Slow West (2015)

Slow West är en pärla till västern från 2015 som kanske gick under radarn för en del. Den gick aldrig upp på bio i Sverige utan släpptes direkt på dvd. Om filmen hade kommit ut idag är det mycket möjligt att Netflix hade köpt in den och släppt den direkt hos sig. Den hade passat perfekt som en Netflix-västern. Ja, nu kanske jag drar den slutsatsen efter Coen-brödernas Netflix-rulle The Ballad of Buster Scruggs

Filmens upplägg påminner till viss del om må-bra-filmen The Road. Vi ser Kodi Smit-McPhee som Jay, en yngling som ledsagas genom brutala miljöer av en äldre och luttrad man (här spelad av Michael Fassbender).

Jag gillade filmen omedelbart. Det är lågmält men intensivt. Jag tycker stämningen till viss del påminner om The Witch som ju kom ut samma år. Att jag gör kopplingar mellan filmerna kanske beror på att Slow West är fylld, kanske inte av skräck, men av surrealistiska och symboliska inslag. Bägge filmerna distribueras även av A24 som ju oftast är en kvalitetsstämpel.

Tidskänslan, från den amerikanska västern nån gång på 1800-talet, har man fått till. Samtidigt så känns miljöerna nästan upphöjda, liksom för bra (på ett bra sätt), och det kanske beror på att filmen är inspelad i Nya Zeeland. Fälten är lite finare och bergen lite spetsigare.

När jag ser Michael Fassbenders rollfigur Silas så ser jag inte Michael Fassbender utklädd till cowboy utan jag ser en sliten prisjägare som är en del av filmens miljö. Kanske är hans rollfigur även en hyllning till Clintans mannen utan namn då han bär en liknande hatt och ofta tuggar på en cigarr.

Under färdens gång så stöter det omaka paret på en mängd personer, bl a en sanningssägande tysk som påminde mig om Överstelöjtnant Kilgore från Apocalypse Now. Ta bara den här repliken:

”In a short while this will be a long time ago”

Slow West är en mörk film, fylld med våld och död. Man kan väl nästan säga att det är en tragedi. Men den är ändå inte utan humor. Vid ett tillfälle blir Jay skjuten med en pil rakt genom handen. Silas konstaterar:

”We’ll fix you up on the way. Nice catch!”

Det enda som verkligen inte funkade (och det funkade verkligen inte!) var det svenska paret som skulle råna en handelsstation. Deras svenska som de pratade med varandra lät fullkomligt vansinnig. Förmodligen var den ett resultat av Google Translate ihop med nåt verktyg som gör om orden till fonetisk engelska. Det var en intensiv scen där på handelsstationen men deras dialog saboterade den tyvärr.

Om jag hade varit en sån som uppdaterar mina årsbästalistor efter att jag publicerat dem så hade jag nog varit tvungen att ta mig en funderare på om Slow West kanske skulle platsa bland topp-10 för 2015.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X-Men: Apocalypse (2016)

X-Men ApocalypseJajamän, världen kan tydligen inte få nog av superhjältefilmer, och jag tackar inte nej. Oftast får man sig en underhållande och maffig stund på bio. Men visst, en antydan till Marvel-fatigue känner vi nog lite till kvinns.

X-Men: Apocalypse heter alltså den senaste skapelsen i X-Men-serien. Filmen utspelas 20 år efter händelserna i First Class och 10 år efter det som skedde i Days of Future Past. Det lustiga är att alla i filmen ser ut precis som de såg ut i First Class. Hmm, märkligt, då det ju faktiskt gått 20 år. Jag kan förstå det när det gäller Mystique (som ju är en hamnskiftare) och i viss mån Wolverine (vars kropp ju har en självläkande egenskap, eller snarare: den är självläkande). Men de andra? Not so much. Nåja, det kanske är en petitess, men visst är det märkligt?

Handlingen? Ja, vi har en gammal egyptisk gud som efter flera tusen år i dvala vaknar till liv och då (givetvis) vill ta över världen. Den där guden är i själva verket en mutant (världens första!) vid namn En Sabah Nur a.k.a Apocalypse. Nu är det upp till Charles Xavier och hans uppbåd och stoppa apokalypsen. Ja, Apocalypse vill alltså se världen brinna och sen se mutanter styra över den och de människor som finns kvar. Till sin hjälp har han de ”fyra ryttarna”, dvs fyra mutanter som han värvar genom att tala till deras bitterhet på mänskligheten och lova världsherravälde. En av dessa fyra visar sig bli Magneto, som i filmens inledning tror sig kunna leva svenssonliv i Polen. Var jobbar han? På en metallfabrik förstås…

Förutom en vaknande mutantfarao får vi även se krafterna vakna hos en viss Scott Summers (spelad av Tye Sheridan från bl a Mud, yay!). Ni som kan er X-Men vet att det ju är Cyclops. Den unge herr Summers möter vi i skolan under en lektion. När det plötsligt börjar klia nåt fruktansvärt i ögonen blir han tvungen att springa ut på toaletten. En mobbare följer efter för att… mobba. Det skulle inte mobbaren ha gjort. Jag gillade just den här scenen. Jag är ofta förtjust i dessa origin stories. Många andra, efter vad jag hört, är ganska less på just detta och vill se nästa steg när karaktärerna redan är etablerade. Men jag trivs alltså.

Nu är inte X-Men: Apocalypse historien om Cyclops ursprung. Det är förvisso en del av filmen, men en ganska liten del. Det är mängder av andra personer som ska presenteras och få sin lilla bit av kakan. Vissa känns roliga och som att de har betydelse, andra inte.

Ett exempel på en rolig figur är den blåfärgade tyske teleportören Kurt Wagner a.k.a Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee från bl a The Road, yay!). Kurt är alltså en bortkommen ung (blå) tysk i USA och fungerar som komiskt element i filmen. Bl a har han aldrig hört talas om vad ett Mall är för nåt och det skämtas om detta. Tydligen finns det även en ganska lång scen som spelades in där de unga mutanteleverna (Jean Grey, Cyclops, Jubilee och Kurt) från Professor X:s skola snor en bil och åker till 80-tals-gallerian där de spelar spel, tittar på skivor och dricker milkshakes. Jag kan tycka att det var lite synd att hela den scenen inte kom med i den slutliga filmen. Nu fick vi bara se när de kom ut från en visning av Return of the Jedi och skämtar om den sista filmen i trilogier (meta!).

En karaktär som inte funkade utan istället kändes onödig var Rose Byrnes CIA-agent MacTaggert. I alla fall var det så mot slutet av filmen. I början förekommer några ganska underhållande ”romantisk komedi”-sekvenser med Xavier inblandad. Men därefter det så står hon mest vid sidan om eller behöver skyddas då hon ju inte har några superkrafter. Kanske hade jag gillat henne mer om jag hade haft First Class mer färskt i minnet eftersom det görs många callbacks till den.

Oscar Isaac? Hur funkar han? Va? What? Jo, det är faktiskt Oscar där under ett tre meter tjockt lager med blåsmink. Han spelar alltså skurken Apocalypse. Jag tyckte han var helt ok. Han hade en del roliga scener där han kom med några nedtonat roliga kommentarer. Det som slog mig var att han som skurk var väldigt lugn. Kanske berodde det på att han var flera tusen år gammal. När nån pratade emot honom så nickade han bara på huvudet som nån mafioso i Chicago, och antingen lät han personen hållas eller så dödade han den genom att förvandla golvet till sand med en handviftning.

I slutändan så var det ändå inte så mycket Isaac kunde göra med sin roll under allt smink.

Det bästa med filmen är som vanligt, när det gäller X-Men, de moraliska dilemmana som uppstår… nej, förresten, stryk det. Det bästa är relationerna mellan karaktärerna, främst då mellan Xavier och Magneto. Det är samma visa som i alla andra filmer, men främst i den senaste trilogin. Det är nästan löjligt hur ofta man (tydligen) kan återupprepa samma sak, om och om igen. Xavier försöker få Magneto att förstå att han är god innerst inne och inte behöver låta sin mörka sida (the daaark side) ta över.

Det märkliga är att jag, precis som under Days of Future Past, plötsligt under vissa scener kände hur det blev väldigt dammigt i rummet. Hur är det möjligt? När vi även har en blåsminkad Oscar Isaac-smurf pratandes med en fånig Bane-röst? Att vi har bägge sakerna i samma film alltså. Både bra rörande drama och nåt som gränsar till camp. Om inte annat visar det kanske att filmmakarna har tryckt in för mycket i filmen, som klockar in på nästan 2,5 timmar.

Slutligen: Ja, den obligatoriska scenen med Quicksilver var en av filmens höjdpunkter även om det i mångt och mycket var en repris av det vi fick se i Days of Future Past. Bättre musik här dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Quiz: Jag hittade en alternativ poster från filmen. Vilken annan science fiction-film får den dig (eller åtminstone mig 😉 ) att tänka på?

Uppdatering: Svaret på min fåniga quiz var den här bilden…

Stalker

…som vi alltså hämtar från Andrej Tarkovskijs Stalker.

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Dawn of the Planet of the ApesI söndags kollade jag in den nya apfilmen, Rise of the Planet of the Apes, som är en uppföljare till rebooten, Dawn of the Planet of the Apes, som kom 2011. Eller vänta, det är tvärtom, den första filmen heter Rise och den andra heter Dawn. Det känns kanske som att de borde tänkt ett varv till kring titlarna här.

När det gäller den förra, alltså Rise of the Planet of the Apes, så sjönk den faktiskt ett halvt steg på betygsskalan efter att jag återbesökte den i fredags. När jag såg den på bio då 2011 så blev det en svag trea (eller 2,5/5 om ni så vill). Läs vad jag tyckte om den då här. Nu blev det en helt vanlig tvåa. Jag tyckte den var för ologisk och hafsig, även om den hade sina ljuspunkter.

Jag såg Dawn of the Planet of  the Apes på en visning på Saga i Stockholm kl 11.30, vilket var en skön tid för en sån här typ av äventyrsmatiné. Eller en skön tid för vilken filmen som helst. Man är klar i knoppen och grabbar en kaffe och kanelbulle på vägen in i salongen som man nästan har för sig själv. Underbart. Det enda lilla orosmomentet den här gången var en hemlös och starkt doftande person som bestämt sig för att se filmen. (Jag kommer här osökt att tänka på Fiffis upplevelse när hon såg Magnolia på bio.) Han går in före mig och lämnar efter sig ett doftspår som inte går av för hackor. SF:s värd hänvisar honom till en plats allra högst upp i den stora Saga-salongen. När jag och några andra kommer efter får vi tipset att sitta låååångt fram, lååångt ner, eftersom det är svalt och skönt där. Ehe.

Nåväl, jag kände inga konstiga dofter under visningen så då kan vi lämna det bakom oss och hoppa in på vad jag tyckte om filmen: Jag gillade filmen väldigt mycket.

Filmen utspelar sig ungefär tio år (om jag tolkade det hela korrekt) efter händelserna i Rise och en stor del av mänskligheten har raderats ut av det virus som spreds i slutet av den förra filmen. I Muir Wood, strax norr om San Francisco, lever de nu intelligenta(re) aporna (schimpanser, gorillor och orangutanger) i en koloni ledda av schimpansen Caesar (återigen mocap-spelad av Andy Serkis). Aporna lever i tron att människorna dött ut. Det var två år sen de såg någon, konstaterar orangutangen Maurice (Karin Konoval, en kvinna alltså!) och Caesar under ett samtal i filmens inledning. Detta ska dock snart ändras… ja, deras tro att de har ”blivit av” med människan alltså.

När Caesars son Blue Eyes och hans kompis är ute på promenad så träffar de på en människa, nämligen skitstöveln Carver (spelad av Kirk Acevedo från Fringe, yay!). Anledningen till att skitstöveln Carver är uppe i Muir-skogen är för att en liten koloni av överlevande människor som håller till i San Francisco börjar få slut på bränsle till sin elförsörjning. I apornas territorium finns en damm som människorna vill använda för att få el. Samförstånd, konflikter, missförstånd, intriger, upptrappning, krig (?) tar vid…

En första detalj som filmen gör väldigt rätt är att den inleder med kanske en kvart med bara apor. Det är i princip ingen dialog, även om de flesta verkar kunna tala på lite olika nivåer. Aporna talar annars med teckenspråk. Vi sugs in i deras värld, deras relationer, hur deras samhälle är uppbyggt. Honornas ansiktsutsmyckning. Hanarnas ansiktsmålning när de ska på jakt. Mycket smart. Filmens huvudpersoner är aporna. Människorna är bifigurer. Lite som Godzilla när jag tänker efter. Fast skillnaden är att här får vi träffa på våra alla våra huvudpersoner redan från början.

Caesar är en apa av kött och blod, hur mocap:ad och cgi:ad han än må vara. Detsamma gäller den ”onda” apan Koba (Tobey Kebbell). Visst, han är ond men han har sina skäl. Det vet man, speciellt efter att man, som jag, har sett den första filmen.

Jag nämnde i början att jag blev lite besviken på den första filmen. Vad jag däremot inte är besviken på är att jag såg om den eftersom det gjorde att vissa saker i uppföljaren fick så mycket mer tyngd. Som t ex Kobas agerande, användningen av en viss symbol i slutet av filmen eller min oro över om mysorangutangen Maurice skulle klara sig.

Filmens miljöer är störtsköna. Jag älskar postapokalyptiska, övergivna, övervuxna miljöer. Dessutom har jag besökt både San Francisco och Muir Woods vilket gav en extra dimension.

Människorna då? Mm, de är något av bifigurer men jag gillar valet av Jason Clarke som ”hjälte”. Tänk vad mycket bättre han är jämfört med Aaron Taylor-Johnson från Godzilla. Eller nej, förresten, de båda går inte att jämföra. Clarkes ögon också, har ni noterat dem? Mer isblå var det länge sen man såg. Paul Newman?

Jag gillar Keri Russell som Clarkes flickvän, hon känns äkta på nåt sätt.

Som jag förstått det så har man klippt bort en hel del människoscener och valt att fokusera på aporna. Jag tycker man gjort rätt men det är nog en förklaring till att människodelen av storyn känns lite rumphuggen.

Mina två favoritscener i filmen involverar faktiskt Koba i bägge fallen:

  1. När Koba befinner sig ovanpå en stridsvagn vars kanonrör roterar.
  2. När Koba finner sig i knipa och i den intensivt nerviga scenen plötsligt börjar apa sig (ehe) och spela pajas. Denna scen får dessutom en otäck uppföljare lite senare.

Några små klagomål. Jag tycker man drar ut på avslutningen en aning, men bara en aning. Vi får en standardmässig och aningen trött uppgörelse på en hög platform. Vissa av människorna är jubelidioter och skitstövlar på ett lite för överdrivet sätt (t ex de där två som Koba träffar på).

Men, i slutändan, en jättebra film, och jag ser fram emot del tre… Night of the Living Planet of the Dead Apes. Eller nej, det stämmer inte, Dead Humans i såna fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även min filmspanarbroder Plox om Dawn of the Planet of the Apes. Kolla in vad han tyckte här. En (r)Evolutionerande uppgörelse? Hur många bananer ger han filmen tro? Även The Nerd Bird har idag plitat ner sina tankar och tidigare har Fiffi och The Velvet Café gjort detsamma.

The Congress (2013)

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

%d bloggare gillar detta: