Den okända flickan (2016)

den-okanda-flickanDe belgiska bröderna Dardenne är tillbaka med ännu en glad romantisk komedi som du lämpligen avnjuter en varm sommarkväll tillsammans med en fruktig Hoegaarden.

Nej, givetvis inte. Det är bröderna Dardenne vi pratar om. Så ett dystert februari och en plastmugg med automatkaffe passar bättre.

Jag gillar bröderna Dardenne. De har sin stil som de kör stenhårt med. Det är vardag i kubik samtidigt som det är ungefär lika episkt som det är vardagligt. Deras filmer maler allt som oftast ner mitt initiala motstånd.

I Den okända flickan (originaltitel: La fille inconnue) får vi träffa den unga läkaren Jenny (Adèle Haenel) som jobbar på en sorts öppen mottagning där oftast fattiga människor kommer för att få vård. Hon gör hembesök där hon lägger om sår, tar en kaffe med äldre människor och blir favoritläkare för en ung kille som fått cancer.

Nu ska hon sluta på mottagningen eftersom hon fått en mer prestigefylld tjänst på ett sjukhus med betydligt mer resurser.

Under hennes sista dag på mottagningen så händer dock något som skakar om hennes tillvaro. En kvinna ringer på ringklockan efter stängning och Jenny väljer att inte öppna. Nästa dag hittas kvinnan död i närheten. Jenny kan inte släppa vad som hänt utan blir besatt av att ta reda på vem den okända kvinnan är och vad hon råkat ut för.

Under filmens gång kom jag mer och mer att fundera på Jennys liv. Vad har hon egentligen för liv? Hon mer eller mindre bor på mottagningen och verkar inte ha nåt övrigt socialt liv alls. När hon inte jobbar så röker hon. Hon står antingen hemma eller på mottagningen med öppet fönster och röker. Varför var det så många scener med just det? För att visa på hennes trista tillvaro? Jag antar att det var just den tillvaron hon ville ändra på genom att byta upp sig jobbmässigt.

Sen var det den där mottagningen. Även om Jenny inledningsvis har en praktikant (en läkarstudent som ska lära upp sig) så jobbar hon annars där helt själv. Om hon är mitt uppe i att undersöka en patient och det ringer på dörren får hon släppa allt för att ta emot den besökande. Jag skulle föreslå att den belgiska staden Liège investerar i att anställa en receptionist?

Det var lite svårt att få grepp om Jenny. Det som står klart är att hon alltid agerar med bestämdhet och mänsklighet, och så är hon är envis. I slutändan kunde jag inte låta bli att gilla henne.

Filmen kändes lite upprepande, precis som Dardennes förra film Deux jours, une nuit. Där var det Marion Cotillard som åkte runt och gjorde hembesök av ett annat slag. Men jag tycker nog Den okända flickan var snäppet bättre.

Som jag skrev tidigare så är det väldigt enkelt, eller vardagligt kanske, men samtidigt episkt när det gäller bröderna Dardenne. Insatserna är höga även om det kan tyckas att det är tvärtom. Men här tar Jenny faktiskt beslut och livsbeslut som påverkar inte bara henne själv utan även andra i hennes omgivning, som t ex den där läkarstudenten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDen okända flickan har premiär nu på fredag och givetvis visas den på biografen Zita i Stockholm. Var annars liksom? Jag vet inte om jag rekommenderar ett biobesök egentligen. Rent visuellt har den inte så mycket att bjuda på. Å andra sidan kan det vara bra att se den här typen av inte så spektakulär film just på bio för att ge den bästa möjliga förutsättning i form av fokus (förutsatt att du inte hamnar bredvid en mobilmarodör vill säga).

Deux jours, une nuit (2014)

De belgiska bröderna Dardenne gör europeisk diskbänksrealism och tidigare har jag sett Barnet och Rosetta, två starka och bra filmer. Speciellt Barnet var en film som berörde (mig) och den hamnade precis utanför min topplista för 2005.

Deux jours, une nuit är deras senaste skapelse och den här gången har de faktiskt fått in litet stjärnglans i sin film i form av en viss Marion Cotillard. Nu är ju givetvis Cotillard sminkad för att se osminkad ut och klädd i jeans och linne som den slitna tvåbarnsmorsan Sandra med depressionsproblem hon gestaltar i filmen.

Sandra är efter en viss tids sjukskrivning tillräckligt frisk och redo att komma tillbaka till sin arbetsplats. Det kommer som en chock när hon får höra att hon ändå inte får komma tillbaka utan ska sägas upp. Hennes kollegor har fått ett val: antingen får de sin (som jag förstod det) årliga bonus på 1000 euro (och då måste Sandra gå) eller så får Sandra stanna men då blir det ingen bonus. En omröstning har skett och kollegorna röstade på bonusen. Ett fåtal av kollegorna känner dock för Sandra och lyckas få till en ny omröstning då de tyckte att den första inte gått helt korrekt till. Sandra har nu hela helgen på sig att försöka övertala sina kollegor att låta henne stanna.

Två dagar, en natt

Min första tanke i filmen var att Sandra verkade trött. I den första scenen har hon bakat en paj och ligger och sover medan den är i ugnen. När hennes mobil, inte äggklockan, ringer tar det en lång stund för henne att vakna till.

Min andra tanke var att jag inte kunde låta bli att störa mig på upplägget. Jag kan helt enkelt inte köpa att ett företag skulle låta de anställda rösta om en person ska få sparken eller inte. Att företagets ledning bestämmer att de anställda ska få en bonus samtidigt som en eller flera får gå, ja, det händer dagligen, men att låta personalen avgöra? Tillåt mig tveka.

Min tredje tanke var att den skådis som gör Sandras man har en ganska otacksam roll i filmen. Allt han gör i filmen är att säga ”Sandra! Sandra! Sandra!” – och så bakar han litet pizza. Apropå pizza, så blev Sandras nybakade paj undanskuffad till förmån för mannens pizza, och just detta kan ha varit filmen största ögonblick för mig. Den där pajen skjuts åt sidan på köksbänken när pizzorna kommer ut från ugnen. Det fanns något i detta som jag fann väldigt sorgligt. Just mammans tappra försök, som hamnar vid sidan om och glöms bort.

Min fjärde och sista tanke var att filmen till slut inte funkade för mig. Det blir för repetativt. Sandra åker runt och pratar med sina kollegor. För att få litet variation hade jag gärna sett några scener med hur de som besöks reagerade (och interagerade med varandra) efter att hon gått. Men icke. Det är Sandra som är i fokus. Dessutom tyckte jag att manus var ganska svagt med en del övertydliga politiskt korrekta poänger. Njae, jag vet inte, Dardenne-brödernas film känns för mig som en överdramatisk Hollywood-rulle klädd i en europeisk finfilmsskrud. Marion lyfter ändå filmen en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Det finns fler som skrivit om Två dagar, en natt och åsikterna har gått isär. Kolla t ex in vad Rörliga bilder och tryckta ord, Movies – Noir, The Velvet Café, Har du inte sett den?-Carl och Fiffis filmtajm tycker.

%d bloggare gillar detta: