Melancholia


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

Europa

EuropaTitel: Europa
Regi: Lars von Trier
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Precis som i The Element of Crime så var inledningen i alla fall lite lovande. Vi får se framrusande räls i svartvitt och höra Max von Sydows hypnotiska berättarröst förklara att vi nu kommer att anlända till Europa. Ja, eller vi och vi, von Sydow förklarar för vår huvudperson var han är och vad han kommer att göra. Huvudpersonen är Leopold Kessler som från USA anländer till Tyskland 1945 efter andra världskrigets slut för att arbeta som konduktör för tågbolaget Zentropa. Hans farbror, spelad av Ernst-Hugo Järegård, välkomnar honom till Tyskland med orden ”I’m your uncle. You may embrase me” (vilket är den bästa repliken i hela filmen).

Så långt var väl allt egentligen väl. Men sen händer inget mer. Ingenting. Ja, saker händer väl kanske — Leo blir indragen i den tyska partisan/gerillarörelsen Werwolf — men det är fullständigt ointressant och urtråkigt. Precis som i The Element of Crime spelar skådisarna, förutom Ernst-Hugo förstås, sömngångaraktigt. Repliker levereras men har liksom ingen mottagare. Och även här verkar man ha dubbat dialogen i efterhand vilket gör att närvarokänslan försvinner totalt. Den enda som livar upp stämningen är Ernst-Hugo som i princip bara behöver visa sig för att göra just det. Nu är i och för sig dialogen på tyska och engelska vilket gör att inte heller Ernst-Hugo kommer helt till sin rätt.

Huvudpersonen Leo spelas av Jean-Marc Barr och han är helt känslolös. Nu har han i och för sig inget speciellt att leka med. Jag vet inte hur von Trier tänkt här (skrev jag det i min The Element of Crime-recension också?). De få gånger Barr öppnar munnen säger han antingen något stammande på tyska eller några kort ord på engelska. I övrigt är han som lobotomerad, förutom de sista tio minuterna.

Fotot skvallrar om att von Trier återigen har låtit sig inspireras av film noir. Det kan väl även sägas om själva handlingen som är mystisk men tyvärr även fullständigt ointressant och urtråkig (har jag redan skrivit det?). Men åter till fotot. Här har von Trier experimenterat rejält och blandat svartvitt och färg, ofta i samma bildruta. Visst, det är lite snyggt men jag tycker egentligen inte det bidrar till filmen som helhet. Det kan i och för sig bero på att allt annat förutom just fotot är urbota trist eller bara konstigt.

Jag förstår att Lars von Trier efter den här filmen kände att det fanns ett behov att fokusera på skådisarnas närvarokänsla för den saknas nämligen fullständigt här. Därför kom inte Dogma 95-manifestet som en överraskning och för von Trier tror jag det var nödvändigt.

1+/5

PS. Pluset i kanten tillägnas Ernst-Hugo Järegård och det passar väl bra så här på nationaldagen att det svenska bidraget är det som sticker ut på ett positivt sätt.

The Element of Crime

The Element of CrimeTitel: The Element of Crime (Forbrydelsens element)
Regi: Lars von Trier
År: 1984
IMDb | Filmtipset

Eftersom Epidemic var en intressant och speciell film så jag lite fram emot att se den första delen i von Triers Europa-trilogi. Well… jag hoppas att den tredje delen (Europa) är bättre kan jag väl börja med att säga.

En man, Fisher (Michael Elphick), återvänder till Europa efter 13 års frånvaro som spenderats i Kairo. Tidigare var Fisher polis och nu kallas han tillbaka för att lösa ett mordfall (eller flyr han Kairo eftersom staden begravts i sand?). Han träffar en gammal kollega, Osborne, som skrivit boken The Element of Crime som handlar om hur man profilerar en mördare, sätter sig in i en mördares liv för att lösa ett fall. (Osborne spelas av en gammal brittisk skådis som jag ett tag trodde var skådisen som spelade Q i gamla Bond-filmer. Det visade sig inte stämma. Han som spelade Q var förstås Desmond Llewelyn, inte Esmond Knight som Osborne-skådisen hette. Men lika var de.)

Lars von Trier, om du nånsin läser det här ska du veta att The Element of Crime är det sämsta skräp jag har sett på länge. Det är en sagolik smörja som bara pågår. Repliker framförs som till tomma luften helt utan nån förankring i den historia som man önskar skulle ha funnits. Jag vet inte vad von Trier försöker koka ihop här. Det är en sorts film noir samtidigt som det är flummeri av värsta sorten.

Det Europa som gestaltas i filmen är en förfallen, dystopisk och vattenfylld fulkontinent. För att få en bild av hur det ser ut, eller kanske mer känslan i filmen, kan jag nämna svenska animerade dystopi-filmen Metropia.

The Element of Crime är helt annorlunda jämfört med t ex hans dogmafilmer och dogmaliknande filmer. Det här är en stiliserad film. Fotot är gultintat, och för all del ganska snyggt, men eftersom allt är så svamligt och tråkigt ledsnar jag på det också. Det är sagolikt tråkigt. Ingenting händer. Skådisarna pratar inte med varandra, de kläcker bara ur sig sina repliker helt på måfå. Dialogen verkar vara dubbad i efterhand och känns därför än mer stel och lösryckt. von Trier själv dyker upp som nån sorts hotellportier, oerhört smal och med biljardboll som frisyr.

Något av det ni får uppleva om ni ser filmen: Döda hästar under vatten, rörpost, regn, vatten, män som hoppar från byggkranar, en oerhört fet egyptisk hypnotisör med en Herr Nilsson-apa på axeln, polis som skriker i megafon från taket av en folka samt personer som på måfå plötsligt skjuter med pistol ut genom fönster.

Man kan dra paralleller till film noir och filmskapare som Andrej Tarkovskij, Peter Greenaway och Terry Gilliam, men det hindrar inte faktumet att det här är skräp.

1/5

PS. Nån som känner igen den kvinnliga skådisen på bilden ovan? Jag gjorde det inte men kanske fans av exploitation-filmer gör det, speciellt ni som gillar italienska kannibalfilmer. Hon heter Me Me Lai och var tydligen med i ett antal ”äta människor”-rullar på 70-talet. Efter The Element of Crime slutade hon som skådis.

Direktören för det hele

Titel: Direktören för det hele (Direktøren for det hele)
Regi: Lars von Trier
År: 2006

Vi hoppar fram och tillbaka bland Lars von Triers produktion. Den här gången hamnar vi i lågbudgetfarsen, och möjligen von Triers version av The Office. Filmen heter Direktören för det hele och jag såg och skrev om den i juli 2007.

Efter tunga Dogville och Manderlay gjorde Lars von Trier den här lilla filmen, inspelad på fem veckor. En konflikträdd chef (Peter Gantzler) på ett IT-företag har hittat på en fiktiv direktör som alltid är i USA och som alltid tar de obekväma besluten, typ: ”Nej, jag kan inget göra. Det är direktören för det hele som har beslutat det här”. När chefen ska sälja företaget behövs dock en verklig direktör som köparen (en galen islänning) kan förhandla med. Då anlitar chefen en arbetslös b-skådis (Jens Albinus) för att träda in i rollen som direktör. Upplagt för fars.

Jag vet inte vad det är med von Trier, men de enda av hans verk som jag verkligen har gillat är Riket och Riket II. Direktören för det hele är en komedi och bitvis är den ganska rolig, eller pinsam snarare. von Trier har en förmåga att skapa scener med en jobbig, men ofta rolig, stämning. Men problemet är det ofta blir konstruerat. Det är så även här. Jag kan egentligen inte förklara det, men det känns som om skådisarna spelar skådisar som spelar sina rollfigurer. Bäst i filmen är den patetiska, och därmed roliga, chefen, skönt spelad av Peter Gantzler (Italienska för nybörjare). När jag i efterhand tittade på några klipp så är det nästan att det blir ett högre betyg. Filmen är bitvis rolig… men nä, det blir inte mer än knappt godkänt.

 
Jag kan väl lägga till att von Trier själv under filmens gång på metafilmsvis kommenterar skeendet i filmen. Dessutom har han på typiskt manér även experimenterat med hur man gör film (tänk Dogma eller kritstreck istället för väggar). Den här gången använder han nåt kallat Automavision, vilket innebär att man inte har nån mänsklig fotograf utan istället är det en dator som (slumpmässigt?) bestämmer när det ska zoomas, panoreras, osv. Intressant som experiment kanske, men om nåt så gjorde det i alla fall inte filmen bättre.
3/5

PS. He, fast när jag tittar på bilderna från filmen så kan jag inte låta bli att skratta. Den är rolig helt enkelt, men filmupplevelsen är ändå inte mer än knappt godkänd av nån anledning.

Epidemic

EpidemicTitel: Epidemic
Regi: Lars von Trier
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Dags för nästa von Trier-film, den här gången från 80-talet. Filmen ingår i en trio som brukar kallas Europa-trilogin. Epidemic skrev jag om i oktober 2005. Första och sista delen, The Element of Crime och Europa ska jag se i samband med mitt von Trier-tema.

Det var kul att se denna tidiga Lars von Trier-film. Den känns som ett experiment och känns dessutom väldigt långt ifrån senare Dogma-filmer (ja, nu har ju von Trier faktiskt bara gjort en Dogma-film). Handlingen är lite märklig: vi får följa två filmskapare (varav en spelas av von Trier själv) som på några dagar måste skriva klart ett filmmanus som de ska presentera för en finansiär. Manuset var i själva verket klart, men de lyckades förstöra datadisketten där det var lagrat. Nu minns de båda i princip inget av vad de hade skrivit (kanske pga att de förmodligen var kanonfulla då manuset skrevs).

Medan de två skriver manuset på nytt får vi även se det utspelas i form av en film i filmen. Det handlar om en epidemi som sprids på Jorden och en läkare ger sig mot bättre vetande av från den osmittade staden för att hjälpa till. Just dessa delar är faktiskt riktigt snyggt filmade i vackert svartvitt foto. Stilen påminner mig också om några av Tarkovskijs filmer, som t ex Stalker eller Andrej Rubljov. Jag tror det kan bero på det vatten som förekommer ett tag (Tarkovskij verkar nämligen besatt av vatten, speciellt regn).

Större delen av filmen är ändå den med manusförfattarna och den har ett kornigt, ganska fult, svartvitt foto. Först blev jag lite trött och tänkte liksom ”fan, vad jobbigt med ett sånt här foto en hel film”, men av nån anledning vande jag mig ganska snabbt och på nåt sätt kändes det passande. Sen är ju fotot i filmen i filmen, ”även om det också är svartvitt”, betydligt snyggare att titta på.

Våra två skrivande vänner verkar inte ha speciellt bråttom att just skriva, eftersom de väljer att åka på en bilresa till Tyskland och besöka en person spelad av Udo Kier. Här kommer plötsligt, liksom från vänster, en märklig och välspelad monolog av Kier (den bästa insatsen i hela filmen tillsammans med en kvinna som under en middag får psykbryt).

Mmm, hela filmen känns som sagt som ett experiment och von Trier leker vilt med stilar och berättande. T ex visas av nån anledning filmens titel i nästan hela filmen i övre vänstra hörnet. Jaha? Det finns lite intressant symbolik, som t ex att den där epidemin som sprids i själva verket inte finns utanför den osmittade staden utan det var den hjälpsamme läkaren som var den som startade den genom nåt som han tog med sig från läkarlabbet i staden.

Mot slutet visar det sig också att den värld som de två författarna lever i också är drabbad av en mystisk smitta. Slutet på filmen blir faktiskt riktigt otäckt och stämningen i lägenheten där man vistas är obehaglig på riktigt och jag fick nästan Eraserhead-vibbar, speciellt under en middag på slutet då en kvinna får fullständigt frispel. Otäckt på riktigt, faktiskt. Filmen innehåller vissa scener som är små guldkorn, och även märkligt roliga scener, men däremellan är det för spretigt och väl konstigt. Mer intressant och rolig än bra, men ändå godkänt.

3/5

Manderlay

Titel: Manderlay
Regi: Lars von Trier
År: 2005

En film jag glömde bort (tack för påminnelsen, Sofia!) när funderade på vilka filmer av Lars von Trier som jag inte sett men faktiskt ville se nu var uppföljaren till Dogville, och alltså del två i von Triers trilogi om USA. Den sista delen ska heta Wasington (ja, så stavar von Trier det) men när den kommer att göras verkar oklart. Jag kan tänka mig att von Trier behövde en ganska lång paus efter Dogville och Manderlay då det sättet att göra film nog tar på krafterna; mängder av skådisar och stjärnor och så formatet som nog inledningsvis känns annorlunda för skådisarna.

Manderlay tar vid en tid efter händelserna i Dogville. Grace (nu spelad av Bryce Dallas Howard) och hennes gangsterpappa, som letar efter nya platser för sin verksamhet, hamnar vid plantagen Manderlay i Alabama. Här visar det sig att slaveriet frodas och lever trots att det är på 1930-talet och slaveri alltså förbjöds 65 åt tidigare. Grace blir förfärad när en av slavarna ska piskas offentligt och sätter stop för det. Uppbackade av några av pappans gangsters bosätter sig Grace på plantagen för att ”lära” den vita styrande familjen medmänsklighet och de svarta slavarna hur det är att vara fria.

Bryce Dallas Howard är inte Nicole Kidman, det kan jag konstatera direkt. Det slår inte direkt gnistor om filmen. Howard spelar sömngångaraktigt, det är min åsikt. I Dogville var scenografin udda i sin enkelhet. I Manderlay känns det nästan bara tråkigt. Jag tycker den sparsmakade scenografin och tv-teater-känslan gör att det blir en blekare film. Man har lagt till ljudeffekter som ackompanjerar det som händer, dörrar som stängs, hackor som hackar osv. Varför det? Då hade man väl lika gärna kunnat göra en riktig film av allt ihop, vilket är lite det jag sitter och längtar efter. Den känslan blir väl i och för sig mindre och mindre ju längre filmen rullar. Och jag förstår ju att grejen med filmen är just att den är inspelad som den är. Jag antar att Wasington blir i samma still.

Om det var nån av skådisarna som jag gillade så var det faktiskt Danny Glover. Glover spelar den äldste slaven på plantagen och är skeptiskt till Grace frihetskamp, vilket det visar sig finnas en förklaring till. John Hurts berättarröst är både bra och dålig. Hurt har en mörk raspig röst som är trevlig att lyssna på. Den text han läser upp ska vara ironiskt betraktande, tror jag, men för mig blir den mest fånig; själva texten då inte Hurts röst. Chloë Sevigny var med. Varför? Syntes hon ens i en minut sammanlagt?

En positiv sak var att Zeljko Ivanek, en personlig birollsfavorit från ett flertal tv-serier och filmer, dök upp. Jag gillar hans tillbakalutade spelsätt och röst. Ivaneks roll skulle egentligen ha gjorts av John C. Reilly men när Reilly fick reda på att von Trier skulle slakta en åsna i en scen (och då faktiskt slakta en åsna på riktigt) så gick han direkt av scenen och lämnade Trollhättan med omedelbar verkan. Scenen spelades in men klipptes sen ändå bort i den slutgiltiga versionen av filmen. Det ryktas om att hela den här historien är påhittad för att väcka intresse för filmen.

von Trier gör upp med slaveriet och förtrycket mot svarta i USA. Han ställer en del frågor om skuld. ”Brottet” är liksom redan begånget, men vem är det i dag som har skuld till det. På 30-talet fanns ju definitivt rasförtrycket kvar (för att uttrycka sig milt). För en vit rik kvinna är det lätt att göra ”rätt”, och det är också lätt att göra ”rätt” om man är uppbackad av män med vapen. Grace leker Gud, helt enkelt. På Manderlay levde man kvar på det gamla sättet för att det var enklast. Varken slavarna eller samhället tyckte de var redo för förändringen. När Grace försöker ändra detta så kan det inte gå annat än fel.

Precis som i Dogville så avslutas filmen till tonerna av David Bowies ”Young Americans” och den här gången med bilder på olika former av rasförtryck och fattiga svarta. Eftertexterna knyter därmed ihop filmen bra, frågorna blir tydligare och det känns som att filmen faktiskt handlar om något vilket det nästan inte gjorde under filmens gång.

2+/5

Dogville

Titel: Dogville
Regi: Lars von Trier
År: 2003

Helt oplanerat tar jag nu och drar igång ett Lars von Trier-tema. Efter att ha hört och läst om von Triers äventyr i Cannes och blivit riktigt sugen på hans senaste film Melancholia kände jag att det var dags att samla ihop mina tankar kring danskjävelns filmer. De kommande dagarna kan jag utlova recensioner av Epidemic, Riket I och II, Direktören för det hele och beroende på hur landet ligger kanske även några texter om The Element of Crime, Europa, Dancer in the Dark, Antichrist och Idioterna. Som avslutning blir det en recension av Melancholia. Jag börjar helt ologiskt med Dogville som jag såg och skrev om i september 2003.

Denna uppmärksammade film av danske galningen Lars von Trier är ett otroligt projekt egentligen. Stjärnor som Nicole Kidman, Lauren Bacall, Philip Baker Hall, James Caan, etc åker till Sverige och Trollhättan för att bli regisserade och filmade (regissören själv håller i kameran som vanligt) av detta fenomen von Trier. Dessutom spelas filmen in på ett stort svart golv där hus, väggar, hundar, buskar, etc bara är vita kritstreck.

Filmen, som utspelas i USA på 30-talet, handlar om Grace som jagas av gangsters och tar sin tillflykt i Dogville, en fattig liten bergsby i Klippiga bergen. Den första hon träffar är Tom (Paul Bettany), en ung författar-wannabe som blir kär i henne. Invånarna i Dogville beslutar efter ett rådslag (och övertalning av Tom) att låta Grace stanna kvar och skydda henne. Som ”betalning” utför hon små sysslor som byborna behöver hjälp med. Till en början är det glada dagar i Dogville och Grace har höjt stämningen bland invånarna, men efter ett tag börjar byn utnyttja Grace på ett mer och mer obehagligt sätt.

Tyvärr! Jag och Lars von Trier går inte riktigt ihop. Det är tydligen bara så. Jag såg och gillade TV-serien Riket när den gick, men tyckte väl inte det var det bästa jag sett. Idioterna har jag inte vågat se. Breaking the Waves och Dancer in the Dark är starka, men jag vet inte, det finns nåt konstlat över filmerna. Likadant är det med Dogville. Jag hatar den inte, men blir inte heller helt gripen av den. Karaktärerna känns inte verkliga, det är något med dialogen som känns fel. Sen tyckte jag den innehöll en krystad och konstig filosofisk diskussion (både i form av dialogen och en berättarröst) om Toms författarambitioner, förmågan att acceptera gåvor, arrogans och annat. Den fördes ovanför mitt huvud kändes det som.

Jag stördes inte av den sparsamma scenografin och hela den biten. Inte heller att den är tre timmar lång, vilket tyder på att jag ändå tyckte att den var rätt så bra kan man tycka. Jag tyckte James Caan var bra, även om han bara hade en liten cameo mot slutet. Kidman & Co var väl ok, men jag vet inte. Det kändes som de spelade rollen mer än att de var sin roll. Jag gillade eftertexterna med starka bilder på baksidan av USA till David Bowies Young Americans.

Jag hade väntat mig mer, men det är en film som man definitivt ska se om man är filmälskare. Det är en upplevelse, men den passade inte mig helt.

3/5

Kunskapskanalen – Film om film: Dogma


 

Titel: De lutrede (De renade)

Regi: Jesper Jargil
År: 2002

En oehört intressant dokumentär. Vi möter de fyra danska grundarna av Dogma 95-manifestet. Givetvis med Lars von Trier i spetsen. Vi får vara med när de fyra diskuterar själva tanken, idén med Dogma. Hur det var att spela in filmer med reglerna. Varför man tyckte det var så kraftfullt och gav frihet istället för att begränsa friheten. Regissören till dokumentären, Jesper Jargil, har varit med under inspelningarna av respektive regissörs Dogma-film: Festen (Thomas Winterberg), Idioterna (von Trier), Mifune (Søren Kragh-Jacobsen) och The King Is Alive (Kristian Levring). Detta visas upp för de fyra som kommenterar samtidigt som vi får se bilderna. Intressant börjar det bli när det visar sig att de har brutit mot reglerna, även den mest ortodoxe och teoretiserande von Trier. Som en sorts yttre betraktare har vi även väldigt intressanta kommentarer från en mysfarbror vid namn Mogens Rukov. Han droppar sanningar om de fyra samtidigt som vi får se deras reaktioner.

Som sagt, jag tyckte det var väldigt intressanta diskussioner om film, och vad som är film. Jag tror faktiskt Dogma har betytt en del för filmens utveckling. Dogma fokuserar på ögonblicken. Teknik är hinder. von Trier är den som är mest envis och ortodox när det gäller reglerna. De andra kanske är lite mer lösa. De ser reglerna mer som ett sätt att fokusera på det som är viktigt. Sen vill de ändå göra en film som funkar som helhet och går då runt reglerna ibland (eller utnyttjar reglerna), t ex genom att ordna belysning med billyktor eller täcka för fönster med gardiner. Även von Trier erkänner att han gjort fel — och skäms. När det börjar hetta till i diskussionerna händer det ofta att von Trier lämnar rummet som ett barn som inte får som det vill.



För von Trier handlar det mycket om att släppa kontrollen, att våga släppa kontrollen, kontrollfreak som han är. För de andra handlar det kanske mer om släppa lös sin kreativitet och då är reglerna ett hjälpmedel. Skådisarna bidrar mer till skapandet av filmen.

Dogma ger en helt annan typ av film jämfört med — låt oss säga, Sagan om Ringen. Jag tycker båda har sin rättmätiga plats hos filmen. När Dogma är bra är det riktigt bra. Festen är t ex en femma i mina ögon. Och Sagan om Ringen är också en femma. von Triers filmer är något annat och jag har aldrig riktigt fullt ut gillat någon av hans filmer. Förutom Dogma- eller Dogma-liknande filmer har han samtidigt gjort vissa filmer som är väldigt estetiska och icke-Dogma, Europa-trilogin eller nu senast Antichrist. Men, nja, någon favorit är han icke. Då har jag fortfarande inte sett Antichrist).

%d bloggare gillar detta: