Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

Skenbart (2003)

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: