Beauty and the Beast (2017)

Här kommer en ”recension” i form av en tankeström baserad på mina anteckningar från när jag såg ”live-action”-versionen av Disney’s Beauty and the Beast.

Det är en klassisk saga om den inre skönheten.

Jag tror inte Alicia Vikander hade funkat i rollen som Belle. Eller jo, det hade hon nog, förutom i scener när det ska sjungas. Fast är det verkligen Emma Watson som sjunger?!

Jag tyckte det var roligt när Belle uppfinner tvättmaskinen för att få mer tid att läsa.

ÅH NEJ! – nu börjar de sjunga igen. Jobbigt!

Det är lite tråkigt att allting är cgi-miljöer. Det påminner mig en del om Narnia-filmerna i det avseendet. Det är så långt ifrån en filmfilm man kan komma.

Sångnumren är jobbiga men de är inte så frekvent förekommande som jag befarade.

Är LeFou gay och kär i Gaston?

Det är tråkigt att monstret är en cgi-skapelse. Gör en mask istället. Det blir så mycket mer levande.

Alla föremål i slottet fick vi se alldeles för kort tid som människor innan de förvandlades till ting. Det gjorde att kopplingen till dem saknades för mig.

Musikalnumret när alla föremål sjunger under middagen var tråkigt. Det förekommer referenser till: Esther Williams, Singin’ in the Rain och en hel radda musikaler. Min reaktion: mest segt. Det är en helt meningslös scen med bara cgi. Mänskligheten är totalt borta.

Vissa sånger funkar, när de driver handlingen framåt och beskriver nåt nytt som vi inte redan vet. Men t ex monstrets sång i slutet, det blir ju bara tårta på tårta.

Jaha, och där kom referensen till Frankenstein: bybor med facklor.

Nja, en ganska meningslös film och en tråkig slutfajt dessutom.

Slut på tankeströmmen.

Det känns som jag är ganska snäll när jag delar ut en tvåa men jag tror det är själva sagoelementet som jag är svag för. Jag brukar vara det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Fate of the Furious (2017)

För några år sen tittade jag igenom och skrev om alla tidigare Fast & Furious-filmer i ett projekt som betades av en kvarts mile i taget. Det hela skulle avslutas med en gloriös visning av den sjätte filmen på bio. Fast den där visningen blev inte så gloriös som jag hade hoppats på eftersom jag inte, som Sofia brukar säga, kom överens med filmen. Den dikeskörningen åtgärdades dock med film nummer sju i ordningen som jag såg tillsammans med en skrattande Joel och en road men lite mer dämpad Henke. En härlig visning, och en härlig film.

Nu är turen kommen till den åttonde filmen. Man undrar ju om serien kommer upp till tvåsiffrigt. Inte så vanligt i filmvärlden, eller? Men som jag förstått det så är det väl det som är tanken.

The Fate of the Furious inleds på ett helt underbart sätt i Havanna där de, Dom (Vin Diesel) och Letty (Michelle Rodriguez) alltså, är på smekmånad. Dom blir utmanad på ett lopp efter att hans kusin hamnat i trubbel med den lokale kappkörningskungen. Med ett vrak till bil ska Dom tävla mot öns snabbaste bil. Det kan ju bara gå på ett sätt, eller hur? Jag sitter med ett stort leende på läpparna. Hela sekvensen i Havanna är mysig, glad och rolig, som det ska vara på smekmånad.

Allt är frid och fröjd för Dom. Men så träffar han av en slump (not!) på Charlize Therons rollfigur i en av Havannas gränder. Efter deras möte beter sig Dom märkligt. Att nåt är fel blir uppenbart när Dom under ett uppdrag prejar agenten Hobbs (Dwayne Johnson) av vägen och drar iväg med det föremål som teamet precis heistat till sig.

Charlize Therons rollfigur visar sig vara hackerterroristen Cipher (nähä) och föremålet som Dom levererat till henne är en manick som kan generera en mycket kraftig elektromagnetisk puls. Pulsen är tydligen så kraftig att den kan slå ut elektroniken i en hel… låt oss säga… rysk flottbas med ubåtar. Ja, Cipher är som tagen ur en Bond-film.

Det är dags för teamet, minus Dom, att samlas för att hitta Cipher, sätta käppar i hjulet för hennes planer samt ta reda på varför Dom har gått över till den mörka sidan där man inte uppskattar sin #family.

Mannen bakom hiphop-biopicen Straight Outta Compton, F. Gary Gray, är den som fått uppdraget att regissera Fast & Furious 8 (som den tyvärr får heta i Europa). Om du har sett Straight Outta Compton så vet du att du kommer få en snygg film med en maffig over the top-känsla och en hel del slow motion.

Och, ja, vi får en maffig over the top-känsla. Men du får även en hel del mysiga scener med gänget samlade för få reda på sitt uppdrag, smida planer och gnabbas med varandra. Jag tyckte nog att dessa scener samt prologen var filmens bästa.

Det som ska vara filmens höjdpunkter rent actionmässigt funkar inte fullt ut. Det är inte dåligt men det funkar inte fullt ut. Att Cipher t ex fjärrstyr alla bilar på hela Manhattan för att skapa kaos kanske låter kul på pappret (nej, inte ens då) men det blir mest en massa drone-bilar som beter sig som zombies. Det är ganska ospännande med förarlösa bilar på film.

Den stora slutuppgörelsen på den ryska isen, med bilar ovanpå isen och ubåt under isen, är relativt underhållande men det blir aningen för otroligt och lite för mycket cgi för att bli nervigt på det rätta sättet. Men jokern Roman Pearce (Tyrese Gibson) är alltid underhållande även när han åker kälke på en bildörr!

Samspelet mellan Jason Statham och Dwayne Johnson är en av filmens behållningar. De har kul under sin tuppfajt och det märks. Likaså märks det att Kurt Russell, som underrättelseofficeren Mr. Nobody, verkar ha kul. Russell verkade inte ha lika kul i Guardians of the Galaxy Vol. 2. Eller jag hade i alla fall inte lika kul.

Det är lustigt det här med #family. Doms dragningskraft måste vara enorm, eller om det är den familjära känslan som alla i teamet utstrålar när de är tillsammans. Mr. Nobody har en yngre, grön och tafatt kollega, Little Nobody kallad, som när filmen går mot sitt slut plötsligt är en del av #family och är med när det dricks Corona på hustaket i solnedgången i New York för att fira segern. Det gick fort må jag säga.

Jag delar ut tre skrikande däck till The F8 of the Furious.

tiretiretiresep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

The Hobbit 3Det får bli en lite kortare recension av The Hobbit: The Battle of the Five Armies, den sista filmen i Peter Jacksons Hobbit-trilogi. Den första delen var inte speciellt bra men det var först efter den andra filmen som mitt intresse sjönk rejält. I slutändan så är detta en ganska trött upprepning av Sagan om ringen-filmerna med mer cgi och färre riktiga miljöer.

Det finns en scen där Legolas springer på en bro som håller på att rasa och det blir bara ospännande cgi. Jämför t ex med en scen ur Furious 7 där Paul Walker springer på en buss som håller på att falla utför ett stup. Oj, så intensivt spännande det var där. Här känns insatserna alltid obefintliga. Men…

… jag gillar ju sagor och fantasy så därför blir inte The Battle of the Five Armies ett bottennapp för mig. Thorin Ekenskölds (chefsdvärgen alltså) galenskap – draksjukan – var relativt intressant. Jag gillar också det faktum att alver och dvärgar verkligen avskyr varandra här. Det ger relationen mellan Legolas och Gimli i Sagan om ringen-filmerna mer djup. Samtidigt finns det nåt fånigt med dvärgar. Det är t ex enbart löjligt att Thorin ska ha skuggan av en chans mot superalbinoorken Azog Smutsaren.

Under slutstriden satt jag och väntade på den femte armén. När skulle den komma? Jag fick bara ihop fyra. Eller blev det fem stycken eftersom det förekom två ork-arméer? Alver, dvärgar, människor och så två orkhärar? Eller var det djuren, örnarna (alltid dessa örnar) och Beorn som var den femte? Apropå Beorn så fick vår svenske hjälte Mikael Persbrandt i avslutningen vara med i typ två sekunder och då bara som en cgi-björn. LOL.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Hobbit: The Desolation of Smaug

TunnorTitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug
Regi: Peter Jackson
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

2013 verkar ha varit mellanfilmernas år. Ja, nu kommer jag bara att tänka på The Hunger Games: Catching Fire och den senaste filmen om Bilbo, men ändå. 😉 The Desolation of Smaug tar vid direkt efter händelserna i An Unexpected Journey. Bilbo och dvärgarna är tillsammans med Gandalf på väg mot Ensamma berget där draken Smaug vakar över dvärgarnas väldiga skatt. Speciellt är det den heliga (?) Arkenstenen sällskapet är ute efter. Arkenstenen har stor symbolisk betydelse för dvärgarna och dvärgkungawannaben Torin Ekensköld (Richard Armitage) hoppas att den ska hjälpa honom att ena de olika dvärgsläktena. Bilbo är den som kommer få det ärofyllda men förmodligen livsfarliga uppdraget att norpa ädelstenen från Smaug.

När jag såg den första Hobbit-filmen hade jag tråkigt under den inledande timmen. 48 bilder per sekund, 3D och tretton dvärgar blev för mycket att hålla reda på. Nånstans på vägen så blev jag ändå engagerad och jag härledde detta engagemang till de scener som var kopplade till det som hände i The Lord of the Rings-filmerna. Ett mörkt mystiskt växande hot. Åh, jag fick rysningar…

Den här gången var inte dvärgarna (konstigt nog) lika störande. Det är möjligt att de var lite nedtonade och sen så slapp vi ju en halvtimmes introduktion av alla tretton. Men det hjälpte inte. Jag hade inte speciellt roligt under filmens första hälft. Vad värre är: jag blev aldrig insugen i filmen när den började fokusera på det mörka hotet som växte kring fästningen Dol Guldur.

En skillnad jämfört med när jag såg den första Hobbit-filmen är att jag innan den visningen hade plöjt igenom de LotR-filmerna. Jag var inne i Midgård och när väl callbacksen började dyka upp så slickade jag i mig dem som man slickar i sig kaksmet innan gräddning. Nu hade jag varken kollat in LotR eller den första Hobbit-filmen. Men det berodde på att jag inte riktigt kände det där suget den här gången.

Det som lyfte den första Hobbit-filmen för mig var alltså när man refererade till LotR-filmerna, när man blev lite mörkare och skippade dvärgtramset. I The Desolation of Smaug störde jag mig mest på försöken att länka ihop de bägge trilogierna. Eller mer korrekt: Gandalfs besök hos The Necromacner var ok, men jag störde mig på när man använder samma gamla grepp från LotR-filmerna. När Legolas (Orlando Bloom) dyker upp så surfar han på en orch. Det kan även ha varit den nya rolfiguren Tauriel (Evangeline Lilly) som orchsurfade men jag orchar inte kolla upp det nu. Men kan ni sluta surfa tänkte jag bara! Shelob (Honmonstret!), den gigantiska spindeln från The Return of King var en ganska trevlig bekantskap då. Här får vi 20-30 spindelmonster och det blir bara för mycket. Även Jacksons King Kong lider av samma insektsproblem. Anticimex, var är ni!?

Det kan vara så att jag helt enkelt ledsnat på att man surfar (mycket surfande blir det) vidare på framgången efter LotR-filmerna. Det känns inte som att Hobbit-filmerna riktigt klarar av att stå (upp) för sig själva. Fööör ofta försöker man göra samma sak en gång till men man gör det lite sämre. Här har vi t ex den inom läkekonsten kunniga alvkvinnan (Arwen/Tauriel) som räddar livet på en kortare rollfigur (Frodo/Kili). Vi har även en dold dörr som leder in i Ensamma berget och som öppnas genom att lösa en gåta (porten in till Khazad-dûm, någon?).

Legolas? Hur såg han ut egentligen? Han såg inte ut som Legolas från LotR-filmerna i alla fall. Orlando har blivit äldre, och sen har de gjort nåt med hans ögon (mörkare iris). Kanske de (filmmakarna) vill antyda att Legolas här var lite så där ”mörk”, skogsalv som han är, men att han 60 år senare i LotR-filmerna mognat och då blivit ljusare (bl a med ljusare iris). Well, jag tyckte han kändes off här. Men ändå kul att han fick stryk av en orch. Han klarade sig helt enkelt inte när Tauriel inte kunde komma till undsättning. En lite skön feministiskt twist, det medger jag.

Jag tycker även mötet mellan Smaug och Bilbo i viss mån känns som en upprepning av mötet mellan Bilbo och Gollum i den första Hobbit-filmen (som var en av höjdpunkterna i den filmen). Här tyckte jag av nån anledning att magin saknades, trots att många dvärgar hoppade i galen tunna.

Slutord: magin saknades.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Furious 6

Furious 6

En stridsvagn… och flygekorren Tyrese

Titel: Furious 6
Regissör: Justin Lin
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag vet inte, hur var det? Fanns det ens en enda regelrätt street racing-scen i den förra filmen. Jag tror inte det. Jag tycker mig dock minnas att man la in en liten blinkning med en sekvens där Brian eller Dom konstaterar att de behöver rejsa för att vinna en bil eller få ut nåt annat, vad det nu kan ha varit, av rejset. Sen klipper man till en scen efter rejset där givetvis Brian eller Dom har vunnit men utan att visa själva rejset. Kanske en markering att man nu i del fem hade lämnat den genren bakom sig och var en ren heistfilm.

I början av Furious 6 får vi ändå, trots det jag skrev ovan, en racingscen ganska så på direkten. Man luras att tro att det är Dom och Brian som är ute och rejsar, på skoj kanske, men de rejsar i alla fall. Sen visar det sig att de är på väg till Mia som ska föda Brians son och Doms systerson.

Men den absoluta inledningen av filmen är faktiskt ett collage med klipp från alla tidigare filmer, inklusive Tokyo Drift (just sayin’). Bara så att man är up to speed liksom. Ungefär som i vissa tv-serier, t ex Fringe som jag såg senast, då en dramatisk berättarröst konstaterar ”Previously on Fringe” och så får man en snabb sammanfattning innan avsnittet börjar.

Dom, Brian och Mia lever ljuva livet, i Italien tror jag det var (La dolce vita med andra ord). Sen dyker agent Hobbs (The Rock) upp och allt förändras. Av anledningar som jag inte ska gå in på (men det har med Lettys död att göra) så samlar Dom ihop sitt team igen (fast vi slipper Leo och Santos). Teamet består nu av: Dom, Brian, Gisele (Gal Gadot), hennes pojkvän Han (Sung Kang), jycklaren Roman (Tyrese Gibson) och nymagtränade Tej (Ludacris). Skurken som man är ute efter, Owen Shaw (Luke Evans), är en f.d. brittisk special forces-soldat som blivit kriminell och förmodligen galen (hur vanlig är inte den skurken på film?). Agent Hobbs jobbar ihop med Riley Hicks som spelas av MMA-fajtern Gina Carano (som jag inte har sett i Steven Soderberghs näst näst näst sista film Haywire).

LettyTyvärr gillar jag inte sexan lika mycket som femman. Storyn är alldeles för förvirrad och splittrad samtidigt som vissa av actionsekvenserna är för långa och även de en aning förvirrande. Det finns några galna scener där det görs galna stunts. Jag bara måste nämna en scen med Dom där han ”flyger” för att rädda en viss person och sen landar de båda på en, nej inte på en luftmadrass. Men överlag tycker jag det mesta är sämre än i femman. Här blir både fajt- och bilscener för långa och för ryckiga och hoppiga. Den avslutande actionsekvensen är spektakulär, eller det är åtminstone vad man ska tycka. För mig var landningsbanan var bara lång, och då menar jag både scenen och landningsbanan i sig. Jag skulle kunna döpa filmen till The Fast and the Curious Landing Strip om jag skulle vilja göra en ordvits…

The Rock. Dwayne Johnson. Han är en naturkraft med både humor och badassness. Tur att han är med för hans partner som spelas av Gina Carano tycker jag inte har nån vidare karisma. Som skådis ger hon mig ingenting. Jag tror jag hellre ser en riktigt fajt med henne. (Och nu kom jag att tänka på Frida Wallberg och så blev jag lite ledsen.) Skurken Shaw är blek i mina ögon och bidrar inte heller med nåt speciellt förutom att han förstås är britt.

Det som var riktigt roligt var att LETTY för en gångs skull faktiskt ÄR MED I FILMEN. Lite synd då att filmen inte riktigt håller måttet. Spoiler Fast Letty och Dom har en ganska skön terapisession på hjul där Dom försöker få Letty att minnas Spoiler slut. Men om det är nåt som håller måttet så är det sekvensen med stridsvagnen på motorvägen. Den är sååå mycket bättre än avslutningen på landningsbanan som aldrig lyfter. I slutändan kände jag att filmen var lite tråkig vilket aldrig är ett bra betyg.

MEN, det som i slutändan gör att det bara blir en tvåa i betyg är en fullkomligt horribel scen som är tänkt att vara rolig (?) men som bara är tråkig och fylld med trams och fördomar. Agent Hobbs och Tej är på en lyxig bilutställning för att fixa några bilar. De blir bortmotade av en av värdarna eftersom de inte verkar höra hemma där med sitt vardagliga sätt och sina vardagliga kläder. Därefter, när de väl har övertaget, klär Hobbs och Tej bokstavligt talat av samme värd. Istället för att hota honom med humor och snitsiga ord så hotar de med våld. Det blev bara trött och tråkigt och det fanns inget poäng.

tiretiretire_halv
PS. Det kom en intressant scen efter eftertexterna som skvallrar om vem som dyker upp som skurk i sjuan och dessutom att det här måste ha varit sista gången vi såg Han?

%d bloggare gillar detta: