The Swimmer (1968)

Jag firar midsommmar med en gammal preblogg-text om en Burt Lancaster-film från 1968. Filmen får mina tankar att gå till förra årets Manchester by the Sea då det även i The Swimmer handlar om en man med ett mystiskt och förmodligen sorgligt förflutet. Texten skrevs i juni 2008.

Det här visade sig vara en riktigt intressant, och som jag tyckte, poetisk skildring av en mans förfall, från välbärgad familjefar/playboy till arbets- och familjelös wannabe-playboy. Huvudrollen görs, a tad bit överraskande, av den gamle trapetskonstnären Burt Lancaster. Eller det som överraskande mig en aning är kanske att Lancaster gör en perfekt insats som den vältränade poolsimmaren. Till en början är han charmig men aningen förvirrad. Mot slutet ser vi en bräcklig person vars värld faller samman fullständigt. En intressant grej är att den dag som skildras då Lancaster får idén att simma hem via sina grannars pooler i kompakt form beskriver Lancasters tidigare liv (hans rollfigurs alltså).

En anledning till att jag gillar filmen är nog att den har den där road movie-känslan som jag uppskattar. Lancaster rör sig genom det rika förortsområdet utanför New York, träffar sina grannar (endast iklädd badbrallor), och vi får hela tiden små ledtrådar till vad som egentligen har hänt. Fast det hela förblir hela tiden mystiskt och oklart, vilket jag tycker gör filmen bättre. Och sen var det här med att den dag som filmen utspelas under visar hur Lancasters liv är på topp för att sen krackelera och slutligen kollapsa totalt. Miljön som skildras i filmen fick mig att tänka på Far from Heaven. Allt är yta och you’d better fit in.

Fotot i filmen är bitvis lite fööör poetiskt. Ibland funkar det men ibland blir känslan mer att ”nu ska vi vara lite arty farty-konstnärliga”. En annan invändning tror jag är att musiken ibland är lite töntig. Att jag skriver ”tror” så beror det på att filmen ibland kändes lite töntig och en av anledningarna misstänker jag är just musiken. Men jag har ingen klar minnesbild av hur den egentligen lät. Vissa scener håller också på aningen för länge. Jag tänker främst på när Lancaster leker hästhoppning tillsammans med en ung flicka. Slutbetyget till The Swimmer blir ändå en svag fyra. Tyckte den hade en skön bitterljuv men obehaglig känsla över sig, precis som Lancasters rollfigur.

Jag kan tillägga att största delen av filmen regisserades av Frank Perry men att nyligen avlidne Sydney Pollack kallades in för att slutföra den då Perry hoppat av efter en ”konstnärlig konflikt” med Lancaster.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

A Matter of Life and Death


Titel: A Matter of Life and Death (Störst är kärleken)
Regi: Michael Powell
År: 1946
IMDb
| Filmtipset

Michael Powell är kanske en av de minst kända mest kända regissörerna. Eller? Hur som helst, den här filmen kom precis efter andra världskriget och handlar om piloten Peter (spelad av David Niven) som hoppar från sitt störtande plan utan fallskärm och ska dö men överlever mirakulöst. Problemet är att han lever på lånad tid. Hans ledsagare till, förhoppningsvis, himlen missade honom pga den brittiska dimman. Under tiden hinner han bli kär och när han ska dö på riktigt vill han förstås inte. Det blir rättegång av det hela. Eller är allt detta bara inbillning i hans hjärna?

Mmm, en smart och fantasifull handling. Den hade faktiskt lite Charlie Kaufman-känsla så här 60 år efteråt. Jag gillade många delar i filmen, speciellt hela idén med himlen som sköts med byråkrati som vilket företag som helst och att man checkar in som på ett hotell. Det förekommer en del maffiga scenerier, bl a den stora trappan upp till himlen. Tyvärr fanns det andra sidor av filmen som jag inte riktigt gillade. Jag tyckte den var lite töntig ibland, bl a dialogen. Jag kan inte riktigt förklara men det kändes som filmen åldrats lite väl mycket. För sin tid var den nog ganska annorlunda, men i dessa Kaufman-tider så räckte det inte för att fånga mig helt. En trea blir det ändå.

3/5

A Streetcar Named Desire


Titel: A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)
Regi: Elia Kazan
År: 1951
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha läst den positiva recensionen av A Streetcar Named Desire borta hos BlueRoseCase så kändes det helt rätt att posta en recension av samma film fast med ganska olika åsikter om filmen. Och att säga att min text är en recension är väl inte helt korrekt, det känns mest som en förvirrad rant.

Jag kan tyvärr inte se några försonande drag i den här filmen som gör att jag kan ge den ett högre betyg än en etta. Filmen gav mig ab-so-lut ingenting. Jag gillar inte någon av karaktärerna. Allt är jobbigt, snackigt, upphetsat. Så fort Vivien Leigh är med i bild känner jag ett obehag. Ett nervöst obehag som håller i sig hela filmen. Marlo Brando sluddrar, pratar nasalt, som om han har mat i munnen hela tiden (vilket han förvisso har ganska ofta i filmen). Visst, måhända är Brando hyfsat cool men hela filmen är en katastrof så det försvinner liksom i den övriga sörjan. Det är möjligt att det här hade kunnat bli en bra film om den hade gjorts på ett annat sätt. Nu är allt bara hysteriskt och det är tyvärr inte så där dåligt då det samtidigt är roligt, utan bara dåligt. Kammarspel behöver inte vara dåliga filmer, det finns det exempel på. Teatrala filmer behöver inte heller vara nåt fel i sig. Så jag vill inte komma med några svepande generaliseringar om teatralt överspel eller tråkigt kammarspel. Fast vad fan: TEATRALT ÖVERSPEL! PRATIGT OCH FÖR LÅNGT KAMMARSPEL! Jag var tvungen att försöka två gånger för att ta mig igenom filmen. Första gången började jag nicka till och fick helt enkelt stänga av. Andra gången var jag på väg att dåsa till på samma ställe återigen men härdade ut. Utan belöning.

1+/5

%d bloggare gillar detta: