Dreamcatcher (2003)

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det om en Stephen King-filmatisering, inte en av de mest hyllade kan väl säga utan att vara helt ute och cykla. Min text om Dreamcatcher skrevs i maj 2003.

Jag har sett Drömfångare (Dreamcatcher, 2003) som handlar om fyra män som varje år samlas i en jaktstuga på landet. Denna gång blir det dock snöstorm och så får de besök av en förvirrad man plus att mängder av djur flyr från skogen. Märkliga saker sker helt enkelt. Våra fyra har vänner vissa telepatiska krafter som de utnyttjar då och då. Dessa krafter hänger samman med händelser (som visas i tillbakablickar) som skedde 20 år tillbaka i tiden kring en gemensam vän vid namn Duddits.

Filmen bygger på en Stephen King-bok som är helt ok ©. Boken är lite spännande, lite äcklig, dock lite för lång och utdragen. Filmen har endast en av dessa egenskaper… Ja, ni gissade rätt: den är för lång. Filmen börjar ok, lite som en psykologisk thriller där både rollfigurerna i filmen och publiken funderar på vad som egentligen händer. Men sen när monstret, i form av en intergalaktisk bajskorv visar sitt fula tryne, då det är meningen att man ska bli rädd, blir det mest komiskt. Resten av filmen känns som en lång transportsträcka mot slutet. Betyget blir 2/5. Bottenbetyg undviks pga början samt skildringen av hur en av ”hjältarna” blir ”instängd” i sin egen hjärna när hans kropp tas över av en elak utomjording.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jason Lee och en intergalaktisk bajskorv a.k.a ”shit weasel”

The Empire Strikes Back (1980)

The Empire Strikes BackJaha, då har vi kommit till den generellt sett mest uppskattade episoden, nämligen The Empire Strikes Back. Jag ser alltså filmerna i ordningen 4-5-1-2-3-6. På så sätt bjuds jag inledningsvis på de två första originalfilmerna med Luke, Leia, Han och Darth Vader och sen får jag i en (ganska lång) flashbacksekvens se hur det kom sig att Anakin blev Vader osv. Som avslutning får jag slutuppgörelsen mellan Vader, Luke och Kejsaren i episod 6 och om några veckor sjuan i och med The Force Awakens. En bit in i mitt maraton så trivs jag med den ordningen. Nedan följer mitt tio år gamla korta omdöme av Rymdimperiet slår tillbaka i kursiv stil och sen några uppdaterade tankar.

Handlingen: well, egentligen är det samma handling som i den första filmen.

Nu blev det lite bättre. Vader är med lite mer och dominerar när han är ointresserad av asteroider. Hamill är lika dålig som förut. Ford och Fisher har en del charmiga scener. Snökriget i början är segt och hafsigt och påminde om slutet i första filmen. Efter inledningen blir det rikigt bra faktiskt. Båda parallellhandlingarna, dels med Luke hos Yoda och dels med Solo & Co, är bra. Hela slutuppgörelsen i molnstaden var riktigt bra och spännande. Äntligen fick Vader och Luke mötas.

Mmm, lite mörkare, och lite bättre än den första filmen konstaterar jag. Något som egentligen inte tillför något är de båda robotarna tycker jag. De känns lite som den tidens Jar Jar Binks, i alla fall C-3PO. Lite för mycket upprepningar när R2-D2 säger nåt i form av jobbiga pip, och sen ska C-3PO svara något löjligt. Och varför måste C-3PO gå så där fånigt, liksom stapplande med stela ben. Tyvärr är det lite för mycket trams i filmerna för min smak men denna får ändå klart godkänt pga sin mörkare sida. Muahahaha.

Efter omtitten så håller jag inte riktigt med själv när det gäller en del saker. Jag tycker exempelvis inledning på Hoth var rätt så mysig. Jag fick en känsla av en gammal krigsmatinéfilm i snölandskap. Snö på film är alltid trevligt. Jag gillade de stop motion-animerade riddjuren. Hellre stop motion än dålig cgi.

Däremot tyckte jag inte träningssekvensen med Luke hos Yoda var speciellt rolig. Kanske för att jag sett det förut. Den kändes inte spännande helt enkelt. Jag visste hela tiden vad som skulle hända. Fast om jag hade tokälskat allt första gången så hade jag säkert uppskattad allt ännu mer vid en omtitt. Det är väl bara att konstatera att jag inte är galaxens största Star Wars-fan.

Även denna gång har jag svårt för de tramsiga inslagen med robotarna, precis som jag skriver i min gamla text.

En sak jag minns att jag stört mig på vid tidigare tittar på filmen, och även denna gång, är den något hoppiga handlingen där vi kastas mellan ett antal parallellhandlingar. Jag upplevde Sagan om de två tornen på samma sätt. Tre handlingar där vi får korta avsnitt från varje innan vi hoppar över till nästa. Å andra sidan funkade just detta suveränt i Cloud Atlas där vi fick det upphöjt till två.

Jag gillade Darth Vaders ”sarkofag” eller vad man ska kalla den. Den bara dyker upp vid några tillfällen och till en början är det oklart vad han egentligen gör där inne. Är det ett solarium? Även besättningen på rymdkryssaren verkar något obekväma med vad som pågår där inne. Vad finns egentligen under Vaders hjälm? Ja, jag gillar mystiken.

Apropå mystik så tycker jag även Kejsarens korta cameo är bra. Han är knappt med nånting men det bara bidrar till mystiken.

Skurkarna i Star Wars-världen pratar alltid brittisk engelska. Det finns några undantag men överlag så är det brittisk överklassengelska à la Peter Cushing i första filmen som är skurklingo.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)

The Searchersfilmspanarna_kvadratMånadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.

Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.

Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂

Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…

 

Silverado (1985)

…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.

Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.

Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.

Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.

Silverado

Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.

Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.

En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.

En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.

En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?

Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!

En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.

Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.

    

Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema

%d bloggare gillar detta: