Focus (2001)

Här kommer en kort gammal preblogg-text om en film med William H. Macy i huvudrollen, vilket inte är det vanligaste. Jag kan nog bara komma på en handfull filmer, om ens det, där Macy inte spelat en biroll utan varit helt i fokus. Edmond och State and Main är två exempel, även om nog State and Main är mer av en ensemblefilm (precis som PTA-filmerna Magnolia och Boogie Nights). Texten, om man nu kan kalla det en text, skrevs i oktober 2007.

Focus är en standardmässig amerikansk rulle som tar upp det judehat som fanns i USA under, i det här fallet, andra världskriget. William H. Macy – som spelar en man som efter att ha skaffat svartbågade glasögon blir tagen för jude och trakasserad – gör en habil insats, liksom övriga inblandade skådisar. Det gäller även regissör, fotograf, kompositör och manusförfattare som alla gör sitt jobb utan att på nåt sätt glänsa. Historien känns tillrättalagd och övertydlig, och mot slutet slogs det in öppna dörrar en masse. Nä, filmen känns faktiskt opersonlig och tråkig helt enkelt. Inget jag tänkte på efteråt eftersom det för mig inte fanns nåt att direkt fundera över.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007)

Fantastic Four Rise of the Silver SurferJag trodde inte mycket på den här uppföljaren även om jag faktiskt hade charmats tillräckligt mycket av ettan för att ge den godkänt. Uppföljare brukar ju sällan ge mersmak direkt.

Efter händelserna i den första filmen är nu den fantastiska fyran etablerade superhjältar och kändisar. Den osynliga kvinnan, Susan Storm (Jessica Alba) och gummimannen Mr Fantastic/Reed Richards (Ioan Gruffudd) ska gifta sig och det är ett stort event i världen, ett riktigt kändisbröllop.

Bröllopsförberedelserna störs dock av ett märkligt rymdfenomen som närmar sig Jorden i form av en planetätare. En förtrupp består av Silversurfaren som förbereder planetätarens ankomst genom att… ja, jag vet inte riktigt vad han sysslar med. Han åker omkring på sin bräda och skapar stora cylindriska och djupa hål här och var på Jorden.

Silversurfarens bräda avger nån typ av kosmisk energi som av en slump råkar frigöra en viss Victor Von Doom (Julian McMahon). Nu har den fantastiska fyran alltså inte bara Silversurfaren och planetätaren och kämpa mot utan även den slemmige Doctor Doom…

Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer inleds som en komedi. Det gnabbas inom den fantastiska gruppen. De har svårt att hitta sin plats i samhället. Sue och Reed funderar på att lägga superhjältedräkterna på hyllan, gifta sig, skaffa barn och leva ett svenssonliv. Flamman (Chris Evans) lever livet och trivs kanon liksom The Thing (Michael Chiklis).

Apropå Flamman och Chris Evans så blir jag häpen över att Evans även spelar Captain America. Helt olika rollfigurer men han spelar bägge perfekt. Flamman är en playboy medan Captain America är en helyllesvärmorsdröm. Evans är en bättre skådis än vad många ger honom credit för tror jag.

Komedi var det, ja. Innan bröllopet vill Flamman bjuda Reed på en svensexa och då blir det mer komedi, tyvärr av det pinsamma slaget. Mr Fantastic övertalas att dansa med två tjejer och börjar givetvis spexa med sina elastiska egenskaper. Åh nej. Det var nästan, men bara nästan, lika jobbigt att se som Tobey Maguires dans i Spider-Man 3.

Hur funkade Silversurfaren? Mja, en relativt tråkig cgi-skurk som kanske egentligen är snäll. Han påminner lite om The Vision från Avengers: Age of Ultron. Rösten gjordes bra av Larry Fishburne som pratade med en sammetsröst som var skön att lyssna på.

Några notiser:

För en gångs skull gör Stan Lee en rolig cameo som funkar och dessutom passade in i handlingen.

Vad tycker vi om blinda på film som tittar rätt ut i tomma intet istället för på personen som de pratar med? Bamsens flickvän är ju blind. Ja, The Thing översattes från början till Bamsen i Sverige. 🙂

Doctor Doom påminner med sin munkdräkt om Kejsaren från Star Wars-filmerna.

Kul att se Andre Braugher, aka Frank Pembleton från den suveräna polisserien Homicide: Life on the Street, i en ganska stor roll.

Slutord: Fantastic 4: Rise of the Silver Surfer är en ganska charmig rulle som tar upp frågan om hur superhjältar ska passa in i ett samhälle. Den påminde mig faktiskt lite om The Avengers med superhjältar som lever, eller försöker leva, vardagsliv i en skandaltörstande nyhetsvärld. Slutet är töntigt men ganska charmigt trots buskisvarning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Sportfilm – Miracle

Pitt och HillPå tidigare filmspanarträffar har jag oftast varit helt blank när det gäller att komma med idéer till det kommande filmspanartemat. Den här gången poppade det plötsligt till i huvudet och jag kom på att jag ville se på sportfilm. Mitt förslag lyckades på nåt sätt trumfa Henkes första förslag (som dock är ett tema som jag gärna återkommer till…). Men sportfilm alltså. Varför var jag sugen på det? Ja, främst för att det är en genre som INTE tilltalar mig. Jag har inte sett speciellt många sportfilmer och de jag ser brukar jag oftast inte gilla speciellt mycket. Det är roligare att kolla in bra sport live när det händer, inte i dramatiserad form. Det är min känsla i alla fall.

Vilken film skulle jag välja? Ja, det stod mellan två filmer eller kanske t.o.m. tre. Först, och kanske den jag var minst sugen på, var The Rocket, en biopic om den legendariske kanadensiske hockeyspelaren Maurice Richard. Anledningen till att jag var sugen på den rullen var att jag två gånger besökt Montréal, där ju Richard spelade i Canadiens de Montréal. Vid ena besöket hann jag med att se två NHL-matcher med Canadiens vilket var en mycket trevlig upplevelse. Vad jag tyckte om matcherna och allt runtomkring kan man läsa mer om här och här.

Den andra filmen som låg på lut var 42, om den förste svarte amerikanen att spela i Major League Baseball. Jag hade hört en del prat om den bl a på The (title pending) Movie Podcast.

Men den film som jag till slut valde var en film som en viss Movies – Noir för länge sen på ett filmforum kallat för en viktig film. Jag minns att jag, förstås med glimten i ögat, hånade honom lite. En ”simpel” sportfilm kan väl ändå inte vara en viktig film. The Act of Killing, det kan vara en viktig film men den här? Jag var sugen på att se den och ta reda på dels vad jag tyckte om den och dels om det kanske var en viktig film…

****

miracle

Nice pants!

Titel: Miracle
Regi: Gavin O’Connor
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Herb Brooks: Who do you play for?
Mike Eruzione: I play for the United States of America!

Henke brukar ha som tradition att börja sina recensioner med ett citat och Miracle innehåller en hel drös med citat som passar som inledning på den här texten. Miracle? Vilket mirakel då? Jo, the Miracle on Ice! För er som inte kan er ishockeyhistoria så är miraklet alltså det faktum att USA 1980 vann OS i hockey genom att bl a slå stormakten Sovjet. Att USA slår Sovjet (senare Ryssland) kanske inte låter så märkvärdigt men på den här tiden så var NHL-proffsen inte med i OS. USA ställde upp med ett gäng unga collegekids. Sovjet hade inga spelare i NHL och laget var en väldrillad röd hockeymaskin som ansågs vara oslagbart.

Jag nämnde att man kunde välja bland många citat i filmen. Främst är det det amerikanska lagets coach Herb Brooks som står för dessa och hans spelare kallade dessa talesätt för Brooksisms. En jämförelse kanske kan vara Nicklas Wikegård och hans olika uttryck om att ”käka puck” och annat. Den mest förekommande Brooksismen i filmen är troligen ”The legs feed the wolf” och syftar på att de amerikanska spelarna drillas hårt av Brooks när det skridskoåkning och benstyrka. De måste helt enkelt ”åka skridsko” för att ha en chans mot ryssarna.

Miracle inleds med att Brooks intervjuas av det amerikanska hockeyförbundet som söker en coach inför de stundande olympiska vinterspelen som dessutom äger rum på hemmaplan i Lake Placid. Brooks är givetvis en lite udda typ som har egna idéer om hur man ska kunna slå Sovjet. Förbundet beslutar sig emellertid för att satsa på Brooks som går in för jobbet med hull och hår, vilket får hans fru att känna sig bortglömd och i viss mån överkörd. Frun Patti spelas av favoriten Patricia Clarkson som tyvärr inte har nån speciellt tacksam roll i filmen. Herb Brooks spelas av en, faktiskt väldigt bra, Kurt Russell.

Filmens förtexter gör klart att det amerikanska hockeylaget inte bara spelar för sig själva, de spelar för en hel nation. USA är en nation med problem. Oljekris, gisslandrama i Iran, ett misslyckat krig i Vietnam, inte mycket går rätt. Man förlorar t.o.m. i basket – mot Sovjet 1972. Allt står på spel. Det här är Rocky vs Ivan Drago fast på riktigt!

Filmen blandar alltså in världspolitik på ett allt annat än subtilt sätt. Det här återkommer under filmen då paret Brooks på tv-nyheterna ser hur den amerikanska ambassaden i Teheran attackeras och personalen tas som gisslan. Under filmens slutskede får vi dessutom i princip höra ett helt tal av president Jimmy Carter i form av en voice-over under uppladdningen till matchen mot Sovjet. Nämnde jag att det är Disney som ligger bakom filmen?

Lyckas filmen få till en spänning, nåt gripande, nåt som suger in mig i filmen? Mja, inte riktigt. Ett problem tycker jag är att själva matchsekvenserna för mig inte var speciellt spännande eller snygga. Man gör väl så gott man kan men det går ju liksom inte att slå ”the real thing”. En annan detalj som störde var att det användes alldeles för mycket smörig musik för att skapa stämning. Istället för att bli manipulerad utan att märka det blir jag manipulerad och vet om det och då funkar det inte lika bra.

Det bästa med filmen är Kurt Russell. Han är som sagt duktig och har några klassiska coach-tal för sina spelare, främst det innan Sovjet-matchen. Här visar Russell prov på känsla för feeling genom att vänta lite innan börjar tala, en klassisk konstpaus för att ge det han säger mer betydelse.

Förutom brandtal från coachen matas vi med några andra vanliga grepp som brukar användas i sportfilmer. Får vi ett träningsmontage där spelarna först är ganska dåliga, sen blir lite bättre, för att i sista rundan fullkomligt briljera i sina övningar? Check. Är det några spelare som inte kommer överens i inledningen men som lär sig acceptera varandra? Check. Har den sovjetiske coachen, alltså filmens version av Viktor Tichonov, muskiga ögonbryn som tagna ur en skräckfilm? Check.

Brooks metod för att få sina spelare redo och i form är att inte vara deras vän (”I’ll be your coach, I won’t be your friend”). I en på gränsen till parodisk scen plågar Brooks sina spelare efter att man spelat 3-3 mot Norge (!) i en träningsmatch. I nedsläckt ishall (vaktmästaren har gått hem) efter matchen åker spelarna från kortsidan till mitten och tillbaka. Om igen och igen och igen och igen tills de går på knäna. Det är då Mike Eruzione till slut svarar rätt på frågan vilka han spelar för (se citatet i början av texten).

Det som driver Brooks, vill filmen hävda, är att Brooks 1960 som spelare var med i det amerikanska OS-laget, bara för att bli struken från laget en vecka innan turneringen skulle börja. USA vann guldet det året. Med det i bagaget kan man förstå att han är motiverad att vinna som coach. Filmen kopplar ganska snyggt ihop just detta från Brooks förflutna med hur han själv är tvungen att skicka hem en spelare veckan innan det roliga ska börja. Inget roligt samtal för Brooks men han är tvungen att ha det.

Så, tillbaka till frågan? Är Miracle en viktig film? Ja, det beror nog på vem du frågar? En äkta hockeynörd och USA-fan tycker kanske det. För mig är det inte en viktig film. Själva händelsen i sig kan nog ha varit viktig på sin tid, som inspirationskälla för andra underdogs inom sportvärlden och den verkliga världen. Men som film, idag, kan jag inte se att det skulle vara en viktig film. Som film, idag, är den ändå lagom underhållande om än körd genom ett Disney-filter (vilket förstås kan vara positivt om man gillar Disneys stil).

Betyg halv

Om jag ska rekommendera en sportfilm jag verkligen gillar så är det Moneyball, en annorlunda sportfilm som nästan fick toppbetyg av mig och därmed måste vara en av 2011 års bästa filmer.

****

Hur sportiga har mina filmspanarkompisar varit? Kolla in länkarna för att få veta.

Fripps filmrevyer
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

%d bloggare gillar detta: