Hidden Figures (2016)

hidden-figuresJag är en sucker för filmer om utforskandet av rymden. Jag är en sucker för filmer om kampen för de svartas rättigheter i USA. Hidden Figures kombinerar dessa två ämnen och lägger dessutom till matematik, datorteknik och ingenjörsvetenskap. Det kan ju egentligen inte gå fel och det gör det heller inte.

Här får vi följa tre svarta kvinnor som jobbar på NASA med att skicka upp astronauten John Glenn i en omloppsbana runt jorden. Och det är bråttom. Amerikanarna kan ju hamna efter ryssarna i rymdracet.

En viktig del i arbetet är att utföra beräkningar för att förstå fysiken bakom. Vilken hastighet behövs för att lämna jorden. Hur ska man göra för att hamna i en omloppsbana istället för att åka iväg bort från jorden ut i oändligheten.

De människor som jobbar med detta kallades på engelska computers, vilket är en helt logisk titel. Det som inte var lika logiskt var att svarta (enbart kvinnor vad det verkade?) kallades colored computers. Helt bisarrt men så var det.

Kvinnan i fokus är mattegeniet Katherine Johnson (Taraji P. Henson) som jag aldrig hört talas om tidigare. Hidden Figures är en riktigt bra historielektion.

Filmen bygger på verkliga händelser man jag har en känsla av att man tagit sig en del friheter när det gäller detaljer. Det spelar mindre roll. Filmen är ändå äkta även om den inte är sann i detaljerna.

Det förekommer egentligen ingen spektakulär rasism med lynchningar och våld. Men rasismen var en helt naturlig del av samhället på den här tiden (början av 60-talet). Allt var segregerat. Toaletter, bussar och kaffekannor. Från det stora till det lilla (kan tyckas). Men det lilla blir ju nästan mer påtagligt. Inte ens kaffe kan man dricka ur samma kanna.

Kanske blev det lite för mycket med tre huvudpersoner. Katherine är ju viktigast. Men Henson har ett bra samspel med sina medsystrar som görs av Octavia Spencer och Janelle Monáe.

Man har även lagt till en romantisk historia mellan Henson och Mahershala Ali, som jag kanske lite förvånande föll pladask för. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen vid ett tillfälle.

White savior brukar man prata om. Är det ett problem här? Förekommer det en white savior här? John Glenn? Kevin Kostners rollfigur? Är det inte bra att en vit person står upp för rättvisan? Ett klagomål är att det då blir det fokus på den personen istället för att man får se det hela ur de drabbades synvinkel. Här tycker jag man hittar rätt balans eftersom det är de tre damerna som dominerar. Dock har Kostner en aningen ostig scen som involverar en viss skylt.

Hidden Figures får tre starka omloppsbanor runt jorden, lika många som Glenn gjorde för övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHidden Figures (Dolda tillgångar) har premiär idag och det är bara att ta sig biografen tycker jag. Samtidigt som den är en historielektion så är det även en riktigt härlig må-bra-film.

Andra åsikter om filmen.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Midnight Special (2016)

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

Marie Antoinette

Titel: Marie Antoinette
Regi: Sofia Coppola
År: 2006
IMDb
| Filmtipset 

The Virgin Suicides var ok, Lost in Translation var bra (kanske t.o.m. mycket bra) men under Sofia Coppolas film om den franska tonårssessan Marie Antoinette blev jag lika uttråkad som Marie själv verkar ha varit på det franska hovet. Filmen är totalt tom och tråkig. Jag satt och lekte med tanken att spola framåt. Jag konstaterade i alla fall att det här var en sån film som jag skulle kunna spola fram om jag var funtad på det sättet. Men eftersom jag aldrig gör det så blev det bara en hypotetisk fråga.

De två timmarna gick ändå på nåt märkligt sätt hyfsat snabbt. Allt är snyggt förstås. Ett otroligt arbete har lagts ner på att få till miljöer, kläder, frisyrer och inte minst efterrätter (!). Man har haft tillgång till Versailles vilket är coolt.

Bitvis tror jag att jag tittar på en Wes Anderson-film. Det kan bero på att Jason Schwartzman är med som Ludvig XVI. Schwartzman dyker ju upp i princip varje Anderson-film. Även den märkligt tomma handlingen och snygga ytan för tankarna till Anderson. Sofia och Wes känns lite som om de kommer från samma skola.

Bäst är Aphex Twin med låtarna Avril 14 (wow, vilken fullständigt avskalad och vacker pianolåt!) och Jynweythek Ylow (typiskt Aphex Twin-sound om än ganska snällt speciellt jämfört med Come To Daddy). Sen förekom det en pampig kyrkorgellåt där jag inte lyckats klura ut vem det är som ligger bakom. Det säger väl en del om filmen när man mest sitter och tycker att musiken var bra (vilket den är i Marie Antoinette).

2/5

PS. Jag kan inte låta bli att återigen puffa för Come To Daddy (I want your soul, I will eat your soul). Burr, om jag hade sett den videon när jag var elva hade jag skitit på  mig. Jag får fortfarande gåshud, rysningar, sitter spänd, när mammamonstret föds ur teven. Burr.

Melancholia


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

%d bloggare gillar detta: