Into the Wild: The Grey (2011)

Liam Neeson har blivit något av en favorit på sistone. Jag har gillat honom i Taken och Unknown där han varit en åldrad baddass som man inte jiddrar med. The Grey är en film som jag fortfarande hör det snackas om i diverse podcasts som jag lyssnar på. Den har dykt upp gång på gång när det ska göras årslistor för 2012. Filmen kom i januari 2012 och har lyckats hålla sig kvar i snacket, även om den inte blev Oscarsnominerad i nån av de större kategorierna (om ens någon?).

Neeson spelar här Ottway, en man utan hopp (efter att ha separerat med sin fru) som jobbar i Alaska med oljeborrning. Hans jobb är att skydda oljearbetarna från vargattacker. Ottway är deprimerad och vill inte leva längre. Den sista dagen innan arbetarna ska flyga hem så beslutar sig Ottway för att ta livet av sig. I sista stund ångrar han sig dock och tar dagen efter flyget hem som alla andra. Planet kraschar emellertid och nu finner sig plötsligt Ottway kämpa för sitt liv tillsammans med sex andra överlevande. De har inte bara kylan att kämpa emot utan snart (eller ganska direkt) får man en blodtörstande flock vargar emot sig.

Jag var inte riktigt förberedd på hur allvarlig och mörk den här filmen skulle vara. Jag trodde jag skulle få en äventyrsfilm med vackra scenerier, snöstormar och skogar. En matinérulle helt enkelt. Det här är inte en matinérulle. Direkt efter flygkraschen kommer en scen, en dödsscen, som jag nog inte helt tog in när jag såg den. Den känns helt unik i den här typ av film och det är nog först nu (efter att ha hört andra prata om den) som jag förstår det. Just att jag inte riktigt fick det jag förväntade mig gör kanske att jag inte uppskattar filmen så som jag borde.

Det som störde mig en hel del var hur vargarna betedde sig. Det kändes väldigt märkligt. Enligt filmen och vargauktoriteten Ottway dödar de tydligen inte människor för att äta upp dem. Nej, människorna dödas för att de anses utgöra ett hot i deras revir. Njae, är det verkligen så. Varför skulle en grupp utsvultna, halvt ihjälfrusna människor betraktas som ett hot? Kan inte nån vargkännare dementera detta?

Jag tycker ändå man lyckats få ihop en ganska bra story trots allt. Bäst är filmen när det inte är vargattacker utan andra saker som hotar gruppen, som interna stridigheter eller bergsklyftor som man måste ta sig över. Så fort cgi-vargarna dyker upp så blir det mer som en halvdålig skräckis och jag kastas lite ut ur filmens stämning.

Det finns en bra story här. Mannen som givit upp livet och sen hamnar i en situation där han plötsligt kämpar och gör sitt yttersta för att överleva. Det finns nånting här som jag inte var riktigt beredd på kanske. Trots en intressant story och snygga frostiga skogar, snöiga fält och isiga floder så kan jag inte ge mer än en svag trea. Till det bidrar även de störande vargarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Snö, is, kallt, Alaska, vinter, fjäll, snö, skog, forsande vatten.
Djurattacker: Well, ja… vargar, massor med vargar! En handfull om inte mer vargattacker.
MacGyver: Lite roligt vapen i slutet där små glasflaskor krossas och tejpas fast på varje finger; ett udda sätt att ta sig över en ravin; ett spjutgevär där man fäster en patron på änden av en stav; att förkolna spetsen på ett spjut för att få den hårdare och mer tålig. MacGyver nämns till och med.

The Commuter (2018)

Liam Neeson är fast i ekorrhjulet. Han pendlar varje dag från en New York-förort in till Manhattan där han jobbar som… ja, vad var det nu? Försäkringsrådgivare? Liam jobbar häcken av sig för att bekosta sin sons college-studier. Men att jobba häcken av sig räcker förstås inte. Liams chef kallar in honom för ett litet samtal, ”Do you have a minute?”.

Fem minuter senare står Liam på trottoaren med den sedvanliga kartongen, utan jobb och förnedrad. Liam träffar sin gamla poliskollega Patrick Wilson för en öl innan han moloken tar tåget hem.

På tåget träffar Liam en mystisk kvinna, Vera Farmiga, som ger honom ett uppdrag. Liam ska identifiera den person på tåget som inte hör hemma där. Välbekant med alla pendlare borde ju Liam kunna peka ut den person som åker för första gången. (Haha, krystat så det förslår.) Liam lockas av erbjudandet eftersom det involverar en riklig belöning om han lyckas. Både tåget och handlingen är därmed i rullning.

Inledningen var lite lustig. Vi får ett, nästan konstnärligt, montage som skildrar Liams monotona och upprepande vardag. Denna konstnärliga stil var givetvis inget som fortsatte under resten av filmen (förutom en liten detalj). Men som inledning stack det ut som något udda. En Måndag hela veckan-homage måhända?

Jag gillade att Liam i princip spelade sin verkliga ålder. När han får sparken utbrister han ”I’m 60 years old!”. Det fanns även nåt udda i att Liams familj kämpade så med att få ekonomin att gå ihop, och då menar jag udda i filmvärlden. I många andra filmer bor 25-åringar i takvåningar på Manhattan utan att till synes tjäna några pengar alls.

Filmen utspelar sig i skuggan av 9/11 och andra terrordåd. Säkerhetskontroller på tåg verkar vara vanligt förekommande. Folk börjar bli luttrade men vissa blir ändå irriterade. Varför just idag?

The Commuter är en funktionell thriller. Funktionell men förutsägbar. Kanske är det lite Hitchcock över den. Just konspirationskänslan och att den till största delen utspelar sig på ett tåg. Det ger en klaustrofobisk och samtidigt mysig stämning.

Jag nämnde att det förekom ytterligare en ”konstnärlig” detalj förutom vardagsmontaget under inledningen. Vad var det? Jo, det var en klassisk s.k. dolly zoom (som bl a kan ses i Jaws) som användes för att förstärka Liams känsla av panik när skiten träffar fläkten där ombord på tåget. Apropå Hitchcock så tror jag att han var först att använda denna teknik i Vertigo.

The Commuter är en perfekt fredagsfilm. Den är harmlös och får en harmlös trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Battleship (2012)

Man kan tydligen göra film på det mesta. Spelet Sänka skepp t ex. Peter Berg är inte nån favoritregissör. Han ligger bl a bakom den usla Lone Survivor. Så när jag satte mig ner för att kolla in Battleship så var inte mina förväntningar höga. De var låga. Filmen inleds som en komedi med en slackerbrorsa (Taylor Kitsch) och en marinbrorsa (Alexander Skarsgård). Det är en hyllning till den amerikanska marinen, men vilka ska man slåss mot? Det råder nämligen förbrödring. Man har krigsövning tillsammans med japaner och de spelar även fotboll ihop. Svaret är givetvis: man ska slåss mot utomjordingar. Filmen har ett otroligt högt tempo och jag ställer mig tidigt frågan om det är en parodi? En Top Gun-parodi? Allt är totalt överdrivet med Michael Bay-bilder, krigsskepp och hårdrock. När man mot slutet startar upp ett gammalt slagskepp från andra världskriget och använder veteraner som besättning så slår parodimätaren i taket. Jag skrattar högt och har jätteroligt. Är det kanske lite Home Again-vibbar över Battleship?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Phantom Menace (1999)

The Phantom MenaceEfter att sett episod IV och V och fått reda på att Darth Vader i själva verket är Anakin Skywalker och alltså Lukes far är det dags för en lång flashbacksekvens där Anakins förfall till Vader ska berättas. Vi börjar med The Phantom Menace från 1999, en film jag såg på bio och sen såg om 2005. I kursiv stil följer min gamla text som jag skrev efter 2005 års omtitt och sen kommer mina fräscha tankar.

Jaha, då var det dags att ta sig an de nya filmerna om familjen Skywalker där vi får följa Anakins väg mot den mörka sidan och Darth Vader. Först ut är Det mörka hotet med George Lucas själv tillbaka i regissörsstolen. Anakin är här en ung pojkspoling på den avlägsna planeten Tatooine där han som jobbar som rymdskeppsmek samt deltar i svävartävlingar på fritiden. Till Tatooine kommer jediriddaren Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) tillsammans med sin padowan Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Med sig har de även den unga drottningen Amidala (Nathalie Portman) som evakuerats från sin egen planet Naboo efter att den giriga Handelsfedarationen hotar att invadera. Federationen är inte nöjd med vissa handelsregler som Republiken instiftat.

Ja, haha, det här var politik på hög nivå. Jag tyckte faktiskt det var lite annorlunda, just att det var en del politik inledningsvis. Lite annorlunda för en sån här typ av film, om man nu kan kalla det här för en viss typ av film. Intressant att se hur den slemmige, men till synes snälle, senatorn Palpatine här börjar manövrera sig fram till mer makt. Samspelet mellan McGregor och Neeson tyckte jag också var sevärt. Här får vi se en otålig lärling som ska läras upp av en erfaren mästare. Detta har vi ju ytterligare minst två exempel på i de andra filmerna: Luke och Kenobi/Yoda samt Anakin och Kenobi. Nu var det alltså Kenobi som var lärlingen. Man kan ju tycka att han kanske skulle ha lärt sig av sin egen lärotid när han ska ta sig an den hetsige Anakin.

Förutom det som jag nämnde ovan så var det ett schysst matinéäventyr, hyfsat spännande och ganska snyggt, om än lite väl datorsterilt. Jag ledsnar inte heller på den där hypnotiska jedi-handviftningen med en tillhörande uppmaning. Sämre var att filmen bitvis kändes som vilket modernt actionäventyr som helst mycket pga datoreffekterna som ger ett plastigt intryck. Tidigt i filmen introduceras vi även till en datoranimerad figur vid namn Jar Jar Binks. Eftersom det mesta redan har sagts om denna jobbiga karaktär finns det inte så mycket att tillägga. Han är värdelös helt enkelt. Så fort han är med förstörs den lilla stämning som byggts upp. Däremot tyckte jag, konstigt nog, att hans artfrände, kungen av Gungan, var riktigt rolig.

Anakin (Jake Lloyd) är fullständigt ointressant i den här filmen eftersom han bara är ett jobbigt barn. Det finns ingen spänning här. Man ser inte Darth Vader lura bakom ryggen alls. Och så har vi ju då den evighetslånga svävartävlingen. Dötrist. Som att titta på ett datorspel utan att få spela själv. Så fort Anakin är i fokus blir det dåligt. När han på slutet hamnar i ett rymdskepp och deltar i rymdslaget blir det löjligt. Jake Lloyd är ett typexempel på en sån där jobbig barnskådis som borde avskaffas. Det avgörande slaget, både i rymden och på marken, är dessutom tråkigt. Jobbigt klippt datorspel med en tramsande Binks. Det påminner i viss mån om slutet i Stjärnornas krig (också det tråkigt). Nå, det finns en del dåligt, men jag gillar ändå slutfajten mellan Darth Maul och våra jedihjältar, så det blir knappt godkänt.

Det är kul att läsa gamla recensioner efter att ha sett om filmerna i fråga. Vad var det jag fokuserade på? Vad är störde jag mig på? Vad gillade jag? Har nåt ändrats?

I min gamla text framgår det att jag uppskattade det politiska inslaget, att jag tyckte det kändes fräscht. Hmmm, jag vet inte, den här gången kändes det som en märklig inledning, ganska torr, tråkig och mest förvirrande. Den där Handelsfederationen, vilka var de och varför genomförde de en blockad? Vad stod på spel? Det förstod jag tydligen när jag såg filmen förra gången. Ja, så småningom förstod jag väl att allt var ett spel för gallerierna iscensatt av sithlorden Darth Sidious himself. Men trots det så kändes det mest tråkigt den här gången. Jag gillade inte heller den där vicekungen (The Viceroy) och hans folkslag. De var fula och pratade engelska med bisarr brytning.

Jag håller med mig själv om det mesta andra jag skriver. Det är en helt ok matinérulle. Neeson och McGregor funkar. Jar Jar Binks och Jake Lloyd som Anakin funkar INTE. Jar Jar Binks är ju rent av stötande.

Den här gången störde jag mig inte lika mycket på tråkig cgi. Jag tyckte det mesta såg helt ok ut. Jag gillar bl a designen på drottningens silvriga rymdskepp. Dessutom har man då och då lagt in sköna motorljud på skeppen men det är nog kopierat från Boba Fetts lilla skepp i originalfilmerna. (Apropå Boba Fett så undrar jag varför så många verkar gilla den figuren. Han var ju knappt med i Rymdimperiet slår tillbaka och jag minns inte att han gör nåt speciellt i Jedins återkomst. En anonym prisjägare i bakgrunden. Oh, well, det var en parentes.)

Jag gillar Neeson här och framförallt hur hans rollfigur alltid är lugn, hur illa det än verkar gå. Aldrig frustrerad, aldrig arg, inte ens när hans handviftning inte funkar. En äkta jedi. 😉

En sak jag hade glömt bort: Jungfrufödsel!

En skådis som man inte fattar att hon är med om man inte får reda på det från nån annan: Kiera Knightley som spelar en dubbelgångare till drottningen.

Mest irriterande förutom allt Jar Jar Binks gör: när Anakin inte har en aning om vad han gör men ändå lyckas starta ett rymdskepp, flyga upp från planeten Naboo till de elakas rymdstation och slå ut dess main reactor. Liksom bara så där. Det finns absolut inga som helst insatser här.

Ändå en ganska mysig matinérulle.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Kiera

Till höger en ung Kiera Knightley när hon låtsas vara drottning Amidala av Naboo.

The Lego Movie (2014)

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Taken 3 (2015)

filmspanarna_kvadratJag hade den stora *host*jobbiga*host* äran att välja film på den senaste filmspanarträffen. Eftersom jag hade sett och gillat Taken (2008) men inte sett och därmed ännu inte avskydde Taken 2, så valde jag Taken 3. Jag misstänkte jag att mitt val skulle skrämma iväg en hel del av filmspanarna men det dök upp förvånansvärt många måste jag säga. Jag lyckades t.o.m. locka Joel till biografen.

I den här den sista Taken-filmen, i alla fall om man ska tro posterns slogan om att IT ENDS HERE, så blir ingen egentligen bortrövad. Nej, istället är det Bryan Mills (Liam Neeson) själv som blir anklagad för ett mord han inte begått. Nu finner han alltså sig själv på flykt undan polisen samtidigt som han givetvis ska sätta dit de verkliga mördarna.

Taken 2 är en motbjudande film, en anstötligt dålig film. Taken 3 är bara en dålig film, varken mer eller mindre. En bit in i filmen sker ett mord där en av huvudpersonerna alltså dör. När det hände blev jag faktiskt litet förvånad men problemet var att jag inte kände något. I alla fall inte just då. Litet senare i filmen när andra personer får reda på dödsfallet så blev det ändå, på något märkligt sätt, litet känslosamt.

Panda

Något som gladde mig var att Forest Whitakers namn dök upp under förtexterna. Tjoho tänkte jag, det här kanske kan bli något trots allt. Whitaker är en favorit. Och mycket riktigt. Scenerna med Whitaker är bra. Han har glimten i ögat i sin roll som den poliskommissarie som är hack i häl på Bryan. Filmmakarna har gett Whitaker två saker att leka med, förmodligen för att göra honom mer mystisk (?) och för att han ska framstå som klurigt smart. Han fingrar nämligen ständigt på en schackpjäs (en springare) samt fipplar med en gummisnodd. Vilken gummisnodd det var fick sin förklaring i slutet av filmen för övrigt.

Taken 3 är alltså egentligen inte en Taken-film. Nej, jag skulle vilja kalla den för The Fugitive 2. Det är exakt samma upplägg som i den Harrison Ford-klassikern. Precis som i The Fugitive så blir ett spel mellan polisen och den jagade (som givetvis är oskyldig).

Det sämsta med Taken 3 är de ryska skurkarna. De är liksom bara äckliga att se på. Karikatyrer gjorda för att förakta. Jag hade hellre sett Peter Stormare i kalsonger och bryta på ryska. Da, pravda.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tycker om Tak3n. Hoppas de innerligt att det verkligen är slut här eller längtar de redan efter T4ken?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (pod, där Markus även pratar om sin Utmana din smak-film)

.

FrågaFör att fira att filmspanarna fyllde tre (!) år så fick jag även en present av Fiffi. Tack! 🙂 Presenten var ett litet spel i form av en frågesport med en fråga. Frågan löd: Vilken film blir Filmspanarnas All-time-low under dom första tre åren? Alternativen var After Earth, The Quiet Roar och givetvis Taken 3. Till vänster ser ni presenten och mitt val (som gjordes innan visningen!). Jag uppdaterar här med en sammanfattning när slutresultatet har blivit uppenbarat.

.

Uppdatering: Den genom tiderna sämsta film som Filmspanarna har sett på bio är utsedd. Vi börjar med tredjeplatsen som faktiskt är delad!

3. The Quiet Roar (vald av Joel) och Taken 3 (vald av Jojje)

The Quiet Roar
Medelbetyg: 1,7857142857142857142857142857143
Jojje: 1,5
Sofia: 0,5
Carl: 3,5
Markus: 1
Erik: ? (jag minns tydligt Markus etta men är inte lika säker på Eriks betyg)
Fiffi: 1
Henke: 2
Jimmy: 3

Taken 3
Medelbetyg: 1,7857142857142857142857142857143
Jojje: 2
Fiffi: 2
Sofia: 1,5
Cecilia: 2
Henke: 2
Markus: 1
Erik: 2

1. After Earth (vald av Markus)

Medelbetyg: 1,2
Jojje: 1,5
Sofia: 1
Henke: 1
Jessica: 1,5 (t.o.m. Jessica slår till med en etta! 😉 )
Fiffi: 1
Markus: ?
Erik: ?

Markus och Erik får gärna informera om sina saknade betyg, eller om någon annan minns dem?

Taken 2 (2012)

På lördag är det min tur att välja månadens filmspanarfilm. Inte ett helt lätt val. Januari kan nog vara den svåraste månaden att välja film för. Dels har många av de filmer som har premiär redan visats på Stockholm Filmfestival under hösten, och dels tenderar filmbolagen att dumpa filmer de inte tror på i just januari (hej, The Gambler!).

Pga att SF av någon bisarr anledning bara kör en visning per dag The Gambler och dessutom ute på skräckbion Heron City så fick jag med kort varsel ändra mitt val. Taken 3 var ett populärt önskemål, utan någon som helst glimt i ögat. Varför inte tillgodose mina filmspanarvänner? 😉 Faktum är att jag har sett den första filmen i serien, Taken från 2008, och jag gillade den! Här hittar min recension.

Som förberedelse så har jag nu sett Taken 2. Precis som när det gäller Taken har Luc Besson stått för manus. Det är däremot en ny regissör och här borde en hel armé med varningsklockor börjat ringa. Den nya regissören heter Olivier… wait for it… Megaton. Olivier Megaton. Snubben föddes på dagen 20 år efter atombombningen av Hiroshima och kom därmed på den briljanta och logiska idén att byta efternamn till Megaton.

Taken 2

Taken var en film fylld med klichéer och hade en ostig handling men när väl Liam började sparka skurkstjärt så tyckte jag det blev (brutalt) bra. Det var något med Liam som sliten actionfigur som kändes, huuuur konstigt det än kan låta, fräscht.

Taken 2 är en film fylld med klichéer och har en ostig handling men när väl Liam börjar sparka skurkstjärt så… händer ingenting. Absolut ingenting. Nada. Noll. Zero. Dessutom är filmen fylld med logiska luckor som skulle kunna härbärgera jordens samtliga blåvalar och ändå ha mycket plats kvar till delfinerna om de också vill bo i en logisk lucka. Ett exempel: varför memorera vägen till en plats men sen använda detta för att ta sig till en helt annan plats. LOL.

Filmens skådisar inklusive Liam verkar inte ha regisserats av monsieur Megaton. Alls. De har helt enkelt lämnats att sköta sig själva utan någon som helst inspiration från Olivier. Det blir stelt, krystat och med repliker som sägs för att föra handlingen framåt och inte för att rollfiguren känner på ett speciellt sätt.

Oj, oj, det är mycket nära på bottenbetyg. Taken 2 är en äcklig film. Det finns äckliga saker som jag inte orkar gå in på nu. Liam lyfter ändå upp katastrofen med ett halvt snäpp. Nu ser jag fram emot lördagens visning av Taken 3! Tjoho. Gissa vem som är regissör? 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

A Walk Among the Tombstones (2014)

A Walk Among the Tombstones

…I will look for you, I will find you, and I will kill you.

Den här Liam Neeson-rullen blev känd som Taken 3 när jag såg den under Malmö Filmdagar. Anledningen var att man inte fick skriva eller prata om filmen direkt efter visningen eftersom den var belagd med ett embargo. Nu gjorde det egentligen ingenting eftersom det inte är en film som leder till speciellt mycket att prata om.

Obs! Det kan förekomma en del spoilers i texten!

Liam spelar sliten f.d. polis som nu spanar privat. Han blir anlitad av en knarkkung i stan vars fru blivit bortförd och kidnapparna har krävt en lösensumma. Liams efterforskningar visar att kidnapparna har slagit till förut och aldrig med lycklig utgång. I själva verket handlar det om sadistiska och mördande kvinnohatare.

Liam har alltså tidigare varit polis men slutade i kåren efter en tragisk händelse några år tidgare. På den tiden Liam missbrukade Liam alkohol och hans frukost bestod av två whisky, en kaffe och ett rått ägg. Nu har han slutat dricka men går fortfarande på sina AA-möten.

Mja, det här kändes som en sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film). A Walk Among the Tombstones blev aldrig spännande. I filmen förekommer även en svart unge snubbe som blir en sorts sidekick till Liam. Jag tyckte inte han funkade. Han kändes inslängd för att Liam ska ha någon att vara snäll mot. Snubben pratar roligt med mycket slang och Liam förstår inte vad han säger. Det ska ge skratt. Hmm, det gjorde det inte.

Jag tycker inte filmen leder till något speciellt. Jag blir aldrig indragen i Liams problem eftersom han egentligen inte har några problem. Det är inte hans familj det handlar om och han börjar inte heller dricka igen. En av filmens avslutande scener kan ha varit det sämsta vi såg under Filmdagarna. Under en actionfylld sekvens på en kyrkogård så fryser man bilden på Liam tolv gånger och en speakerröst citerar AA:s tolv steg. Weird.

Om man jämför med Taken så är Liam där betydligt mer badass. Man försöker fånga samma badassness här genom att köra en scen där Liam pratar i telefon med mördarna. Inte lika bra. Dessutom var de där mördarna märkliga. Först döljs deras ansikten. De ska vara mystiska, men sen så får man plötsligt se dem sitta vid frukostbordet i kalsonger och äta fil och flingor. Weird.

Nja, det var en ganska unken film, en sorts äcklig kall känsla. Fast den kan funka om ni vill slötitta på en halvok thriller med Liam någon söndageftermiddag hemma när den släppts på dvd.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallNotis: Den riktiga Taken 3 har premiär redan 9 januari 2015.

A Walk Among the Tombstones har biopremiär ikväll fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan lägger jag till länkar till fler filmspanarrecensioner när de dyker upp.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café

A Million Ways to Die in the West (2014)

MustaschPrrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.

Jag är inte så bekant med Seth MacFarlane. Det jag kände till innan jag slog mig ner på Rigoletto för att se hans senaste film var att han ligger bakom tv-serien Family Guy, en film om den talande teddybjörnen Ted samt att han var värd på 2013 års Oscarsgala.

Filmen inleds pampigt med en ändlös följd av vackra panoramabilder på de klassiska westernbergen. Ni vet hur de ser ut. Än så länge är det inget som skvallrar om att det här är en komedi eller parodi. Här hade jag faktiskt väntat mig nåt litet skämt. Att man under förtexterna twistat till det lite kring de bilder man visade. Men det enda som stack ut var att förtexterna pågick i vad som kändes en evighet.

Sen börjar filmen och vi får träffa vår (anti)hjälte, fårfarmaren Albert Stark (MacFarlane), precis när hans flickvän (Amanda Seyfried) inser att Albert är en fegis och att deras förhållande inte kommer leda nån vart. Hon hookar istället upp med mustaschprydde Doogie Howser (sorry, jag kan inte se Neil Patrick Harris som nån annan än Dr Howser).

Alberts liv tar en vändning till det bättre, eller åtminstone det oväntade, när Anna (Charlize Theron) anländer till hålan i Arizona. Albert blir förtjust i Anna, och Anna i Albert. Vad Albert inte vet är att Anna är gift med revolvermannen, mannen utanför lagen, hårdingen Clint (Liam Neeson). Kaktusarna darrar.

Jag gillade en del av skämten. A Million Ways to Die in the West är hyfsat underhållande. Det är aldrig tråkigt, även om den är lite för lång förstås. Måste alla filmer klocka över två timmar nu för tiden? Det är låg nivå på skämten, under bältet. Kiss, bajs, sex, sperma, får som kissar, mustaschprydda män som bajsar i cowboyhattar. Men om man skrattar eller tycker det är roligt så skulle jag säga att det är hög nivå.

Filmens humor är inte riktigt min typ av humor så jag skrattade inte så mycket. Skämtet om att prostituerade Ruth (Sarah Silverman) inte vill ha sex… med pojkvännen Edward (Giovanni Ribisi) innan äktenskapet dras två gånger för mycket.

En sak som störde var idioten bredvid som satt och fipplade med mobilen stup i kvarten (eller snarare tre gånger per kvart) under filmens inledande halvtimme. Han försökte dölja ljuset genom att hålla handen framför skärmen men det gjorde egentligen saken värre eftersom det visade att han visste att han gjorde fel men ändå så gjorde han det. Idiot.

Ytterligare en detalj som jag tror störde en hel del var att jag hade sett filmens trailer två gånger. Många av skämten hade jag alltså redan sett och när de var dags för dessa i filmen så blev ju givetvis effekten betydligt sämre. Satans trailers. Ta bort dem.

Många delar av westerngenren driver man givetvis med. Slagsmålen i saloonen, hästparkeringen utanför saloonen, bordellerna, pistolfajterna, indianerna, ja, det mesta. Jag tycker ändå inte man får till en riktigt skarp parodi. Kanske skulle man se Mel Brooks Blazing Saddles för att se om den är bättre? Bäst tyckte jag nästan var när man drev med hur stora ögon Amanda Seyfried har, och det har ju inget med westerngenren att göra. Kanske MacFarlane inte riktigt visste vilken typ av film han ville göra?

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tomsep

Filmen sågs i samarbete med Henke som också skrivit om filmen. Sen tidigare har även Fiffi och Christian delat med sig av sina åsikter.

Seraphim Falls (2006)

BrosnanDet här tycker jag är en märkligt bortglömd film. Det kanske har med genren att göra. Western är väl inte det hippaste man kan göra. Seraphim Falls är klassisk hämndfilm där en man (Pierce Brosnan) jagas genom vild natur av en annan man (Liam Neeson). Och jagad av Liam ”I will look for you, I will find you, and I will kill you” Neeson vill man inte vara. Men Brosnans rollfigur är en påhittig rackare som lyckas slippa undan när det ser kört ut. Jag gillade den enkla berättelsen, miljöerna och stämningen. Mot slutet när de båda befinner sig i en öken blir tonen surrealistisk. Den enda märkliga är kanske Pierce Brosnans skägg. Det klär honom inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Sofia har också skrivit om Seraphim Falls.

%d bloggare gillar detta: