Darkest Hour (2017)

Darkest Hour är den perfekta tvillingen till Dunkirk då den fokuserar på det politiska spelet bakom kulisserna på den brittiska sidan just under belägringen av Dunkerque. Premiärministern Neville ”Peace for our time” Chamberlain är hårt kritiserad för att vara för inaktiv gentemot den österrikiske målaren och låta nazisterna härja fritt i Europa. Chamberlain tvingas avgå och istället tillträder den färgstarke Winston Churchill.

Gary Oldman ÄR Winston Churchill, och därför vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll i söndags. Det är en roll som gjord för Oscarsjuryn. Darkest Hour är en BOATS och biografifilm där en känd skådis som aldrig vunnit en Oscar förvandlar sig med hjälp av smink och manér till en helt annan person. Det kan ju bara sluta på ett sätt, speciellt eftersom jag tycker att Oldman är bra. Fast nog balanserar han på överspelets gräns titt som tätt. Men vad vet jag, kanske Winston var som ett vuxet barn på riktigt.

Churchill framställs som en mytisk person samtidigt som han ska vara en sorts grinig mysgubbe. Kvinnosynen är inte fräsch. Churchills fru (Kristin Scott Thomas) försöker trösta en ny sekreterare som blivit utskälld av Winston med orden ”He’s a man!”. Ah, men då så. Jag vet inte. Verkligheten var (och är) förmodligen så, men här känns det som att man vill framställa det hela som nåt så där lite udda charmigt.

Jag satt hela filmen igenom och önskade mig att Lily James rollfigur, sekreteraren miss Leyton, skulle få mer att göra än att bara försöka vara Churchill till lags. Jag känner att hennes rollfigur är av det inskrivna slaget (även om den är baserad på en verklig person). Samtidigt är det ganska smart gjort eftersom miss Leyton fungerar som ett substitut för publiken då både hon och vi tittare lär känna Winston för första gången.

Det är intressant och kanske skrämmande att fundera på vad som hade hänt om Storbritannien inte hade stått upp mot Nazityskland. Ja, eller snarare vad som hade hänt om man försökt med det diplomatiska spåret. För det var ju inte så att man stod upp direkt. Det man gjorde var att ordna en räddningsaction för att undsätta de brittiska soldaterna i Dunkerque. Man slickade sina sår och senare stod man upp tillsammans med de andra allierade som då även inkluderade USA.

Om man hade försökt den diplomatiska vägen, vad hade hänt? Hade det bildats en brittisk marionettregering som i Frankrike och Norge? Det är väl sånt här som alternativhistoriska författare undersöker. Mmm, spännande och tankeväckande. Jag drar även paralleller till en film som Black Panther där det ju kokade ner till just hur man ska agera, aggressivt eller mer balanserat. Och när man vet man vad som är rätt väg? Det Chamberlain gjorde i München 1938 var förmodligen rätt just då men kanske inte ett senare skede?

Jag gillar Joe Wright och hans stil. Wright är expert på historiska dramer med kriget som fond. Hans Atonement är ett (mer personligt) drama som till största delen utspelar sig i England men där Dunkirk spelar en viktig del i handlingen. Darkest Hour är ett stabilt historiskt BOATS-drama som jag delar ut en trea till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag tänkte för övrigt inte ett ögonblick på att det faktiskt var Gary Oldman där bakom sminket och manéren. DS

Andra som skrivit om Darkest Hour: Fripps filmrevyer, Flmr, Fiffis filmtajm och Movies – Noir.

The Party (2017)

The Party är ett kammarspel i regi av Sally Potter som helt bygger på dialog och skådespelarinsatser. Det hela utspelar sig i princip i realtid hemma hos Janet (Kristin Scott Thomas) och hennes man Bill (Timothy Spall). Janet har precis blivit befordrad till en ministerpost, eller skuggministerpost eftersom hon tillhör ett oppositionsparti. Detta faktum ska firas med en fest tillsammans med de närmsta vännerna, som spelas av bl a en cynisk Patricia Clarkson, en nervig Cillian Murphy och en flummig Bruno Ganz.

Tyvärr levererade filmen inte för mig. Den borde kanske ha gjort det med tanke på rollbesättningen som på pappret ser väldigt stark ut. Men det är nåt med filmens ton som skaver för mig.

Nu när det har gått några veckor sen jag såg filmen nere under filmdagarna i Malmö så tar jag mig en titt på trailern för att försöka sätta fingret på vad det är som är fel. Trailern ger mig ungefär samma känsla som när jag såg filmen. En massa mestadels otrevliga människor som ska droppa smarta repliker. En sorts märklig farsartad stämning som för mig mest känns krystad. Det ska vara en svart humor antar jag, men jag tycker varken det är speciellt roligt eller svart. Mest larvigt om jag ska vara ärlig.

Vad Timothy Spalls rollfigur Bill höll på med under större delen av filmen har jag fortfarande inte förstått. Jag trodde länge han hade fått en hjärnblödning där han satt i sin fåtölj med ett glas vin och bara stirrade efterblivet i fjärran utan att svara på tilltal med nåt annat än ett stön.

När Cillian Murphy anländer till festen förstod jag inte vad han höll på eller varför han var så svettig och nervös. Och det behöver jag inte förstå heller, det är inte därför en film blir bra. Men jag kände absolut noll för honom, dvs ungefär lika mycket som för alla de andra för övrigt.

Men jag ska inte såga filmen totalt. Även om jag inte var road av den smarta, bitska, vuxna (för vuxna för mig?) dialogen så gör en del av skådisarna, främst Kristin Scott Thomas och Patricia Clarkson, bra insatser. Den flummiga livscoachen Bruno Ganz funkade också bitvis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se Carnage, en film med ett liknande upplägg, som funkade betydligt bättre för mig.

Andra som tyckt till om The Party: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Only God Forgives

Only God ForgivesTitel: Only God Forgives
Regissör: Nicolas Winding Refn
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Du ser en film på bio och under filmen är det inte direkt en känslomässig storm du finner dig i. Du märker knappt att filmen pågår och nästa dag har du i princip glömt bort den. Den har inte gjort nåt intryck alls. Det är ju såna filmer som borde få de riktigt dåliga betygen, eller hur? Filmer som däremot berör, som sätter sig kvar, som snurrar i huvudet dagarna efter, det är ju såna filmer borde få ett högt betyg, oavsett vad du tyckte om filmen. Visst låter det vettigt?

Då med det sagt bara så att ni förstår mitt resonemang så konstaterar jag alltså att Only God Forgives inte är en sån film som bara puttrar på som en romantisk komedi på TV3 på söndagskvällen. Nej, det är en film som känns, som faktiskt ger avtryck så… NEJ FÖR I HELVETE, sluta nu! Du hatar ju filmen, du hatar den, den är avskyvärd. Möjligen avskyvärt intressant. Men du hatar den.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med den där karaokesjungande jävla thaipolisen när han kommer inglidande i rummet i långsamt majestät för att sen stanna framför sitt knäande offer samtidigt som han bakom ryggen tar fram sitt svärd då… ja, då kör jag upp hans kära svärd i röven på honom tills det kommer ut genom munnen och säger tittut.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med Ryan Gosling där han sakta går, står helt stilla, sakta går, står helt stilla, i en svartröd ohyggligt vacker korridor samtidigt som impending doom-musiken buuuuuuurrrrrruuuuuumaaaaaaauuuuuuar då… ja, då ska jag thaiboxa Gosling till stenåldern med ett knä i magen och en armbåge i huvudet.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med thaipolisen där han sjunger karaoke samtidigt som hans kollegor sitter som lydiga apatiska kollegor och tittar på när den smöriga sången slemmar sig fram genom thaipolisens äckliga läppar då… ja, då tar jag thaipolisens mikrofon och tvingar honom att använda den som buttplug istället.

Kristin Scott ThomasSå här tänkte också jag under Only God Forgives: Fan, vad bra Kristin Scott Thomas är. Fan, hur bra är hon inte!? Fullkomligt oigenkännlig. Gosford Park, The English Patient, franska pratfilmer?  Glöm det. Det här är Hollywoodfruar i kubik och hon är en blonderad bitch utan dess like med mysfleece, högklackat och solbrillor stora som tefat. Och hon ska ha sitt rum nu, bitch.

Jag tänkte också så här under Only God Forgives: Fan, vad bra den är. Musiken, alltså. Hur bra är den inte? Hur bra som helst. Buuuurrruuuum… brruuuuuuaaaaaaam. Och så kommer plötsligt en scen med ännu bättre musik. Som i Drive ungefär. Thaipolisen och Gosling ska boxas och Gosling cirkulerar runt thaipolisen samtidigt som han knäpper upp kostymen. Hur snyggt är det inte!?

Under Only God Forgives tänkte jag också så här: Men sluta nu!? Varför ska du visa när thaipolisen skär ut ögonen på snubben, båda ögonen i närbild. Jaha, det räckte inte med det. Du ska visa när han kör in en sticknål i örat också. Ja, men visst, help yourself när du ändå håller på. Jag kan ändå inte göra nåt åt saken, jag bara tittar på. Fast om du är tjej ska du blunda.

Efter Only God Forgives tänkte jag så här: Hur i helvete ska jag betygsätta filmen? Svar: Inte ens Gud förlåter det här.

1/5

Nu måste ni bara kolla in vad Fiffi och Henke tänkte under Only God Forgives eller åtminstone vad de skriver om den. Även Vrångmannen har skrivit om filmen och han levde upp till sitt namn, och här hittar ni Except Fears hyllning till filmen. Uppdatering: Nu har även Jessica sett filmen och hon ställer frågan om kritikern som gav den 5/5 i Cannes hade drabbats av solsting.

****

PleasureEn trevlig överraskning var att Stockholm Filmfestival innan huvudfilmen Only God Forgives bjöd på svenska kortfilmen och nyblivna Cannes-vinnare Pleasure. Vi fick även en kort intervjustund med regissören Ninja Thyberg och skådisen Jenny Hutton. Jag hade hört en del om filmen efter att ha lyssnat på Kinos Cannes-poddar och det var en intressant kvart måste jag säga. Tänk dramakomedi som utspelas på en arbetsplats där huvudpersonen får chansen att visa framfötterna efter att en kollega inte klarat av att leverera resultat. Grejen är att det utspelas på en porrfilmsinspelning. 3-/5 blir betyget till Pleasure.

Ne le dis à personne

 

Titel: Ne le dis à personne (Berätta inte för någon)
Regi: Guillaume Canet
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Berätta inte för någon som den heter på svenska såg jag på Franska Filmfestivalenbiografen Sture i Stockholm för fyra år sen. Jag tyckte det kunde passa med en fransk film en dag som denna.

Filmen handlar om barnläkaren Alex Beck (François Cluzet) vars fru för åtta år sen föll offer för en seriemördare. Alex har inte gått vidare helt i livet efter sin frus död. Han lever ganska isolerad med få vänner, förutom en hund, sina svärföräldrar, sin syster och hennes fru Hélène (Kristin Scott Thomas). När två begravda lik hittas i samma område som Alex fru hittades samtidigt som han själv får mystiska e-brev börjar han undra vad som egentligen hände den där natten för åtta år sen.

Jag kom tänka på två saker när jag såg filmen. Den första är att det alltid är kul att gå på festival/special-visningar av olika slag. Det finns oftast en förväntansfull, koncentrerad stämning i salongen och dessutom slipper man irriterande moment i form av fjortisgäng som tävlar i att störa mest (gnällig, jag?). Den andra saken är att det är ännu roligare att gå på festivalvisningar och samtidigt bli överraskad av filmen man ser. Och på nåt sätt hänger dessa två saker ihop: om miljön är bra blir filmupplevelsen bättre.

Efter den parentesen konstaterar jag att Berätta inte för någon är ett riktigt bra och spännande thrillerdrama där François Cluzet dominerar som mannen som hamnar i ett nervigt känsloinferno där han har både polis och mördare efter sig. Bland det första jag tänkte på var fotot, som liksom flöt fram och samtidigt drog fram filmen och handlingen. Färgerna, ljuset, bilderna, ja, riktigt bra. Klippningen är drömsk och svepande poetisk när det passar, men rapp och hetsig när det passar. Det andra som stack ut var ljudbilden. Framförallt riktigt bra originalmusik men även någorlunda bra användning av andra låtar. Ibland lite övertydligt dock som när låttexten går typ ”sometimes I drink too much” när Alex dränker sina sorger med sprit. Men överlag bra och stämningsfullt.

Filmen har egentligen inga döda punkter (förutom mot slutet, tyvärr). I början när det hela ska byggas upp imponerar foto, stämning och skådisar och sen när själva thrillern drar igång blir det spännande, mystiskt och ibland en del humor (bl a när Alex träffar gangsterkompisen Bruno). Bäst var nog en jaktsekvens till fots genom Paris som var bra klippt och höll en på kanten av biosätet. Tyvärr höll slutdelen av filmen på att förstöra upplevelsen. Man drar ut på handlingen lite för länge när allt ska förklaras långrandigt och spänningen försvinner. Men på nåt sätt lyckas man ändå sy ihop det genom några extra vändningar och filmen går i mål med en svag fyra i betyg. Rekommenderas!

4-/5

%d bloggare gillar detta: