Sen måste familjen lämna tillbaka hunden när de inser att den tillhör någon annan som saknar den så så så så mycket. Åh, ni förstår ju. Känslostormarna! Kanske funkar den här delen bäst just eftersom hunden faktiskt spelar en viktig roll här.

Mot slutet hade mitt motstånd brutits ner och jag kunde t.o.m. uppskatta de andra banaliteterna. Det var som att historien om änklingen och bulldoggen fungerade som en medlare eller katalysator som fick mig att tycka att det andra tramset var charmigt snarare än… tramsigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioDog Days har premiär imorgon fredag och jag tror faktiskt jag rekommenderar ett biobesök. Det är en perfekt date-film! Mysig och helt ofarlig.

Fler som skriver om Dog Days hittar du nedan:

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer

First Man (2018)

Den film som jag såg fram mest emot under årets Malmö Filmdagar var nog Space Jazz… ja, eller First Man heter den ju. Varför Space Jazz? Jo, regissör är nämligen Damien Chazelle (eller Damian Chappelle som presentatören nere i Malmö kallade honom innan filmen drog igång) som ju ligger bakom de jazziga filmerna Whiplash och La La Land.

Nu skulle Damien lämna det jordnära och åka hela vägen till månen. Varför lockades han av att göra den här filmen? Jag hörde nån nämna att det tydligen varit ett drömprojekt under en längre tid. Jag vet inte vad svaret är till att han drogs till den här historien. Vad jag vet är att Chazelle i mina ögon har jag gjort First Man till sen egen personliga film. Det här är inte en vaniljfilm à la Ron Howard, och det ska Chazelle ha cred för.

Man skulle kunna tänka sig att filmen om den första mannen på månen skulle vara en triumfatorisk film. Pukor och trumpeter, applåder, den amerikanska flaggan, tårar av stolthet. På ett sätt är den kanske det ändå. Den firar människans envishet, uppfinningsrikedom och utforskarglädje. Ja, den firar allt detta. Samtidigt så vet både filmen och vi tittare att den kanske främsta anledningen till att man utforskar det man utforskar är att hinna före ryssarna snarare än det magiska med att uppleva gravitationen på månen.

Framförallt är First Man ändå en film som för mig berättar om två saker. Den första är att astronautlivet och jobbet med att ta sig till månen är ungefär så oglamoröst det kan bli. Träningen astronauterna genomgår får dem att svimma och spy. Den metallkapsel de sitter i gnisslar, knakar, skakar, roterar, är trång, exploderar, är kall, är otrygg och inget ställe man vill spendera nån längre tid i. I kommandocentralen nere på jorden träffar vi vanliga knegare som gör sitt jobb. En halväten macka ligger på bordet bredvid en kaffekopp vid en av stationerna. Folk är orakade. En gitarr står lutad mot väggen. Kanske plockas den upp för en stunds underhållning när månkapseln befinner sig i radioskugga.

Det andra filmen berättar är den personliga berättelsen om astronautlivet i kombination med att ha en familj. Vad innebär det att säga hejdå till sin fru och sina barn när man ska åka till månen. Det är liksom inte samma sak som att åka till kontoret på morgonen och säga ”vi ses ikväll!”.

Neil Armstrongs fru spelas av Claire Foy och hon gör inte nån vanlig fru som väntar vid telefonen. Nu väntar hon ju förstås vid telefonen i filmen men hennes rollfigur är välskriven och har sin egen berättelse. Foy var för mig en helt ny men mycket trevlig bekantskap. Det känns som hon kan vara nästa It Girl om hon inte redan är det. Det var tur att Foy var så utagerande och känslomässig i filmen eftersom Ryan Goslings Armstrong är ganska så nollställd. Men för mig funkar även Gosling i sin roll. Det finns en anledning till hans nollställdhet.

I grunden är First Man en oväntat personlig och även sorglig film, eller kanske ännu mer en sorgsen film. På samma gång är den storslagen och intensivt nervig. Under den avslutande delen sitter jag som på nålar. Hela tiden finns där ändå ett stänk av svärta som man återkommer till. Under avslutningen där uppe på månen gick mina tankar till Denis Villenueves mästerverk Arrival. De båda filmerna har en del teman gemensamt.

Den allra sista scenen i filmen, en scen som i en Ron Howard-rulle ska ge ståpäls, slår fast att astronautlivet nog inte är en klang och jubel-föreställning och jag blir nedstämd snarare än upplyft (och jag gillar det!). Jag undrar i mitt stilla sinne om filmbolaget har fattat vilken film som Damien Chazelle egentligen har gjort.

Slutligen ett stort plus till filmens svenske fotograf Linus Sandgren som gjort ett strålande jobb med att fånga tidskänslan (det gryniga 60-talet) plus att ge en skakig (bitvis lite väl skakig) spänning inifrån de där kapslarna med bågnande plåtskal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioFirst Man har premiär på fredag och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Det bästa sättet att uppleva rymden är på bio och det allra bästa sättet är troligen mitt sätt, dvs på Sveriges bästa biograf Royal under Malmö Filmdagar.

Vi var fler som såg First Man under filmdagarna. Länkar till andra recensioner dyker upp när de blir tillgängliga.

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

A Simple Favor (2018)

Jag tror inte jag har sett enda film av regissören Paul Feig. Detta faktum framkallar viss förvåning bland mina filmintresserade vänner. ”Har du inte sett Bridesmaids?!” utbrister de häpet och börjar citera repliker och jag känner mig utanför.

Anledningen till att jag inte lockats till hans filmer? Jag vet inte, men det är nåt med en viss typ av stiliserad och överdriven amerikansk komedi som jag aldrig känner nåt sug av att se. Jag har inte sett Bridesmaids, The Heat, Spy, Wedding Crashers, Trainwreck, Knocked Up eller Pitch Perfect. Det kanske jag borde. Jag kanske gillar dem!?

Nu har jag i alla fall sett en film av Paul Feig. Fast grejen är att A Simple Favor skulle vara en thriller (Hitchcock-inspirerad sas det), så jag kanske skulle få helt fel bild av Feig som regissör. Det tror jag inte jag fick. För mig känns det som att A Simple Favor nog är hyfsat lik hans andra filmer (säger jag som inte sett enda av dem!). Det är bara det att Feig visar en lite annan sida av sig själv och väljer att låta filmen gå åt thriller-hållet. För mig känns den ändå nästan mer som en komedi.

Allas älskling Anna Kendrick spelar Stephanie, den duktiga mamman som vloggar om fläckborttagning och kakdeg och som är raka motsatsen till Emily (Blake Lively). Istället för att prata om bullbak på YouTube så inleder Emily eftermiddagen med en Gin och tonic. Av nån anledning blir de vänner, kanske för att Stephanie hela tiden ställer upp och hämtar Emilys son på skolan. Well, och sen får väl även Emily Stephanie att släppa loss och bli lite vildare.

En dag försvinner Emily spårlöst och Stephanie blir besatt av att hitta sin ”bästa vän”, något som hon också rapporterar om på sin vlogg.

Filmens värld är nån form av förhöjd verklighet, det är tydligt. Så är det väl ofta i filmer och jag brukar inte ha nåt problem med det. Här gjorde det dock att jag kände en distans och det ledde till att hela filmen blev kall för mig.

Kendrick och Lively har inledningsvis ett ganska roligt samspel. Två kontraster möts och det uppstår en del kul situationer. Dessutom älskade jag Livelys kläder, mest i form av snygga kostymer. Men sen försvinner Emily och det samspelet försvann ju då också.

Det förekom en poliskommissarie som hade en del roliga scener. Han var en skön typ som såg igenom alla han pratade med (eller förhörde snarare), inklusive Stephanie.

Jag ska även ge filmen att den var ganska klurig att förutse. Vilken väg ska den ta? Vilken rollfigur är det egentligen som är the bad guy? Det svängde lite fram och tillbaka.

Problemet var bara att jag inte kände nåt för nån i filmen. Jag tyckte heller aldrig att den var tillräckligt rolig eller spännande för att lyfta sig själv till några högre nivåer. Jag tror helt enkelt det inte var min typ av film. Jag ser hantverket men filmen går mig lite förbi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioA Simple Favor har premiär imorgon fredag och jag tror faktiskt jag rekommenderar ett biobesök. I det här fallet misstänker jag det är mig det är fel på, snarare än filmen, och många kommer nog uppskatta den och tycka att det är ett roligt, skarpt och stilfullt litet thrillermysterium.

Fler som skriver om A Simple Favor:

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

RBG (2018)

RBG är en lite lustig titel på en film kan jag tycka, och lätt att förväxla med färgsystemet RGB. Att jag tycker så kanske beror på att jag som svensk och person med uppenbar noll koll inte kände till nånting om en viss dam vid namn Ruth Bader Ginsburg. Det är just detta jag gillar med dokumentärfilmer. Ja, eller det är ju snarare motsatsen jag gillar. Nu efter att ha sett dokumentären RBG så är jag nämligen en person MED koll. Jag vet vem Ruth Bader Ginsburg är och hur viktig hon har varit för det amerikanska rättssystemet och i amerikansk politik.

I dokumentären får vi följa Ruth från det att hon växer upp, läser juridik, träffar sin man, börjar jobba inom rättsväsendet och kämpa för lika rättigheter mellan män och kvinnor. Snabbspolning fram till 1993 när hon blir invald i USA:s Högsta domstol.

Det som fascinerar mig med dokumentären eller snarare det som fascinerar mig med Ruth är hur otroligt viljestark och envis hon är när det gäller att få saker gjort, och det samtidigt som hon i grunden är en ganska tillbakadragen och blyg person. När hon ger sig in i den extremt manliga rättsvärlden vet hon att det inte hjälper att skrika, att gnälla, att demonstrera, att tjafsa, att försöka få saker att hända på ett år.

Nej, det Ruth ställer in sig på är ett långsiktigt, tidskrävande, engagerat och envist arbete. Det är det som ger resultat. Tur att inte Twitter fanns på den tiden säger jag. Ja, eller Twitter är det väl inget fel på. Det är mer känslan av att ett tålamod saknas idag. Det ska vara snabba lösningar. Så funkar det inte. Så har det aldrig funkat. Då smälter lösningen bara bort som ett musselskum på en rimmad torskrygg.

Dokumentären som ett rent hantverk är inget speciellt. Det är de vanliga gamla fotona eller klippen från förr i tiden. Ett antal pratande huvuden berättar om Ruth och hur mycket de beundrar henne. Ja, det är svårt att inte beundra henne men det blir kanske inte så spännande att titta på.

En detalj som störde mig var att filmen inleddes med vad som i princip var en trailer för sig själv. De första minuterna var som en best of av det vi skulle få se. De pratande huvudena gjorde korta kärnfulla uttalande som hyllade Ruth. Snabba klipp visar höjdpunkterna från hennes karriär och vad filmen kommer att fokusera på. Nja, det kändes billigt och väldigt amerikanskt. Men så är det en dokumentär producerad av CNN också.

En gång under filmen så tryckte den plötsligt på de där känsloknapparna som verkar vara väldigt lätta att hitta just under filmdagarna i Malmö. Det är som att mitt motstånd sakta bryts ned och mitt hjärta är blottat för känslomässiga intryck när jag ser fem filmer per dag. Ögonblicket som fick mig tårögd är när Ruth besöker en militärskola i Virginia, en skola som fram till 1996 bara var för män. Det var inte tillåtet för kvinnor att utbilda sig där.

1996 upphävdes detta av Högsta domstolen, med Ruth i spetsen. Skolan öppnades upp för kvinnor och i filmen får vi se hur Ruth besöker skolan i nutid, blir hyllad, och en rad kvinnliga studenter berättar om hur mycket det betydde för dem att utbilda sig på skolan. Jag är en sucker för sånt här.

Slutligen måste jag bara nämna en smart grej som Ruth gjorde som en del av sitt arbete för kvinnors rättigheter. Hon vände helt enkelt på steken och satsade på ett fall där en man hade nekats vårdnadsbidrag efter att hans fru dött. Han var ju man! Han behövde ju inga bidrag! Ja, det vill säga fram tills att Notorious R.B.G. hade sagt sitt i rätten.

RBG som film:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

RBG som person:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioRBG hade premiär i fredags i Stockholm och man kan se den på den trevliga biografen Sture. Om du bor i Uppsala så har den premiär idag och den går på den anrika Fyrisbiografen.

Fler som skrivit om filmen: Rörliga bilder och tryckta ord.

The Predator (2018)

För bara några veckor sen skrev jag om Predator (obestämd form) från 1987, alltså det klassiska originalet med Arnold i högform som fajtas mot rastamonstret från rymden.

En av de som utgjorde Arnolds team i originalet spelades av Shane Black. Det sägs att han även hade ett finger med i filmens manus. Nu har Black både skrivit och regisserat en uppföljare. Varför kan man fråga sig? För om det var ett älsklingsprojekt så har Black misslyckats med att ösa all sin kärlek över filmen.

Handlingen kan vi egentligen glömma. Det är monsteraction från start till mål, och då är väl kanske inte handlingen det viktigaste här. Man ändå. Det är en väldigt spretig film. Inledningen är förvirrande och jag tycker inte det flyter på speciellt bra. Sekvenser från olika platser med olika rollfigurer staplas på varandra.

Hur är actionen då? Nja, gjord med vänster hand skulle jag säga. Jag tyckte inte det var speciellt snyggt eller intensivt. Intetsägande är en passande beskrivning.

Om nu handlingen är förvirrande och actionen tråkig så kan ju filmen istället lyftas av humor. Ja, då får jag konstatera att jag kanske inte är nåt jättefan av Shane Blacks humor, i alla fall inte i den här filmen. En bit in i filmen introduceras vi till ett team, en sån där typisk grupp med udda personligheter som kastas ihop och tvingas jobba tillsammans. Jag tycker det är ett ganska trött grepp.

Det som ska vara roligt, antar jag, är de olika personerna, alla med sina egenheter, och hur de ständigt gnabbas och jiddrar med varandra.

En aspekt av humorn som jag hade problem med är när man ska framställa våld och död som nåt crazy och roligt. Jag uppskattar helt enkelt inte detta utan jag känner mest avsmak. Jag har samma problem med Guardians of the Galaxy-filmerna.

Det som överraskade mig mest med hela filmen var kanske när en viss barnskådis dök upp. Jag kunde inte tro mina ögon när det visade sig att världens bästa Jacob Tremblay (från mästerverket Room) var med. Nu vet jag inte om han tillförde så rackarns mycket. Det är svårt i en sån här film. Det är liksom inte en skådespelarnas film, förutom om man är duktig på att droppa oneliners.

Om det var nåt som jag faktiskt gillade så var det de delar som utspelade sig på forskningslabb, såna där underjordiska forskningslabb i en bunker. Såna gillar jag alltid. Kan det vara för att jag själv önskar att jag kunde hitta ett hemligt sånt och utforska?

Skådisarna då? Mja, som sagt, det är ju inte en skådespelarnas film, så jag har inte så mycket att säga om dem. Jag tyckte varken de gjorde från eller till. Fast det var ungefär lika kul att se Trevante Rhodes från Moonlight som det var att se Tremblay.

Rovdjuret självt då? Jo, jag gillar idén med denna varelse som jagar som en form av sport. Om du är försvarslös så skonar han dig. I den här filmen är monstret uppgraderat till en typ tio meter lång vrålande cgi-varelse. Tyvärr gjorde det att tjusningen försvann. Det blev bara som vilket random rymdmonster som helst.

Varför jag ändå, trots mina invändningar, ger The Predator (bestämd form) en tvåa kan jag inte riktigt svara på. Jag hade inte supertråkigt är väl svaret.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioThe Predator har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast om man vill se den för att man gillar originalet och är inställd på meningslös action utan nån poäng så kan jag ju inte hindra nån.

Fler som skrivit om The Predator: Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

The Party (2017)

The Party är ett kammarspel i regi av Sally Potter som helt bygger på dialog och skådespelarinsatser. Det hela utspelar sig i princip i realtid hemma hos Janet (Kristin Scott Thomas) och hennes man Bill (Timothy Spall). Janet har precis blivit befordrad till en ministerpost, eller skuggministerpost eftersom hon tillhör ett oppositionsparti. Detta faktum ska firas med en fest tillsammans med de närmsta vännerna, som spelas av bl a en cynisk Patricia Clarkson, en nervig Cillian Murphy och en flummig Bruno Ganz.

Tyvärr levererade filmen inte för mig. Den borde kanske ha gjort det med tanke på rollbesättningen som på pappret ser väldigt stark ut. Men det är nåt med filmens ton som skaver för mig.

Nu när det har gått några veckor sen jag såg filmen nere under filmdagarna i Malmö så tar jag mig en titt på trailern för att försöka sätta fingret på vad det är som är fel. Trailern ger mig ungefär samma känsla som när jag såg filmen. En massa mestadels otrevliga människor som ska droppa smarta repliker. En sorts märklig farsartad stämning som för mig mest känns krystad. Det ska vara en svart humor antar jag, men jag tycker varken det är speciellt roligt eller svart. Mest larvigt om jag ska vara ärlig.

Vad Timothy Spalls rollfigur Bill höll på med under större delen av filmen har jag fortfarande inte förstått. Jag trodde länge han hade fått en hjärnblödning där han satt i sin fåtölj med ett glas vin och bara stirrade efterblivet i fjärran utan att svara på tilltal med nåt annat än ett stön.

När Cillian Murphy anländer till festen förstod jag inte vad han höll på eller varför han var så svettig och nervös. Och det behöver jag inte förstå heller, det är inte därför en film blir bra. Men jag kände absolut noll för honom, dvs ungefär lika mycket som för alla de andra för övrigt.

Men jag ska inte såga filmen totalt. Även om jag inte var road av den smarta, bitska, vuxna (för vuxna för mig?) dialogen så gör en del av skådisarna, främst Kristin Scott Thomas och Patricia Clarkson, bra insatser. Den flummiga livscoachen Bruno Ganz funkade också bitvis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se Carnage, en film med ett liknande upplägg, som funkade betydligt bättre för mig.

Andra som tyckt till om The Party: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

God’s Own Country (2017)

En lerig, bister, rörande och fin version av Brokeback Mountain som utspelar sig på det skotska höglandet. Så lyder en perfekt minisynopsis av God’s Own Country som man skulle kunna hitta i Stockholms Filmfestivals program.

Filmen har faktiskt lite samma tema som den erbarmliga svenska lerfilmen Korparna. Dessutom såg jag den på visningen innan Korparna under Malmö Filmdagar. Bägge filmerna handlar om press och ansvar att ta över en gård efter sina föräldrar. Men God’s Own Country är förstås såååå mycket bättre.

Johnny (Josh O’Connor), som bor kvar och jobbar på familjens gård i Skottland, håller alla på armlängds avstånd. Det är hans ohållbara sätt att hantera att han är gay och att han känner press att ta över gården från sin pappa. Han dränker sina problem i princip varje kväll på krogen och kommer oftast hem helt redlös. Han har opersonlig sex med en snubbe i en boskapsvagn. När killen senare frågar om de kanske kunde ta en öl och snacka får han svaret: ”There is no we”. Taggarna ut.

En bit in i filmen anländer en rumänsk gästarbetare vid namn Gheorghe (Alec Secareanu) för att hjälpa till på gården under den mest hektiska perioden. Johnny kör samma hårda stil som vanligt. Han kallar honom gipsy och försöker förnedra honom med alla medel, kanske för att han i själva verket känner sig dragen till honom. Gheorghe är dock en person med integritet och pondus och visar Johnny hur man agerar mänskligt. Han försöker leder honom rätt och få honom att öppna sig.

Hur olika Johnny och Gheorghe är som personer gestaltas ganska bra av två totalt olika sexscener. Först när Johnny helt enkelt ”attackerar” Gheorghe på typ det enda sättet han kan, och sedan när Gheorghe kör en betydligt mjukare stil som Johnny inte är van vid och nästan blir chockad av.

En bit in i filmen råkar fadern ut för en hjärnblödning och behöver ständig hjälp. Johnny blir då mer ansvarstagande och vi får ett par väldigt rörande scener här. Dessutom är det väldigt bra spelat av Ian Hart som gör pappan. Starkt.

Mot slutet av filmen så ska det bevisas om Johnny verkligen har förändrats och faktiskt klarar av att gå hela vägen med Gheorghe. Att de två helt enkelt ska bli ett par, där ute på den fördomsfulla skotska landsbygden, och jobba på gården tillsammans. Det sker givetvis nån typ av brytning och Johnny stöter bort Gheorghe. Eller kan han öppna sig och lämna ut sig själv? Jag tyckte slutet var hoppfullt och fint och det blev t.o.m. lite dammig i salongen. Det blir ofta det när jag ser filmer där en person har begått misstag, svikit någon, men sen blir förlåten.

Hur står sig då God’s Own Country jämfört med Brokeback Mountain? Jag tyckte kanske lite förvånande att den var snäppet bättre!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

God’s Own Countrys sista visning under Stockholm Filmfestival är imorgon lördag i den stora salongen på Grand men just nu är det fullbokat (välförtjänt!). Jag hoppas du har en biljett redan eller så får du hoppas på återbud.

Om du missar den festivalen får du istället ta chansen att se den när den får vanlig svensk biopremiär 24 november.

%d bloggare gillar detta: