The Bad and the Beautiful (1952)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det första om The Bad and the Beautiful. Texten skrevs i september 2005. Hmm, det känns som att jag var snällare i betygsättningen på den tiden.

Mjaha, det här skulle vara en av de bästa filmerna som visar upp Hollywood från insidan, och det är mycket möjligt att den gör det, och det är mycket möjligt att det är en av de bästa i den ”genren”, men jag gillade den inte. Varför inte? Den berörde mig inte alls. Kirk Douglas & Co försöker spela skjortan/blusen av varandra men det blir aldrig komedi eller drama av det, tycker jag. Den ska visa på Hollywoods skoningslösa cynism och pengafixering men det känns ändå som lekis. Sen försöker regissören få det hela intressantare genom ett berättande som sker i lite omvänd tidsordning, men det funkar inte… här. Det blir bara en gimmick, enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Film noir-fredag: Ace in the Hole


Titel: Ace in the Hole (Sensationen för dagen)
Regi: Billy Wilder
År: 1951
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

I denna dramanoir spelar Kirk Douglas en avdankad och cynisk sensationsjournalist. Han gör allt för en story men har svårt att behålla jobbet på de tidningar han skriver för. Nu har han utan pengar hamnat i en håla på landet och tar därför jobb på den lokala tidningen medan han väntar på att den stora storyn ska komma. När han och en ung kollega är ute och ska göra ett tramsreportage om skallerormsjakt så hamnar just den storyn i knät på Douglas. En man har fastnat i en grotta under ett heligt berg när han letade efter gamla indianföremål. Douglas drar igång en stor räddningsoperation som han mer eller mindre själv leder för att den ska bli så spektakulär som möjlig.

Ace in the Hole är en ganska absurd historia där en mans olycka utnyttjas av alla. Förutom Douglas så försöker även den lokale sheriffen och mannens egen fru att dra fördel av situationen. Douglas är bra i sin roll som den cyniske journalisten som vet vad folk vill läsa om och ger dem just det, trots att han förmodligen hatar sig själv för det. Hans självförakt lyser igenom, speciellt mot slutet.

Att jag inte gillar filmen mer kanske beror på att historien känns krystad. Att folk låter hela räddningsoperationen gå så långt att den blir till ett spektakel kändes överdrivet (men det var förmodligen meningen). Sen är frun till mannen i grottan inte en smart femme fatale utan bara blåst, irriterande och genomrutten. Och de som var ”goda” i filmen var bara ointressanta hjälplösa offer. Men — återigen — det var förmodligen meningen. Fokus var på Douglas men jag tyckte inte det ledde någon vart, förutom att hans självförakt växte än mer.

Avslutningsvis måste jag säga att Billy Wilder är en regissör som växer mer och mer i mina ögon. Jag tror inte jag har sett en enda dålig rulle av honom. Det är oftast intressanta teman, om människor, om samhället. Wilder brukar visa upp den smutsiga baksidan och filmernas ämnen känns lika aktuella idag, t ex i Sunset Boulevard (4+/5) och The Lost Weekend (4-/5). Men till Ace in the Hole blir det bara en trea.

3/5

Film noir-fredag: Champion

Titel: Champion
Regi: Mark Robson
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Ytterligare en rulle i noir-temat med boxning i fokus. Den här gången är det Michael Douglas pappa Kirk som går upp i ringen. Douglas gör rollen som mästaren Midge Kelly. Filmen inleds med att mästaren kommer in till arenan för en match under publikens jubel. En radiokommentator berättar om den populäre mästaren, hur han har gått från en fattig förlorare till en hyllad mästare. Kameran zoomar in Douglas och sen går vi tillbaka i tiden för att få hela historien berättad från början.

Midge och hans bror Connie (Arthur Kennedy) tjuvåker tåg och liftar från Chicago på väg till Kalifornien. Där väntar ägarskap i en restaurang. Det är i alla fall vad de de två bröder tror. Men nu är det är en film noir och då har de ju givetvis blivit lurade av Midges kompis som stuckit iväg med deras investerade pengar.

På väg till Kalifornien så hoppade Midge av en slump in som slagpåse i en boxningsmatch för att tjäna lite cash. En tränare (Paul Stewart) såg Midge som inte kunde boxas för fem före men som visade hjärta. Den gången tackade Midge nej till tränarens erbjudande. När det mesta går åt skogen i Kalifornien så står han ändå till slut vid tränarens gym för att inleda sin träning för att bli boxare, att bli en champ.

Mja, det här inte en film jag blir speciellt upphetsad över. Det är det gamla vanliga. Midge upptäcks av en ”snäll” tränare som hjälper honom från botten. För att få chansen att boxas i de stora matcherna måste Midge lägga sig i en match. Det vill han givetvis inte. För att sen få den stora matchen om mästarbältet blir han tvungen att svika alla som stött honom på vägen. Han kickar sin ”snälle” tränare och skriver på för hot shot-tränaren i New York.

Ett problem med filmen är att Midge Kelly i Kirk Douglas gestalt inte är nån speciellt trevlig eller intressant karaktär. Han är enkelspårig och ganska tråkig. Visst, han har en väldig vilja och det är därför han tar sig dit han tar sig. Det finns en del intressanta delar av historien som t ex förhållandet mellan de två bröderna, som är väldigt olika.

Bäst är — som vanligt skulle man kunna säga — filmens femme fatale vid namn Grace Diamond (vad annars skulle hon ha hetat?!) spelad av Marilyn Maxwell. När hon möter Midge Kelly i början av filmen lindar hon honom runt sitt lillfinger på ett underhållande sätt. Och dessutom lever hon upp till sitt epitet (det där med fatale) på ett bokstavligt sätt.

De andra två boxningsfilmerna jag har sett i noir-temat hittills, The Set-Up och Body and Soul, har varit bättre. En sak som hade kunnat lyfta Champion hade varit om boxningsscenerna varit bra gjorda. Men det var de inte. Snarare tvärtom. Douglas hoppar runt som en clown och det ser inte realistiskt ut alls.

3-/5

Film noir-fredag: Out of the Past


Titel: Out of the Past (Skuggor ur det förflutna)
Regi: Jacques Tourneur
År: 1947
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Out of the Past såg jag för några år sen och så här i efterhand upptäckte jag att regissören Jacques Tourneur har gjort en annan film som jag såg nyligen och gillade skarpt, Night of the Demon, som kom tio år senare. Hmm, jag får nog ta och kolla upp fler av Tourneurs filmer.

Robert Mitchum spelar hårdingen med gott hjärta som hamnat i onåd hos en gangsterboss (Kirk Douglas). Mitchum gömmer sig i en liten håla där han äger en bensinmack och är kär i snälla Ann. Mitchum har retat upp sin boss efter att inte ha hittat gangsterns förrymda flickvän (Jane Greer), filmens femme fatale, utan istället blivit kär i och rymt med henne. Efter några turer har så Mitchum hamnat i den lilla hålan där han försöker skapa sig ett nytt liv. Men verkligheten och det förflutna kryper sig allt närmare.

Out of the Past kändes som en äkta noir. En hårdkokt historia med en hård (anti)hjälte som mot bättre vetande blir kär i filmens femme fatale. Man vet från början att det inte kommer gå bra. Mitchum är riktigt bra. Hans attityd är bittert humoristisk hur illa än situationen verkar. Ofta fäller han sköna och dräpande kommentarer fulla med självförtroende och självförakt på samma gång. Jane Greer är ungefär så ”femme fatale”-ig man kan bli. Män faller som furor kring henne, haha.

Japp, jag tror faktiskt jag ger filmen en trea med plus i kanten just för att den är så hänsynslös och skoningslös, inte minst mot sina karaktärer. När 40-tal blev 50-tal så var det i mångt och mycket slut med den här typen av film (?). Visst, en viss klämkäckhet finns också i Out of the Past men det drunknar i Mitchums och Greers svarta och cyniska syn på livet. När det gäller Mitchum så har han dock glimten i ögat, även ner nederlaget ser ut att vara nära.

3+/5

%d bloggare gillar detta: