Korparna (2017)

Låt mig börja med att konstatera att Jens Assur är ett fotografiskt geni!

Hans nya spelfilm Korparna fick mig dock att häpet skaka på huvudet och undra om jag skulle skratta eller gråta. Korparna kan nämligen vara den mest statiskt misärfyllda film jag nånsin har sett. Det är misär i kubik. Hela tiden. Oavbrutet.

Korparna utspelar sig i slutet av 70-talet och handlar om en bondefamilj som kämpar med att få det hela att gå ihop. Pappan sliter hårt och förväntar sig att den äldsta sonen ska ta över gården en dag. Sonen Klas är mer intresserad av fåglar och så småningom tjejer från Stockholm.

Filmen inleds med en fem minuter lång scen där vi får se Reine Brynolfssons bondepappa Agne försöka få bort en stor sten från åkern sin. Först hugger han med spett, igen och igen och igen. Det är en lång statisk scen. Han försöker få in en kedja under stenen för att kunna dra upp stenen med sin traktorn. När han väl gasar iväg med traktorn går nåt sönder och bakrutan krossas. Här fanns en absurd och skön humor. Kanske lite Roy Andersson? Jag kände visst hopp.

I fortsättningen är filmen inte helt humorfri men det går med snabba stövelsteg mot det enbart mörka och karga. Eller är det faktiskt så att det hela är ett skämt? Att filmen kan ses som en sketch som tagen ur Lorry där man driver med svenska ångestfilmer? För mig framstår det hela som helt obegripligt. Under några scener under inledningen var det med nöd och näppe att jag lyckades kväva ett antal skrattattacker. Det var så mycket misär och ångest att det slog över till att bli humor eller parodi, för mig är väl bäst att säga. Handjobb!

Klas (Jacob Nordström) heter sonen i familjen och han förväntas alltså av pappan att ta över driften av gården. Han är typ 13-14. Det känns lite tidigt kanske för att verka trovärdigt? Pappan använder dessutom helt absurda metoder för att försöka få in sonen på det spår han vill, att få honom intresserad av driften av gården.

Klas träffar även en tjej från Stockholm (spelad av Saga Samuelsson från bl a Mig äger ingen och Medicinen) som ska spendera sommaren ute på landet. Men inget kommer ut från det här. Hon åker tillbaka (eller till Öland) och sen var det bra med det. Inte heller kommer nåt egentligen ut från Klas stora fågelintresse. Det var ändå kul att få se en del fåglar och t.o.m. få höra rördrommen med sitt märkliga tutande läte.

Parallellt med all misär så får man se frukterna av Jens Assurs fotografiska genialitet, och tur är väl det. Annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Bildkompositionerna är otroligt vackra och genomtänkta. Det är grymt snyggt helt enkelt.

Agne pratar vid ett tillfälle om skymningen och om horisonter… och många fina bilder på horisonter blir det.

Själv ville Agne som ung bli meteorolog, därav hans intresse för horisonter och skymningar. Men han tvingades, kände sig tvingad, att ta över gården efter att ha pluggat en tid i Uppsala. Hans far och farfar dog båda i förtid. Dränkte sig. Agne visar Klas fotoalbum på dessa bortgångna hedersamma män med de uppmuntrande orden ”och nu är det din tur!”. Det var en av de där absurda metoderna som Agne använde för att få sonen intresserad av bondelivet. Hehe, vilken galen pepp Klas måste ha känt här. NOT. Just den scenen var för övrigt ett typexempel på en sån scen där jag hade svårt att hålla mig för skratt för att den var så absurt överdriven.

Slutet av Korparna är så deprimerande det kan bli. För mig är filmen för statisk. Den är som en exponentiell kurva med tid på x-axeln och misär på y-axeln. Den funkar inte som film, som historia. Det finns ingen dynamik.

Filmen bygger förresten på Tomas Bannerheds Augustprisvinnande roman Korparna. Förmodligen är den lika deprimerande men jag tror även den är mycket bättre. När jag läser på om den så ser jag att i romanen så berättas historien ur sonen Klas synvinkel. Det är han som är bokens berättare och protagonist. I filmen är han ingetdera utan bara en anonym son med samma stela ansiktsuttryck hela filmen. Trist.

Kanske blir filmen bättre om man har läst boken, jag vet inte. En kvinna som satt bredvid oss på visningen som hade läst boken verkade uppskatta filmen mycket och jag har sett andra som tycker Korparna var den bästa filmen som visades under Filmdagarna nere i Malmö.

Ja, det är väl tur att vi alla tycker olika, annars skulle det bli väldigt tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioKorparna har premiär imorgon fredag och ni gör som ni vill. Gå och se den! Speciellt om ni vill se vinnaren av bästa manliga huvudroll på den kommande Guldbaggegalan. Det priset har nämligen Reine Brynolfsson som i en liten potatissäck.

Andra som tycker till om filmen: Fiffis filmtajm. Har Jens Assur satt sin sista potatis?

Masjävlar


Titel: Masjävlar
Regi: Maria Blom
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Masjävlar såg jag på bio när den kom och då tyckte jag den var riktigt bra. Här är min gamla recension.

Mia (Sofia Helin) åker hem till byn i Dalarna för att hämta en lampa till sin nya lägenhet… och ja, sen fyller pappan 70 år också, så varför inte slå två flugor i en smäll och därmed minimera tiden hemma hos masjävlarna. Till saken hör att jag såg filmen med familjen under mitt julbesök hemma i min ”hemby” vilket gjorde det hela mer träffande ibland.

Masjävlar är en riktigt bra film, av debutanten Maria Blom, som skakade om mig en del. Jag (och stora delar av publiken) skrattade ofta, ibland igenkännande, ibland bara åt galenskaperna. Filmen pendlar verkligen mellan komedi (nästan fars) och mörkare saker. Man grät (nästan) ena sekunden för att i nästa skratta åt Ann Petrén eller nån annan som kläcker en lustig och bra tajmad replik (”Var e spriten!!??”). På nåt sätt lyckas filmen vara både rolig och allvarlig. Samtidigt.

En del klagar på vissa överdrivna karaktärer och klichéer, men jag vet inte… det är liksom inte meningen att det ska visa verkligheten exakt utan det är en utstuderad bild av verkligheten som är ganska extrem och koncentrerad. Allt händer på en gång, och denna gång funkar det pga av det är gjort med en skön känsla och humor. Tala om ”födelsedagsfesten from hell”. Fattades bara att nån av systrarna hade hållit ett tal à la danska filmen Festen, men det hade väl blivit för mycket, haha! Nåt jag har att klaga på är att Mias föräldrar, som borde spela en viktig roll i filmen, känns väldigt sketchartade och de är liksom aldrig med i matchen.

4-/5

%d bloggare gillar detta: