Phantom Thread (2017)

Paul Thomas Anderson är en av mina absoluta favoritregissörer. Fast det är kanske fel tempus i den meningen då han nog sjunkit en aning de senaste åren. Nu är det nog Denis som gäller. The Master var en fascinerande upplevelse men den knockade mig inte lika mycket som exempelvis Magnolia. There Will Be Blood var sjukt välgjord men återigen blev jag inte totalt bortblåst.

PTA:s senaste film Phantom Thread har en sak gemensamt med en film som The Master och det är att det finns väldigt mycket att analysera och diskutera. Eller det kanske inte finns så mycket att diskutera egentligen men däremot känns det som att det finns mycket nytt att upptäcka vid en eventuell omtitt. När jag läser min recension av The Master ser jag att jag är inne på samma sak där. Omtittssuget var stort där också.

Veckorna efter jag såg Phantom Thread under Stockholm Filmdagar så har den snurrat runt i huvudet som en satellit i omloppsbana. Jag har lyssnat på podcasts om filmen och upptäckt nya saker och vinklingar. Jag ser små nyanser som jag inte tänkt på och nya lager blottläggs.

Det känns lite på samma sätt som när man lyssnar på ett nytt musikalbum. Efter första eller andra lyssningen så är det vissa låtar som man direkt tar till sig och gillar. Andra låtar tycker man inte speciellt mycket om. De känns inte direkta på samma sätt. De är lite klurigare och mer komplexa. Samtidigt känner man att det finns nåt där under all komplexitet, nåt att gräva fram och lära sig att gilla mer. Efter ett antal fler lyssningar så har de låtar man gillade mest initialt sjunkit undan och de känns inte lika intressanta längre.

Så kändes det för mig med Phantom Thread och då menar jag alltså att filmen känns som en av de där mer svårtuggade låtarna. Ju mer den snurrar runt i huvudet desto mer gillar jag den. Det behövdes inte ens en omtitt eller två. Nej, den växte på egen hand.

Daniel Day-Lewis, denne gigant, är väldigt bra som klänningsdesignern Reynolds Woodcock. Det var en njutning att lyssna på hans röst och som jag har förstått det så var det länge sen man faktiskt fick höra hans alldeles egna röst i en film, dvs hans normala brittiska engelska utan nån amerikansk brytning.

Luxemburgskan Vicki Krieps spelar hans nya musa Alma som dock inte nöjer sig med att bara vara musa. Krieps är helt underbar hon också och jag blev lite småkär i henne. Hon var som en naturkraft då hon inte var Reynolds till lags utan högljutt tuggade på sitt rostade frukostbröd. Reynolds kommentar: ”I cannot start my day with a confrontation. I simply have no time for confrontations.” Hon trycker verkligen på hans knappar.

Granithårda Lesley Manville är välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Reynolds syster Cyril. Hon är den som egentligen sköter ruljansen på modehuset. Dessutom tar hon hand om sin bror och sköter exempelvis det som måste göras när en musa/flickvän måste ”sägas upp” eftersom Reynolds tröttnat på henne. Jag undrar hur deras förhållande var som yngre. Jag får en känsla av de skulle må bra av att klara sig själva på egen hand, båda två.

Jag tyckte Phantom Thread var en fascinerande film. Den är otroligt snygg och det var den hela tiden och det är ju ett stort plus. Jag gillade maktkampen/kärleksleken mellan Alma och Reynolds. Maktförhållandena skiftade på ett för mig oförutsägbart sätt. En bit in i filmen och kanske framför allt dagarna efter visningen så insåg jag att den bitvis var väldigt rolig.

Jag har två favoritscener och bägge involverar mat. Ena gången ska Alma överraska Reynolds med en hemlagad middag. Överraskningar är INTE Reynolds favoritgrej och det hela eskalerar till en intensiv men samtidigt rolig scen. Min andra favorit kommer mot slutet och involverar en svampomelett och den är utsökt. Scenen alltså, omeletten kan jag inte uttala mig om. Här satt på helspänn och njöt av den uppskruvade stämningen och skådespeleriet.

Slutet? Vad hände där? Var det en sorts drömsekvens, nåt som Alma (eller Reynolds) drömde om? Eller en scen som PTA tog med men som vi alla tittare visste aldrig skulle inträffa? Eller hände det faktiskt? Det påminner mig om slutet i The Florida Project inser jag nu. Jag behöver se om Phantom Thread för att kunna svara på mina frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioPhantom Thread har biopremiär imorgon fredag 23/2 och jag tycker det i princip är ett måste att se den på bio. Den är underbart snygg och jag tror den vinner mycket på att ses på bio. För mig är det dessutom den film som jag utan konkurrens funderat absolut mest på av de filmer som jag såg under Stockholm Filmdagar.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord.

Mr. Turner (2014)

Mr TurnerMr. Turner var en av de där filmerna som jag tog mig tid att se innan jag satte samman min lista över förra årets bästa filmer. Jag hade hört en del gott om den och så var Mike Leigh regissör och jag har gillat några av hans filmer som t ex All or Nothing och Happy-Go-Lucky. Så det kändes som att det var värt att kolla in den.

Filmen handlar om den brittiske konstnären William Turner (1775-1851) vars tavlor nu säljs för runt 300 miljoner kronor (ok, rimligheten i det?). Här spelas han av Timothy Spall, skönheten känd från bl a Harry Potter och All or Nothing. Spall gör Turner till en grymtande grävling. Fast han är snäll? Bara lite vrång, vresig och butter. Eller? Turner bor ihop med sin far (Paul Gleeson) som agerar målarassistent och hushållerskan Hannah (Dorothy Atkinson). Hannah bistår med ”tjänster” och då pratar vi inte bara om sånt som att städa, tvätta och laga mat. ”Are you in need of anything else?”. Hannah avgudar uppenbarligen Turner men dessa känslor är, uppenbarligen, inte besvarade (eller är de bara undertryckta?). Samspelet mellan fadern, Hannah och Turner och roande. Det handlar om en torr, skröplig, brittisk humor som jag gillar.

Fast vänta, Turner är ju en gubbsjuk stofil!? Eller kanske inte, för nu kom det plötsligt en underbar scen där Turner sjunger en sång hemma hos en pianospelande madame. Jag vet inte, det fanns nåt rörande över scenen. Turners inte helt fina anlete och grymtande sångröst som ändå på nåt sätt blir vacker. Turner själv sjunger för att han gillar att sjunga och för att det då skapas konst. Vackert på nåt sätt.

Måleriet då? Ja, det var inte så enkelt att måla på den här tiden. Färgerna man använde bestod av alla möjliga saker och det gällde att vara kreativ för att hitta rätt. Turner var fascinerad av naturen och är väl kanske mest känd som landskapmålare. Det intressanta är ändå att han mot slutet av sitt liv när den industriella revolutionen satte igång även blev fascinerade av den också. Den puffande röken från ett ånglok var minst lika vacker som ett åskmoln över ett stormigt hav. Även fotografi var nåt han uppskattade som nåt kreativt och inte bara ett sätt att avbilda verkligheten.

En rolig aspekt med filmen är att vi får följa med i vardagslivet på den här tiden. Det är en mustig film. I en härlig scen kliver Turner ombord på ett fartyg för att resa till Frankrike. Det är ett myller av folk. Ett grälande par, en snubbe som försöker hooka upp med en tjej, ett partyband som spelar irländsk folkmusik. Turner headnoddar till svänget.

Plötsligt kommer jag på det! Turner låter som Beavis & Butt-head. Uh huh, huh huh. Ja, han låter som dessa MTV-”legender” förutom när han har sex. Då låter han som en gris.

Ja, Mr. Turner är i slutändan en märklig figur. Ibland en mansgris som inte bryr sig om andra människor överhuvudtaget (inte ens sin egen dotter). Ibland märkligt känslosam och med empati för andra.

Filmen är som två filmer, precis som Mr. Turner själv. En film med mängder av vackra naturscenerier och fina tavlor och sen en film som är mer av ett Downton Abbey-kostymdrama (fast med lite mer grisigt sex, ööh, ööh).

I slutändan kanske det ändå är hushållerskan Hannahs film och då blir det plötsligt en väldigt sorglig film. Nästan lika sorglig som The Remains of the Day fast på ett annat sätt. Här är det mer brutalt och patetiskt för Hannah istället för sorgligt på ett melankoliskt sätt om ni förstår vad jag menar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Efter som Filmitch efterfrågade det så uppdaterar jag inlägget och lägger in två av hans målningar, Fishermen at Sea och Fort Vimieux. Dramatiskt!

 

Fishermen

Fort Vimieux

Maleficent (2014)

MaleficentJag gillar sagor. There, I said it. Nej, det kanske inte är nåt överraskande erkännande egentligen, men när det kom fram att jag gillade brittiska kostymdramer så agerade alla mina filmbloggarkompisar som om det kom som en fullkomlig överraskning. Nåväl, sagor var det. Jag gillar alltså sagor och jag gillar sagor på film. På senare år har det kommit ett antal nya versioner av gamla klassiska sagor, som t ex Jack the Giant Slayer och Oz the Great and Powerful.

Förra året kom det ytterligare en sån här modern tolkning av en gammal historia, och den här gången var det Törnrosas tur. Fast att säga att filmen bygger den gamla folksagan är inte helt korrekt. Istället handlar det om en spelfilmsversion av den animerade Disneyfilmen Sleeping Beauty från 1959. Angelina Jolie spelar huvudrollen, men, nej, hon gör inte rollen som prinsessan Aurora utan Jolie har givetvis axlat skurkrollen som den ondskefulla svarta fen Maleficent. Det var en gång…

Efter att ha sett cgi-festen och sömnpillret Oz the Great and Powerful var jag redo för, eller snarare befarade, sterila datoranimeraingar en masse. Japp, mycket riktigt. Allt i Maleficent är datoranimerat. Allt utom Maleficent själv faktiskt. I filmens inledning där Maleficent är bara barnet spelas hon av charmiga Isobelle Molloy. Eh, vad? Maleficent, charmig? Ja, i denna version av Törnrosa har man skiftat fokus och gjort om vissa detaljer i berättelsen. Maleficent är inte en ondskefull fe i stil med den onda Häxan från Väst från Trollkarlen från Oz. Nej, hon är en godhjärtad fe som lever sitt liv i ett magiskt sagorike. Allt förändras dock när människorna i ett intilliggande rike invaderar Maleficents skogsparadis. Mest förändras Maleficent själv. Den avgörande händelsen är ett svek begånget av en ung pojke som Maleficent träffat som barn.

Inledningen, och större delen om jag ska vara ärlig, är en cgi-fest. Det blir så sterilt och tråkigt. Allt är alltså gjort i datorer. Ändå lyckas filmen få till en viss sagokänsla. Sedan drog det igång strider mellan människornas armé och sagoarmén och då sjönk sagokänslan drastiskt. Som tur var så var detta tråkiga slag barmhärtigt kort. En annan sak som störde (mig) var att relationen mellan Stefan, den unge pojken, och Maleficent stressades igenom och Stefan blir plötsligt ond bara för att en berättarröst sa just det.

Trots mina invändningar så kände jag nånstans efter kanske halva filmen att det här var ju faktiskt riktigt bra. Vad är det som händer här tänkte jag? Hur kan detta cgi-fiasko faktiskt vara bra? Kan verkligen Josh ”torrbollen” Larsen för en gångs skulle ha rätt? Ja, för en gångs skull har han det. Maleficent är en annorlunda tolkning av en klassisk story. Den blir mörk, rejält mörk, när Maleficents hjärta tappar sitt ljus och hopp. Här finns uppdaterade vinklingar av saker och ting. För att låna ett uttryck som jag såg hos Fripps filmrevyer-Henke så är Maleficent även skönt genuskorrekt, och det utan att bli politiskt korrekt. Tycker jag då. Andra tycker säkert att det blir övertydligt och tungrott.

Jolie är härligt bitter, cynisk och rolig. En klassisk anti-hjälte skulle man kunna säga, men ändå inte utan en känslomässig botten. Hon bär filmen på sina svarta axlar (och horn).

Slutligen: Elle Fanning är härlig som den delvis sovande prinsessan Aurora.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

All or Nothing


Titel: All or Nothing
Regi: Mike Leigh
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Jag har sett en riktigt bölare. För mot slutet så är det just det som Mike Leighs All or Nothing är. Handlingen kretsar kring några familjer som bor i ett slitet hyreshusområde i London. I centrum står den snälle men tafatte taxichaffisen Phil (Timothy Spall) som bor ihop med Penny (Lesley Manville) och två barn. Brist på pengar och en allmänt tråkig tillvaro har gjort att kärleken och lyckan liksom försvunnit i familjen. Främst Penny känner, eller i alla fall visar, att hon vill ha ut mer av livet än att jobba på snabbköpet, laga middag, tvätta kläder och bli utskälld av sin slöe son.

Jag måste först säga att Timothy Spall är strålande som den snälle taxichaffisen Phil. Spall spelar Phil med en sådan känsla, ett sådant vemod, att man inte kan annat än att känna med honom. Han är en sån där person som är snäll, vill alla gott men som helt enkelt inte får ändan ur vagnen när det verkligen gäller. Filmen har fokus på Phils familj men då och då får vi en inblick i några andra familjers liv i samma hyreshusområde. Dessa mellanspel stör inte alls utan bidrar till helheten. Som ofta i brittiska ”socialrealistiska” filmer bjuds vi på gedigna och trovärdiga skådespelarinsatser från samtliga. Grymt bra, helt enkelt. T ex så är en av rollfigurerna är en alkoholiserad kvinna och hennes fyllebeteende känns obehagligt äkta.

Mot slutet av filmen ställs allt hos Phils familj på sin spets pga av olika saker som händer. I samband med detta så har rollfigurerna Phil (Spall) och Penny (Manville) en av de mest gripande scenerna jag har sett (på länge). Det är en ganska lång scen där Phil berättar från hjärtat hur han känner. Och Penny lyssnar, reagerar, försöker förstå, berättar hur hon själv känner. Hur scenen slutar? Ja, det berättar jag ju förstås inte. Det är bara att se filmen själva! Förutom att vara ett gripande och jordnära drama har filmen även en lågmäld humor som roar på färden fram mot slutet. En ganska överraskande men klockren fyra blir det till Mike Leighs film.

4/5

%d bloggare gillar detta: