Happy End (2017)

Så vitt jag vet har jag alltid gillat Michael Hanekes filmer. Den första filmen jag såg – och oj, vilken kickstart! – var Funny Games. Jag såg den 1998 när den gick upp på bio i Sverige och jag minns mycket väl att det var på biografen Sture, eller Olympia som den hette på den tiden. Den gången stapplade jag ut ur biografen totalt tagen på sängen – och jag ville strypa regissören Haneke.

Faktum är ändå att trots att Haneke är något av en personlig favorit så är det sällan jag älskar hans filmer. Det är liksom lite svårt att göra det. Förutom hans egen remake på Funny Games så är Det vita bandet den enda film som fått högre betyg än 3/5.

Nu är Haneke tillbaka efter ett längre uppehåll. Hans senaste film innan Happy End var Amour (som jag inte sett). Filmtiteln Happy End får ju en (läs: mig) att fundera. Menar Haneke kanske att detta är hans sista film? Känner han kanske att han inte kan göra så mycket mer, att han börjar känna att han kanske inte är relevant längre? Nå, vad vet jag?

Det märktes för egen del att det var ett tag sen jag såg en Haneke-film då jag inte riktigt var beredd på hans kalla och distanserade sätt att filma. Här finns ingen historia från a till ö. Här finns inga rollfigurer att knyta an till. Alla är mer eller mindre störda och osympatiska. Då är det inte så lätt. Att filmen är europeisk råder det ingen tvekan om.

Ändå är jag lite så där lagom fascinerad av filmen. Det var väl det där vanliga Haneke-obehaget som kom krypande till slut. Sen är filmen inte helt utan humor, som främst levereras av veteranskådisen Jean-Louis Trintignant (som även var med i Amour).

Givetvis är Isabelle Huppert med hon också och det går inte att komma ifrån att hon är suverän. Sval som is och lätt som en fjäder.

Jag märker att jag inte skrivit nåt om handlingen men jag tror jag skippar det. I fokus är i alla fall en familj där tre generationer bor i samma villa. De verkar inte stortrivas ihop. Istället för att prata med varandra så vänsterprasslar man via mobilappar, tittar på YouTube-videoer eller sjunger karaoke.

Vad vill Haneke säga? Känns det som att han kanske är en gammal gubbe som försöker förklara för oss hur all ny teknologi egentligen fungerar och påverkar oss? Skriver han oss på näsan? Med alla sociala medier och våldsamma datorspel blir alla känslokalla psykopater? Nåväl, han försöker säga NÅT i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHappy End har premiär nu på fredag 9/2 och jag tror det kan vara bra att se den på bio, om man vet med sig att man gillar Haneke. Det är en film som kräver att man inte har några distraktionsmoment utan verkligen tittar på filmen, och folk som vanligtvis stör går nog inte och ser den här. På sin höjd kan du råka ut för en pensionär som äter en mandarin. Om du ser den hemma i soffan så lämna mobilen i ett annat rum.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm. och Rörliga bilder och tryckta ord.

Om det här var Hanekes sista film vet jag inte, men jag läste nyligen att Haneke nu går in i tv-världen (som alla andra) och ska göra en 10 avsnitt lång serie, ett dystopiskt drama (nån som är förvånad?) som ska spelas in på engelska.

Det helt nya testamentet (2015)

GudDet finns olika typer av quirk. Vi har amerikanskt quirk där mästaren, oavsatt om man gillar honom eller inte, är Wes Anderson. Vi har europeiskt quirk och där tycker jag t ex Jean-Pierre Jeunet är en bra representant. Egentligen kanske det är samma typ av quirk fast från olika länder.

Regissören av Det helt nya testamentet heter Jaco Van Dormael och han tillhör den europeiska quirk-skolan men med en del fantasy- och sf-element inslängda, och kanske lite Charlie Kaufman.

Van Dormaels förra film, Mr. Nobody, såg jag på filmfestivalen 2009 och den gillade jag även om det var en lite väl spretig historia där Jared Leto spelade en gammal man som i slutet av sitt liv gör mentala tidsresor tillbaka i tiden. Mr. Nobody var en filosofisk film som påminde mig en del om Darren Aronofskys The Fountain, och kanske även den härliga Cloud Atlas. Även Det helt nya testamentet är filosofisk men med en mer direkt religiös satirvinkel.

Premissen är att Gud är en white trash-idiot i vit nätbrynja (eller bara ett vitt linne men jag ser en nätbrynja framför mig nu) som bor i Bryssel med sin förtryckta fru, en son som är en statyett och en rebellisk dotter. Gud är alltså en sadist som mest leker med mänskligheten för att det roar honom. Frun städar mest (till att börja med). Den tioåriga dottern gör så småningom uppror och flyr till människornas värld via tvättmaskinen för att hitta nya lärjungar som ska skriva ett (helt) nytt testamente. Till slut gör även frun det förbjudna och loggar in på den dator som Gud använder för att kontrollera vad som händer med människorna och den värld de lever i.

Precis efter att jag hade sett filmen så tyckte jag den var helt ok. Den hade en del roliga idéer och jag hade aldrig tråkigt även om det fanns störningsmoment; bl a tyckte jag Gud var hur jobbig som helst. Jag såg ingen poäng med att göra honom till en idiot. Dottern var förstås charmig med sin uppriktighet som bara ett barn kan ha. 3/5.

Nu när jag ska skriva den här recensionen så känns det som att det jag gillade med filmen har bleknat jämfört med det som stack ut som jobbigt. En sak jag gillade var de där lärjungarnas enskilda historier. Jag fann dessa bitvis ganska rörande (även om det var lite svårt att känna sympati med en seriemördare). Men detta gillande bleknade jämfört med den jobbiga bilden av white trash-Gud i nätbrynja och pyjamasbyxor. 2,5/5.

Nu när jag skrivit ett tag så kommer jag ändå ihåg fler saker som jag uppskattade och även bilder jag ser på nätet från filmen ger mig positiva vibbar, så fort det är bilder på lärjungarna och dottern men inte Gud (som ändå fick ett passande slut). Jag gillade hur människorna och lärjungarna betedde sig i olika situationer som de ställs inför, vare sig det hade med Gud och religionssatir att göra eller inte. Det var när det blev mänskligt som det var bra alltså, quirky-bra. Tillbaka till 3/5.

I slutändan kanske filmens idé och premiss är bättre än filmen i sig men för mig fanns det ändå tillräckligt mycket att gilla för att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det helt nya testamentet har premiär idag fredag och, för all del, den kan nog funka en lunchvisning en söndag på Saga. Eller en eftermiddag på Grand.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Det verkar bara var Henke som skrivit om denna. Vill han skriva ett helt nytt manus till filmen eller duger det som det är?

Fripps filmrevyer

 

Apropå Brand New så kom jag osökt att tänka på The Brand New Heavies, ett brittiskt acid jazz-band som jag lyssnade på i början av 90-talet när jag gled omkring i röken på Popcorn på V-Dala nation i Uppsala. 1992 samarbetade de med ett gäng amerikanska rappare och gjorde den svängiga skivan Heavy Rhyme Experience, Vol. 1.

%d bloggare gillar detta: