Apan (2009)

För några dagar sen skrev Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia om Jesper Ganslandts vardagstragedi (Sofias genrebestämning) Apan. Med anledning av det tyckte jag det kunde passa att skicka upp mitt eget preblogg-omdöme om samma film. Texten skrevs i november 2009.

Jag kommer ihåg att jag tyckte Olle Sarri var rolig i Tillsammans. Olle Sarri i Apan är nog ungefär så långt ifrån Tillsammans man kan komma. Jag kommer att tänka på Michael Haneke. Andra skribenter refererar till Dardenne-bröderna vilket jag håller med om. Det är intensivt, obehagligt, klaustrofobiskt, anonymt, vardagligt. En vardagsrysare som utspelas i den värsta dagen i Olle Sarris liv. Just det vardagliga understryker bara ångesten. Vad har hänt? Vi vet inte men anar.

Jag gillar verkligen den nya svenska personliga filmen: Flickan, Farväl Falkenberg, Man tänker sitt, Ping-pongkingen, mm. Jag måste berömma filmfotografen Fredrik Wenzels handhållna och närgångna fotot som följer Sarri i nacken. Det som kanske saknas i Apan är nån sorts bakgrund. Nu blir det nästan för mystiskt. Vi kommer inte Olle Sarris karaktär in på djupet trots att det är närgånget. Det är intensivt och jobbigt men det blir bara en mardrömsskildring av en person i djup kris. Men det är klart sevärt och filmen sticker ut. Den ger inga svar men förmedlar en mardrömsstämning och sitter kvar i sinnet en tid efteråt. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Faro

FaroTitel: Faro
Regi: Fredrik Edfeldt
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Fredrik Edfeldt samarbetade för några år sen och gjorde då en film som jag gillade väldigt mycket. Den gången handlade det om en flicka och filmen hette Flickan. Den här gången handlar det också om en flicka men också om en pappa. Filmen heter Faro (efter en hamnstad i Portugal och inte Fårö som min ”smarta” mobil tyckte) och jag såg verkligen fram emot den.

Vi hade halvdag på jobbet idag och då passade det pefekt att tajma in en matinévisning på favoritbiografen Sture i Stockholm. Till min förvåning fann jag mig helt ensam i salongen. Det är för övrigt tredje gången det händer på ganska kort tid. De två andra filmerna var Take Shelter och Call Girl.

Faro har många likheter med Flickan. I Flickan skildrades allt ur flickans perspektiv. Även här är vuxna en sorts bifigurer och världen som filmen utspelas i känns nästan som en egen värld där de vuxna försöker tränga sig in.

En pappa och hans dotter, Hella, flyr ut i skogen efter att pappan begått ett mord som han påstår var i självförsvar. Polis och socialtjänst försöker hitta dem. Lite som First Blood nu när jag tänker efter. Ute i skogen lever pappan och dottern som i sin egen värld. Det är dock en bubbla som de båda vet kommer att spricka.

Ibland är det svårt att skriva om en film för att den kanske inte gör nåt speciellt intryck. Det här var en sån film och därmed en besvikelse. Det finns delar som är briljanta, bl a när pappan och Hella dyker under vattnet i en skogssjö och hittar en undervattensskog. Eller när Hella i ensligt hus träffar på en hippiepsykopatkvinna otäckt bra spelad av Gunnel Fred. Men däremellan och ganska långt in i filmen så har jag svårt att bli indragen. Eftersom man inte bjuder på en normalt berättad historia med en början, en mitten och ett slut så krävs det att stämningen gör jobbet. Och det gör den inte fullt ut.

Precis som Flickan så är det en ganska mörk film. I Flickan så fanns det ändå ganska mycket hopp i slutet av filmen men här känns det som man inte riktigt vetat hur man ska knyta ihop det hela. Jag hade varit mer nöjd om filmen slutat vid ett visst tillfälle kanske 10-15 minuter innan det egentliga slutet.

Nej, tyvärr får man inte till den där stämningen som jag ville ha. Det finns egentligen bara ett känslofyllt ögonblick, då det kom en liten liten klump i halsen, då känslorna kändes starka och äkta. I övrigt är det lite för blekt. Fotot är helt ok med en hel del fina naturbilder men det är ju inte Hoyte Van Hoytema-klass. Ett annat problem var att Jakob Cedergren i rollen som pappan inte fick mig att känna nånting. Som jag såg att en annan recensent skrev: det är för små känslopenslar för en gångs skull.

Jag gillar ändå idén och att det inte är en film som andra. Det blir en svag trea.

3-/5

PS. Det här kom också att blir skådespelaren Göran Stangertz sista film. Han gick bort i oktober 2012.

%d bloggare gillar detta: