The Hundred-Foot Journey (2014)

The Hundred-Foot Journey

Nej då, inga besvär, det är bara en enkel liten delikatessbricka

Under Malmö Filmdagar såg jag två filmer som hade ett tydligt mattema. (Det handlade alltså om mat inte mattor!) Först ut av dessa båda när det gäller bio i Sverige är Lasse Hallströms The Hundred-Foot Journey där indisk mat möter fransk dito.

En indisk familj tar sin tillflykt till först England och sen Frankrike då en brand förstört deras restaurang i hemstaden Mumbai i samband med oroligheter och bråk efter ett val. I branden omkom dessutom mamman i familjen.

I den franska by där familjen till slut hamnar i, pga att deras bil helt enkelt går sönder där (vad lämpligt!), hittar pappan i familjen (Papa enligt IMDb) en nedlagd restaurang. Efter att ha smakat på de goda råvaror som trakten har att erbjuda är han övertygad om att det är rätt ställe att öppna en restaurang på. Resten av familjen är inte lika övertygade, speciellt inte efter att de upptäcker att det så där en 100 fot (japp, därav filmens titel) från deras restaurang, på andra sidan gatan, ligger en lyxrestaurang som dessutom belönats med en stjärna av Michelinguiden.

En matbatalj kan ta sin början… Blir det pajkastning? Jo, det blir det. Många gånger tror man att den indiska familjen bitit i det sura äpplet för sista gången.

Lasse Hallström målar upp ett franskt vykort. Vi får det kullerstensbelagda lilla torget i den lilla franska byn med grönsaksstånd som flödar över med glänsande grönsaker. Vi får en fransk tjej (Marguerite heter hon förstås!) i prickig kjol som handlar goda råvaror med korg under armen och sen cyklar på en gammal damcykel och plockar svamp. Tjoho! Filmfotograf är förresten svenske Linus Sandgren som bl a fotat American Hustle och tidigare jobbat ihop med radarregissörsparet Måns Mårlind och Björn Stein.

100 steg från Bombay till Paris, som den kallas i Sverige, är alltså en riktigt mysig anrättning, filmad genom ett romantiskt filter. Det är så tillskruvat att man inte kan låta bli att charmas. Lasse Hallström kan helt enkelt sin må-bra-film.

Helen Mirren är härlig. Hon spelar Madame Mallory, den stränga chefen och ägaren av den franska restaurangen. Mallory har drivit restaurangen själv efter att hennes man gått bort flera år tidigare. Mallory och Papa har ett skönt kulinariskt krig där de tar till alla medel för att motarbeta varandra. Mitt i skottlinjen hamnar Marguerite (souschef på stjärnkrogen) och Hassan (äldste sonen och den gastronomiska hjärnan och stjärnan i den indiska familjen).

Tror ni att Marguerite och Hassan kanske utvecklar lite romantiska känslor för varandra? Tror ni att talesättet ”kärlek börjar ofta med bråk” stämmer in på Papa och Madame Mallory? Ja, kanske det. Men att Madame Mallory till slut mjuknar inför Papa är inte svårt att förstå. Vilken kvinna kan motstå den potatisnäsan!?

The Hundred-Foot Journey är en romantisk komedi, ett familjedrama och i grunden ett lyckopiller. Den ger inte riktigt lika mycket lycka som den andra matfilmen jag såg under filmdagarna. Den har heller inte lika mycket innehåll under den härliga ytan som den filmen hade. Men efter att du sett The Hundred-Foot Journey så kan jag garantera att du i alla fall kommer att vara rejält hungrig. Den där indiska kycklingen med sås som såg härligt mustig ut skulle jag inte tacka nej till!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallVilken den andra matfilmen var? Det får du veta 30 oktober. Då kommer nämligen min recension av den.

The Hundred-Foot Journey har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar. Av de filmspanare som var på plats i Malmö så tror jag bara att det var Henke och jag som såg den. Här hittar ni Henkes recension:

Fripps filmrevyer

Hypnotisören

Titel: Hypnotisören
Regi: Lasse Hallström
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag kanske har sett för få Beck- och Wallander-filmer men jag gillade faktiskt Hypnotisören en hel del. Filmen utsågs till Sveriges Oscarsbidrag redan innan den haft biopremiär vilket jag tyckte var lite märkligt men man ville väl helt enkelt satsa på ett säkert kort. För säkert kanske? Sverige hämtar hem regissör Lasse Hallström från Hollywood och castar hans fru Lena Olin tillsammans med Mikael Persbrandt i en filmatisering av succédeckare Hypnotisören som utspelar sig i en vintrig Stockholm Noir-miljö. Det kan ju inte gå fel? Eller? I alla fall inte när det gäller den exotiska lockelsen som filmen kommer att ha på Oscarsjuryn?

Först måste jag säga att filmens för- och eftertexter är helt underbara. Sakta flyger vi in mot ett snöigt Stockholm. Kaknästornet sveper förbi i förgrunden och vi vet att nåt ruskigt kommer att hända. Well, det är ju en kriminalfilm men själv kände jag att stämningen blev helt rätt. Det här är Swedish Noir. Plötsligt befinner vi oss i en vardaglig gymnastiksal där det spelas pojkbasket. När tränaren samlar in bollarna efter träningen blir han plötsligt knivhuggen till döds. Strax efteråt blir tränarens fru och dotter knivmördade i sitt hem. Sonen i familjen överlever men hamnar i koma. Kriminalkommissarien Joona Linna (Tobias Zilliacus) blir besatt av fallet och tar hjälp av läkaren Erik Maria Bark (Persbrandt) för att med hjälp av hypnos få pojken att minnas. Ja, han hette tydligen Erika Maria Bark, ett något lustigt namn. Nån som har läst boken kanske har en förklaring.

Jag börjar med det jag gillar. Filmen är proffsigt gjord rent hantverksmässigt, i alla fall om man tänker på sånt som foto och musik. Jag har hört en del klagomål på att det förekommer lite väl många helikopterbilder på Stockholm som verkar gjorda att visas före och efter reklamavbrotten på TV4. Så kan vara fallet men jag tyckte alltid de var så snygga att jag inte störde mig på det. Att filmen utspelas i ett härligt vintrigt Stockholm är ett plus. Jag gillar alltid snö på film. Jag är helt säker på att det här är ett medvetet val för att göra filmen så Swedish Noirig det bara går.

En sak som jag gillade men som kanske gjorde att jag tappade lite fokus är att Helena af Sandeberg är så satans vacker, så vacker. Alltså när hon ler så bara… åååh, haha. Jag fattar inte att hon får mer roller än hon får. Well, det kanske beror på hur bra skådis hon egentligen är. Hur som helst, tillbaka till filmen och det faktum att af Sandebergs rollfigur Daniella i slutändan kändes helt överflödig och bara rann ut i sanden. Ena sekunden satt hon på middag på restaurang Pelikan med kommissarie Linna för att i nästa vara borta och aldrig återkomma i filmen igen.

Det finns en del konstigheter i filmen. Trådar som aldrig tas upp eller saker som inte förklaras. Pojken i början som hamnar i koma och som bara kan nås av en hypnotisör… nja, vaddå? Han hade ju blivit knivskuren och opererad precis så det var ju inte så konstigt att han inte var kontaktbar typ en timme efter operationen. Här hastade filmen lite för mycket.

Hur sköter sig Persbrandt och Olin då? Ja, det är väl upp och ner kan jag säga. Ibland är det riktigt bra och ibland sitter jag och skrattar när jag vet att det ska vara gripande och känsligt. Det verkar som Hallström inte haft full koll på regin. Bitvis var det komedi för mig mitt i all dramatik. Men jag gillade det ändå hela tiden, fast på lite annorlunda sätt.

Och så var det här med Beck. Visst, det är bara att erkänna att det är en film gjord efter ett formulär, tvdeckarformulär 1A. Man har t.o.m. slängt in en slutuppgörelse i den svenska fjällvärlden med skotrar, ödetorp, helikopterbilder och hela faderullan. Men fasiken om det inte funkar. Mot slutet tycker jag det är spännande även om man kanske drar ut på den sista nagelbitarscenen lite väl länge. Skillnaden med en tvdeckare är att filmen känns maffigare helt enkelt.

3+/5

****

Även Fiffi på Fiffis filmtajm har varit och sett Hypnotisören. Kolla här för att se vad hon tycker om vårt svenska Oscarsbidrag. Flipp eller flopp?

Tidigare har David på Filmmedia.se hyllat Hypnotisören. När jag läste den hyllningen får jag erkänna att jag var lite skeptiskt men David är inte helt fel ute. Även Rebecca på Mode + Film gillar Hypnotisören. Den kanske har en Oscarschans ändå? Hmm, nej, jag skulle bli väldigt förvånad.

%d bloggare gillar detta: