Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

The Martian (2015)

The MartianI våras gick min torsdagsbiokompis Anders och jag och såg PTA:s senaste Inherent Vice och efter det var det tänkt att Sagan om prinsessan Kaguya skulle bli vår nästa film. Men nu slumpade det sig så att Kaguya blev en filmspanarfilm och jag hade inte lust (läs: tålamod) att se den en gång till. Därför blev det ett litet uppehåll i vår trevliga tradition. Men i förra veckan plingade det till i mailboxen och Anders föreslog The Martian. Perfekt! Så i tisdags (japp, tisdag, torsdag, nästan samma) efter jobbet bar det av in till Sergel med 3D-glasögonen i kavajfickan för att kolla in MacGyver på Mars.

Matt Damon spelar den på Mars kvarglömda astronauten Mark Watney som medan han väntar på rymdtaxin roar sig (nåja) med att lyssna på disco, gödsla sin potatisodling med sitt eget bajs samt ta ökenturer med sin rover. Ja, och så försöker han överleva rent allmänt också.

På Jorden får NASA så småningom reda på att Mark lever och då inleds arbetet med hur man ska rädda… eller vänta, arbetet inleds med att prata om huruvida man ska rädda honom eller ej. Allt detta pågår utan att besättningen ombord på rymdfarkosten Hermes, som är på väg tillbaka till Jorden, vet nånting.

Jag gillade mycket med The Martian. Jag gillade att vetenskap stod i centrum. Jag gillade att det i mångt och mycket handlade om att lösa problem. Jag gillade att det inte finns en ond och en god sida i filmen. Det finns vissa rollfigurer, t ex NASA-chefen spelad av Jeff Bridg… Daniels, som behöver ta jobbiga beslut. Men det är just detta som chefer är till för, vilket en av NASA-medarbetarna uttryckte snyggt i en replik.

För att vara en science fiction-blockbuster som utspelas på Mars och i rymden så är The Martian ovanligt jordnära. Kanske är detta både till dess för- och nackdel. Just jag uppskattade det försök man gör att hålla det hela hyfsat trovärdigt rent vetenskapligt, och det säger jag utan att ha doktorerat i rymdfysik. Nej, jag går mest på magkänsla här. Andra tittare kan möjligen efterlysa mer explosioner och spektakulära scener. Fast vi får nog det så det räcker ändå.

När det gäller det jordnära så tappar man tyvärr bollen lite i slutet i scen som påminner inte så lite om en scen i mästerverket Gravity (ja, mästerverk!). Jag återkommer till det.

Hur upplevde jag Marks tid på Mars? Kändes det att han var där helt ensam och utsatt under så lång tid? Nja, inte riktigt. Jag vet inte om det berodde på att filmen växlade mellan Mark på Mars och scener på Jorden med NASA. Mark spelar in röstmeddelanden på datorn och dessa fungerar som en sorts berättarröst för att förklara hur han känner. Bl a beskriver han hur känslan var att för varje plats han kom till, varje liten kulle han besteg, varje sandkorn han trampade på, så var han den första människa som nånsin gjort det. Mmmm, maffigt. Men just detta gav inte en känsla av att tid passerade utan mer en storslagen, inte utsatt, känsla. Nej, jag tyckte nästan han hade det för lätt. Fast det var ju just det där med att filmen inte var för mycket over the top utan (nästan hela tiden) hade fötterna på jorden.

Mars

Nu till den oundvikliga jämförelsen. Hur står sig The Martian jämfört med de senaste årens rymdfilmer Gravity och Interstellar. Hyfsat bra skulle jag säga, men det går inte att komma ifrån att den är två snäpp sämre än Gravity och ett snäpp sämre än Interstellar. För mig är Gravity i det närmaste en perfekt liten film, och den känns unik. I den får vi inte en enda scen som inte utspelas uppe i rymden och hos Sandra. Det närmaste vi kommer mission control på Jorden är en del radiokommunikation i inledningen innan det börjar gå åt pipsvängen.

När det gäller Interstellar så gav den mig mer av en wow-känsla än The Martian. Den pampiga orgelmusiken av Hans Zimmer gav mig gåshud och dockningsscenen efter att en viss Matt Damon fuckat upp är magisk. Däremot håller Interstellar inte riktigt hela vägen för mig. Jag tycker den är för lång, för övertung, bitvis nästan töntig mot slutet. Hej, morsealfabetet, jag pratar med dig!

Musiken i The Martian funkar inte lika bra som Zimmers orgel. Disco och Abba i alla ära men jag fick lite jobbiga Guardians of the Galaxy-vibbar.

Är det dags att nitpicka lite? Ja, det är det. Jag kör det inom spoilertaggar. Spoiler I slutet ska Hermes fånga in Marks lilla kapsel efter att han skjutit upp sig från Mars. Hermes och Mark hamnar dock för långt ifrån varandra och det är dessutom för stor skillnad i hastighet mellan de båda föremålen för att man ska kunna fånga in Mark på ett säkert sätt. Hermes behöver sänka sin hastighet och det gör man genom att placera en hemmagjord på bomb i en luftsluss. När den sprängs ska explosionen göra att Hermes saktar ner. Min fråga är: varför behövde Sebastian Stans astronaut ge sig ut på en rymdpromenad utanpå hela skeppet när Kate Maras rollfigur ändå levererade bomben från insidan?! Det fanns ingen poäng med det… förutom att det skulle vara spännande när Stan (av nån anledning utan säkerhetslina!?) tog sig fram längs skeppet plus att Mara fick anledning att kyssa Stan på visiret. Och som grädde på moset dök de upp i slutmontaget med en nyfödd bebis. Haha, njaaee. Spoiler slut.

Just det, det var ju en sak jag skulle återkomma till. Det handlade om hur filmen kändes jordnära men att man tappade bollen. Det gäller förstås Spoiler när Mark ska leka Iron Man och sticker hål på sin rymddräkt för att på så sätt skapa nån sorts jetdrift. När Sandra använder en brandsläckare i Gravity funkade det (för mig). Här kändes det inte lika bra Spoiler slut.

The Martian är en klart godkänt rymdrulle som av några anledningar inte gav mig samma wow-känsla som jag fick av Interstellar och Gravity. Nu kan ju alla filmer inte ge samma wow-känsla. Då vore det ju samma film om och om igen, och det skulle ju vara tråkigt. I The Martian finns sekvenser mot slutet som jag fann ganska onödiga och som sänkte filmen en del. Hej, Mr Montage, jag pratar bl a med dig! Jag är ändå nöjd med mycket i filmen så det blir en stark, stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Fripps filmrevyer skriver om marsipanen (mmmm) idag. Andra som plitat ner sina tankar: Rörliga bilder och tryckta ord, Rymdfilm, Movies – Noir, Flmr och Spel och Film.

PS. Kul att se norske Aksel Hennie aka Max Manus som en av astronauterna. Under filmen försökte placera honom och till slut kände jag igen honom. Ser han förresten inte ut lite som simmaren Lars Frölander? Jo, fasiken. DS

%d bloggare gillar detta: