Soylent Green

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

3 x I Am Legend

Hos Plox kunde vi för ett tag sen sen läsa en föredömlig genomgång med en hel radda med versioner av Richard Mathesons postapokalyptiska sf-roman I Am Legend. Jag nöjer med tre av filmatiseringarna och jag skriver om dem i den ordning jag såg dem.

****

The Omega ManTitel: The Omega Man
Regi: Boris Sagal
År: 1971
IMDb
| Filmtipset

The Omega Man är en kultig och kul 70-talsklassiker där Charlton Heston åker omkring i ett öde Los Angeles med k-pist och dödar albinovampyrer efter att resten av Jordens befolkning har dött pga av krig med biologiska vapen. Inledningen är inget annat än underbar: Heston i en röd amerikanare i LA, till skön opassande musik, och med k-pisten nära till hands. Underbart var ordet.

Första halvan av filmen fortsätter i samma sköna stil. Heston bor helt ensam i sin barrikaderade bostad i LA som han får el till från en generator. Alla andra har gått under pga den smittsamma sjukdomen. Av nån anledning så blir en del nån sorts albinovarelser istället för att dö. Dessa sluter sig samman i märklig och b-ig sekt med solglasögon och mörka kåpor och försöker ha död på Heston. Kultigt och vrickat men egentligen inte bra på riktigt.

Heston träffar så småningom några andra överlevare, däribland Lisa som spelas av tuffa Rosalind Cash i härlig 70-talsafro. Filmen lever på sin sköna 70-talsstämning och har en del bra scener i början, då Heston har LA för sig själv och bl a åker till en biograf och tittar på den i mina ögon underbara filmen Woodstock. Det dåliga i filmen, bl a Hestons träiga skådespeleri, lyser dock igenom ju längre filmen pågår. Betyget blir ändå godkänt. Det är en rolig film att se.

3/5

****

I Am LegendTitel: I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Det här var bättre än väntat (men det brukar ju vara så när förväntningarna är låga från början). Jag tycker filmen har en riktigt bra stämning och Will Smith håller filmen uppe helt själv (ja, han är ju ganska ensam som (mänsklig) skådis till en början, haha). Han är en riktigt bra skådis, det är bara att inse, och det här är tusen gånger bättre än t ex Independence Day (min kommentar: som jag tydligen hade ett horn i sidan till när jag skrev recensionen). Men visst, de datoranimerade människomonstrena passar inte in alls. Ett misstag helt klart. Den realistiska känslan som man skapat i det ödsliga New York försvinner när cgi-freaksen börjar vråla i närbild, och det blir Van Helsing istället. Men jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en fyra. Den ödsliga postapokalypskänslan tillsammans med Smiths insats räcker faktiskt till en väldigt svag fyra.

4-/5

****

The Last Man on EarthTitel: The Last Man on Earth
Regi: Ubaldo Ragona & Sidney Salkow
År: 1964
IMDb
| Filmtipset

Vincent Price spelar Dr. Robert Morgan, den siste mannen på Jorden, i den här första filmatiseringen av Richard Mathesons roman I Am Legend där en viruskatastrof utplånar ”allt” liv. Precis som i de andra filmatiseringarna, The Omega Man och I Am Legend, så härjar en sorts ljusskygga zombievampyrer om nätterna. Price är en imponerande karaktär och sevärd i sig. Tyvärr är det här en b-rulle som inte funkade för mig. Början och den ödsliga stämningen får man till ganska bra. Även vampyrerna är ganska bra, speciellt en chefsvampyr som dunkar på Morgans igenbommade dörr ropandes ”Moooorgan, come out!” med otroligt fånig röst (vilket gjorde att han i just den scenen mest var rolig alltså). I mitten får vi se lite återblickar på vad som hände när viruset spreds. Då var det av naturliga skäl fler skådisar med och det framgick mer tydligt att det är b-skådisar det handlar om. Men bitvis är det en bra stämning och det känns lite som att George A. Romero lånade en hel del härifrån till sin Night of the Living Dead som kom fyra år senare (min kommentar: vilket mycket riktigt Plox bekräftar i sin genomgång).

Filmen, som finns att se gratis på Internet Archive, var för övrigt en amerikansk/italiensk produktion inspelad i Italien med en hel del italienska skådisar. Och det vet vi ju hur jobbigt det är med dubbningen i italienska filmer, speciellt om det dubbas till engelska. Fast nu var det ju ganska många vampyrer med som inte sa så mycket, haha.

2/5

Fler har skrivit om dessa filmer, nämligen Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord (som även tycker till om boken).

%d bloggare gillar detta: