Le serpent


Titel: Le serpent (The Snake)
Regi: Eric Barbier
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Le serpent — även kallad The Snake på ”svenska” — börjar ganska lovande med en rutten privatdeckare vid namn Plender (Clovis Cornillac) som istället för att hjälpa folk utpressar personer genom att locka dem i fällan med hjälp av snygga tjejer. Just i det här fallet en tjej spelad av modellsnygga Olga Kurylenko (från Centurion). Fast kanske har den här Plender en större plan än att bara tjäna pengar. Plötsligt finner sig nämligen den framgångsrike fotografen Vincent (Yvan Attal) i en mardrömslik situation och då dyker Plender upp som räddaren i nöden.

Som jag sa så börjar filmen ganska intressant. Man förstår inte riktigt vad som händer. Vad det hela går ut på är något av ett mysterium. Det är klurigt helt enkelt. Det som händer när mysteriet avslöjas är också att filmens brister avslöjas. Det kryllar nämligen av klichéer. Vi har ett pianoklinkande soundtrack som ska skvallra om att nåt mystiskt pågår. Vi har plötsligt uppdykande personer ackompanjerade av ett sånt där skräckhoppljud.

Ju längre filmen håller på desto mer tappar jag intresset och sitter mest och skakar på huvudet och väntar på slutuppgörelsen. Det händer för mycket som är helt ologiskt. Personer beter sig inte vettigt, punkt.

T ex så ställde jag mig frågan om hur vanligt det är att man förvarar körkort och registreringsbevis i bakluckan. Brukar man inte ha nånstans så man kommer åt det. Typ i handskfacket kanske. Eller?

Huvudrollen görs av Yvan Attal, en skådis som jag faktiskt inte sett tidigare trots att han varit med i en del storproduktioner som Tolken och München (två filmer som jag inte har sett). Attal sköter sig, så mycket kan jag väl säga. Han påminner en del om Daniel Auteuil till utseendet. Problemet är inte skådisarna utan manuset och hur historien berättas.

Det är en klassisk historia som vi sett en hel del gånger tidigare. En oskyldig person kastas in i en mardrömsliknande situation som kanske eller kanske inte har att göra med nåt som hände långt tillbaka i tiden. Hmm, det är kanske därför som jag kommer att tänka på Auteuil och Hanekes Dolt hot. De båda filmerna påminner om varandra. Skillnaden är att Dolt hot är artsy fartsy-versionen av historien medan Le serpent är Hollywoodversionen. Typ.

2+/5

Även Movies – Noir och filmitch har sett Ormen.

Och så är jag tvungen att lägga till Yvan Attal och Daniel Auteuil till Lika som bär-kategorin även om de två kanske inte är så rackarns lika. Men de pratar franska bägge två i alla fall. Och så tycker jag det är kul att hitta såna här fall. ;)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: