The Royal Tenenbaums

The Royal TenenbaumsTitel: The Royal Tenenbaums
Regi: Wes Anderson
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

När The Royal Tenenbaums kom på bio i Sverige jobbade jag på Ericsson, och där var vi var ett gäng som då och då gick på bio efter jobbet. Vi såg allt från The Phantom Menace, Amélie, Spirited Away, Human Nature, Bridget Jones, Planet of the Apes – till The Royal Tenenbaums. Jag var den som oftast valde filmerna då jag ju var filmnörden. Det här med att välja film, ja, det är ju ett tveeggat svärd. Myntets baksida är ju att man får spott och spe om vännerna inte gillar filmen, och det har hänt kan jag säga. The Royal Tenenbaums valde jag för att den hade hajpats rejält av recensenter. Det var det hippaste man kunde se på bio enligt de som hade koll. Underfundig och smart humor. När jag och kollegorna sett klart filmen var vi överens om att det var en, inte alls rolig film, utan en tråkig film. Jag fick skäll som vanligt. Men jag kunde alltid kontra med att jag i alla fall hade valt Amélie.

På sistone har jag ju postat gamla recensioner av de Wes Anderson-filmer jag sett och skrivit om tidigare plus att jag nyligen för första gången såg debuten Bottle Rocket. The Royal Tenenbaums hade jag alltså sett tidigare men aldrig skrivit om, så nu var det dags att se om den. Skulle jag fortfarande tycka att det var en tråkig film? Precis som i fallet Bottle Rocket (Netflix) så hittade jag faktiskt filmen lagligt på nätet (Headweb), vilket är värt att nämna, tycker jag.

Filmen börjar… och det är samma gamla Wes som vanligt. Han skapar sin egen lilla värld och om man gillar det så gillar man det. Om man inte gillar det så blir man omedelbart uttråkad. The Royal Tenenbaums är som en enda lång montagescen. Filmen inleds med ett montage, med en berättarröst, där vi får träffa de olika medlemmarna i, och personerna kring, familjen Tenenbaums. Sen är det som att det där montaget aldrig tar slut. Det är korta, underfundiga, quirky sekvenser staplade på varandra. Wes går aldrig, i alla fall inte för mig, riktigt på riktigt på djupet.

Jag har en liknelse som jag tänkte dra. Jag tycker Wes filmskapande påminner om när man kastar macka. Ni vet när man hittar en platt sten som man drar iväg längs med vattenytan så att den glider fram, studsar över vattnet innan den slutligen tappar fart och går ner mot djupet. Wes filmer är som en sån där macka som aldrig tappar fart och därmed heller aldrig går på djupet för att upptäcka de fina, färgstarka, berörande korallrev som kan finnas där nere. Filmerna blir aldrig mer än ett långt montage som förvisso kan vara coolt en stund men nåt mer än så får jag inte ut. Det här är sant när det gäller alla Andersons filmer – förutom en. Av nån anledning är jag förtjust i Fiffis favorit The Darjeeling Limited.

The Royal Tenenbaums får en tvåa, kanske bara för att Gene Hackman gör en så för honom udda roll.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

****

Sammanfattning av vad jag tycker om Wes Andersons filmer:

Bottle Rocket

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Rushmore

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Royal Tenenbaums

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Hotel Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Moonrise Kingdom

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Bottle Rocket

Bottle RocketTitel: Bottle Rocket
Regi: Wes Anderson
År: 1996
IMDb
| Filmtipset

För några dagar sen såg jag Bottle Rocket, den enda Wes Anderson-film jag hade inte hade sett tidigare och dessutom hans första långfilm. Några år tidigare hade han gjort en kortfilm med samma namn som han nu expanderade till full längd. Precis efter att jag hade sett den så tyckte jag inte den var så dålig. Helt ok skulle omdömet bli. Nu har det alltså gått några dagar och jag minns knappt att jag sett den. Dessutom hade jag fått för mig att det var en sorts crime-story, en sorts gangsterfilm. Det är inte en gangsterfilm, det är en Wes Anderson-film och därmed är det en Wes Anderson-värld vi får se i filmen, inte en gangstervärld. Att jag aldrig lär mig hur Wes Anderson gör film.

Bottle Rocket handlar om de två kompisarna Anthony (Luke Wilson) och Dignan (Owen Wilson) som efter att Dignan hjälpt Anthony ”fly” från en psykiatrisk klinik ger sig ut på en sorts stöldturné tillsammans med gemensamma kompisen Bob (Robert Musgrave). En tid spenderar man på ett motell för att hålla sig undan efter en ”stöt” och där träffar Anthony städerskan Inez (Lumi Cavazos). Kärlek vid första ögon/överkastet med andra ord. Dignans plan, som inte innefattar Inez, är att hooka upp med en lokal gangster, Mr. Henry (James Caan), för att göra en ”stöt” åt honom.

Jag känner igen väldigt mycket från Andersons senare film. Det är ett ganska högt tempo med mycket klipp, massa bilder och detaljer. Allt är konstruerat på Andersons vanliga vis. Exempelvis har Dignan en instruktionsbok där han planerar inte bara deras stötar utan hela deras liv 75 år framåt. Filmen förmedlar, eller vill förmedla, en känsla av ett äventyr som ligger framför rollfigurerna (i alla fall Dignan). Ett äventyr men ett väldigt uppstyrt sådant. Både Moonrise Kingdom och The Darjeeling Limited har inslag av detta. Väl detaljerade nedskrivna planer om ett kommande äventyr.

Anledningen till att jag skriver stöt inom citationstecken är att det inte känns som att det är på riktigt det hela. Eftersom det handlar om en Wes Anderson-film så utspelas filmen i Wes Andersons fantasivärld. Jag tror att man antingen älskar den världen eller så gör man inte det. I vilket fall så är det en upphöjd värld styrd av Anderson vilket gör att jag får en känsla av att vad som helst INTE kan hända.

Det jag gillar mest med filmen är relationen mellan Inez och Anthony. Den var mysig och rolig. Sekvensen när de möts på motellet är underbar, bl a med roliga språkproblem som man försöker lösa med tolken Rocky (Sylvest… nej Donny Caicedo). Dignan känns mest irriterande och det är förmodligen meningen men det förändrar inte det faktum att han är just irriterande. Bob känns som utfyllnad och jag förstår inte riktigt hans roll. I slutet av filmen förekommer en lång sekvens där man ska göra en stöt. Alla är klädda i orangae overaller. Man har detaljerade planer. Jag vet inte vad Anderson vill åstadkomma här men det känns mest som dagisvarianten av Jönssonligan. Bara jobbigt, inte roligt.

Det var ändå ganska kul att se Andersons första film och bocka av hans olika kännetecken.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

PS. Bottle Rocket kan för övrigt ha en av de sämst översatta filmtitlarna nånsin i Sverige. Här fick filmen heta… wait for it… (O)organiserad kriminalitet.

Rushmore

rushmoreTitel: Rushmore
Regi: Wes Anderson
År: 1998
IMDb
| Filmtipset

Jag har sett alla utom en av Wes Andersons filmer. Jag kan själv tycka att det är lite märkligt eftersom hans filmer oftast inte tilltalar mig så där jättemycket. Vissa gillar jag men de flesta lämnar mig ganska oberörd. Ytan är fin i Wes Andersons värld men har den nåt egentligt innehåll? Hur som helst, nu när Stockholm Filmfestival är över så kommer jag posta några gamla recensioner av Andersons filmer. En har jag redan skrivit om och det är hans senaste Moonrise Kingdom. Den film jag inte sett tidigare är Bottle Rocket, eller (O)organiserad som den av nån obegriplig anledning kallades i Sverige, och den tänkte jag passa på att se och skriva om sist i minitemat.

Nja. Det är klart att det är småmysigt och att det puttrar på. Men jag tycker det är för mycket musik. För ofta sätter ett gitarrplinkande igång för att sätta en stämning istället för att filmen använder dialog och skådespelare för att berätta något. Nu blir det en sorts udda stämningsfilm med en drös scener som inte riktigt hänger ihop. Det är förstås för mycket slow motion också (något Wes Anderson ju är (ö)känd för att gilla). Jag gillar givetvis vissa scener, som t ex när Bill Murray hoppar i en pool, men som helhet tycker jag inte det riktigt håller ihop. Det handlar om att växa upp, om att gå vidare i livet, vilket gäller både Max (Jason Schwartzman) och Herman (Murray). Det förekommer en hel del filmreferenser, både till prylar som man känner igen från Andersons senare filmer, och till andra filmer som Anderson uppenbarligen gillar, t ex Serpico och Apocalypse Now, mm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

%d bloggare gillar detta: