Lady Bird (2017)

Efter att ha sett och gillat Lady Bird under Stockholm Filmdagar så väntade jag, dum som jag var, lite väl länge innan jag satte mig ner för att skriva ner mina tankar om Greta Gerwigs relativt allmänt hyllade och dessutom Oscarsnominerade coming of age-film med Saoirse Ronan i titelrollen. Oj, det blev en lång mening.

Efter att ha tänkt till en gång till om huruvida det var dumt att jag väntade ett tag innan jag kom till skott så kom jag fram till att det kanske inte var så dumt ändå. Jag har tidigare skrivit på bloggen om hur jag lägger stor tyngd på upplevelsen jag har av en film när jag ser den. Jag sätter mitt betyg ganska så direkt utan att fundera så mycket eller låta filmen sjunka in. Sen är det ju klart att en film kan försvinna mer eller mindre snabbt ur mitt sinne efter att jag sett den, men det brukar inte påverka mitt betyg.

Under Stockholm Filmdagar så stannade ju exempelvis PTA:s Phantom Thread kvar och spann runt i huvudet som en Jenny. Lady Bird då? Not so much. Om jag hade skrivit om Lady Bird samma kväll som jag såg den så hade jag nog inte funderat så mycket på vad den skulle få för betyg. Jag hade delat ut 4/5. Anledningen till det var att jag älskade att hänga med Lady Bird och personerna i hennes omgivning. Jag älskade att hänga med filmen så länge den pågick, och jag har de facto gett filmen 4/5 på både Filmtipset, Letterboxd, och min alldeles egen lista över filmer jag ser.

Dagarna efter visningen så sjönk Lady Bird undan ganska så kvickt och nu när jag skriver det här så har jag bestämt mig för att sänka mitt betyg till 3,5/5. Så om ni tycker er ha sett betyget 4/5 från mig så stämmer det men det är alltså ändrat från och med nu.

Det jag gillade bäst med filmen var två saker. Dels relationen mellan Lady Bird och hennes föräldrar, spelade av Laurie Metcalf och nyupptäckte (för min del) Tracy Letts; jag har haft koll på Letts tidigare men bara som manus- och pjäsförfattare. Både Metcalf och Letts gör sina roller på ett ledigt men samtidigt komplext sätt. De känns äkta. Speciellt Letts har en skådespelarstil som jag på kort tid har kommit att uppskatta mycket. Förutom Lady Bird har jag sett Letts i The Lovers tillsammans med Debra Winger. The Lovers är inte en toppfilm men Letts är bra.

Den andra detaljen som jag tyckte stack ut var filmens klippning som bidrog till ett skönt driv hela filmen igenom. Många sekvenser som i andra filmer skulle utspela sig under kanske fem minuter tar i Lady Bird fem sekunder i form av nästan stillbilder som sveper förbi i snabb följd. Två exempel: När Lady Bird kastar sig ur bilen och i nästa scen har armen i gips; när Lady Bird kommit till New York och dricker för mycket en kväll och blir hämtad med ambulans.

Förutom dessa två saker så var det mysigt att hänga med filmen och dess rollfigurer och jag kände att den hade kunnat puttra på ett tag till. Vad hände i New York? Hur gick det för henne? Men jag antar att det är en annan film. Som vi kanske får se senare från Gerwig?

I övrigt så har det mesta sjunkit genom sanden. Jag tyckte inte scenerna med hennes klasskompisar var speciellt speciella. De stack i alla fall inte ut. En film som jag sett nämnas som liknande Lady Bird är The Edge of Seventeen. Ja, så är det nog. Båda handlar om två unga tjejer, tonåringar som är (möjligen) irriterande självcentrerade. För mig är dock The Edge of Seventeen en betydligt bättre film i det mesta. Jag tycker den är roligare (jag skrattade högt flera gånger) och jag tyckte Hailee Steinfelds rollfigur var mer tilltalande.

Dags för betyg och ni vet ju redan vad som gäller om ni läst texten.

Direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLady Bird har chansen att vinna en del Oscars natten till måndag: Bästa film och även regi och manus till Gerwig. Hur tror jag det går? Ja, nog kan kanske Gerwig knipa nån statyett men filmen bör vara chanslös i Bästa film-kategorin.

Svensk biopremiär är det fredag 9 mars.

Även Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Movies – Noir har skrivit om filmen.

 

Den fina postern, som inte är officiell, är designad av John Dervishi och inspirerad av målningen Soap factory of Bagnolet (1897) av Alphonse Mucha.

Five Easy Pieces (1970)

decadesJackInnan storviltjägaren Henke drog till savannen i Afrika i somras för att fälla de fem stora så hann jag med att besöka filmrummet och där avnjuta en av de gemensamma fredagsfilmer när nu decennietemat drar igång igen med fokus på 70-talet.

Av de filmer jag hade att välja mellan – McCabe and Mrs Miller, THX 1138, Five Easy Pieces och Robin Hood – så valde jag den jag inte hade sett och den som jag kände till minst om. Om jag ska vara ärlig har jag nog inte sett hela Robin Hood heller men å andra sidan har jag ju sett delar av den ett aaaantal gånger på julafton. Så det blev Five Easy Pieces!

Jack Nicholson. Har Jack Nicholson nånsin kunnat spela nån annan än Jack Nicholson? Så som t ex Al Pacino i Gudfadern-filmerna där ju Pacino inte är Pacino utan Michael. Av nån anledning har jag sett fler filmer med en ung Al än en ung Jack. Pacino har jag sett i Dog Day Afternoon, Serpico, Scarecrow och Gudfadern. Jack? Jag kunde inte riktigt påminna mig några äldre filmer där jag sett en ung Jack. Jo, jag hade sett honom skymta förbi i Easy Rider men jag kan inte minnas hur han spelade. Gökboet har jag sett förstås men vid det laget var han väl redan galne Jack. Inte för att det är nåt direkt dåligt med galne Jack.

På Filmtipset tittade jag igenom vilka Nicholson-filmer jag sett och då upptäckte jag faktiskt en film som jag gillade och där jag minns att Jack inte riktigt kändes som den vanlige Jack. Det handlar om Michelangelo Antonionis Professione: reporter från 1975.

Nu till Five Easy Pieces. Titeln syftar på fem pianostycken, möjligen fem stycken som är lätta att spela. Jack spelar Robert, en snubbe som brutit upp med sin familj (främst pappan, vad det verkar) och nu lever ett kringflackande liv. Som ung var Robert ett pianogeni och hårt pådriven av sin far, vad det verkar. När vi träffar Robert jobbar han som oljearbetare i Kalifornein och är ihop med Rayette (Karen Black). När han får höra att pappan fått en stroke så åker han så småningom hem till sitt barndomshem i Washington, alltså staten Washington i nordvästra USA.

Det första både Henke och jag konstaterade efter visningen var att Robert (Jacks rollfigur alltså) var ett svin. Robert är en slarver, en oansvarig och otrogen idiot, om man ska summera det kort. Och honom ska vi alltså knyta an till? Det ska är vår protagonist som ska dra oss in i filmen och känna engagemang. Funkar det? Mja, så där va? Början av filmen var, möjligen därför, ganska seg och jag förstod inte riktigt vart den var på väg. Rayette är inte heller nån person att känna nån speciellt sympati med. Visst, Robert är en idiot, men Rayette känns mest clingy.

När sen filmen börjar involvera Roberts familj (först träffar han sin syster) och sen tar han som sagt bilen norrut upp till Washington, så tycker jag den blir bättre. Man får veta mer om Roberts bakgrund. Vid ett tillfälle under resan får Robert och Rayette sällskap i bilen av två kvinnor som de plockar upp längs vägen. Den ena kvinnan kan vara en av de mest negativa rollfigur man sett i en film. Hon kan inte sluta prata om människans negativa sidor och filth. En märklig sekvens.

Sa jag att Robert var en idiot? Well, när de börjar närma sig målet för resan dumpar han Rayette på ett motell och tar själv bilen sista vägen. Han ska bara ”kolla läget” först innan hon eventuellt kan komma. Han kollar läget i så där en vecka utan att höra av sig.

Roberts familj? Ganska dysfunktionell skulle jag säga. Man förstår nånstans varför Robert drog. Det blir ganska obekväm stämning ett flertal gånger. Här tycker jag faktiskt filmen är intressant.

Det finns några scener som jag gillar eller som sticker ut, t ex när Robert spelar piano och kameran sveper genom rummet längs med väggarna med familjefotografier. Den scen som stack ut mest är en scen där Jack Nicholson plötsligt inte var Jack Nicholson. En ganska märklig scen där Robert tog ut pappan i rullstolen och pratade med honom. Well, pappan pratade inte. Här är Jack helt plötsligt nedtonad och visar känslor och är sårbar. Det var inte en dålig scen, men den passade inte riktigt in i resten av filmen. Fast jag gillade den ändå.

Det var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Gick en ung Jack hem eller bort?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

%d bloggare gillar detta: