Calvary (2014)

Nej, nu är det dags att skriva om den här filmen. Calvary heter den. Vad betyder egentligen Calvary? Kavalleri? Eller är det nåt kyrkligt? *googling* Aha, det är platsen (eller kullen) där Jesus blev korsfäst, även kallad Golgata, och det betyder egentligen dödskallen. Mmm, en snällis som ska dö för andras synder, är det det vi har att göra med här? Ja, bokstavligen.

Mästerskådisen Liam Nees… nej, vad skriver jag? Jag menar förstås Brendan Gleeson. Brendan Gleeson spelar en präst som i en bikt får veta att han ska dö om en vecka. Det är alltså Brendan Gleeson som ska dö och det är den som biktar som ska utföra dådet. Orsaken är att biktaren blivit sexuellt utnyttjad som barn av präster från den katolska kyrkan. Det värsta sättet att slå tillbaka mot kyrkan är att slå tillbaka mot nån som är god, dvs Brendan Gleesons präst. Så resonerar i alla fall biktaren. Gleeson får en vecka på sig att göra det han vill, men sen ska de båda ses på stranden för ett trevligt litet möte.

Ja, det är en bisarr film det här och jag gillar den mycket. Regissör och manusförfattare är John Michael McDonagh, storebror till Martin McDonagh som ju ligger bakom toppfilmen In Bruges. Det finns likheter här. Det är humor och mörkaste allvar blandat i en härlig mix. Man (ja, Henke, MAN) brukar ju säga att asiatisk film blandar humor och allvar på ett något udda sätt, ett sätt som vi västerlänningar inte riktigt förstår eller uppskattar. Jag måste säga att bröderna McDonagh har ett liknande drag. Trots upplägget – vår präst ska dö eller fly om en vecka – så förekommer det en härlig humor i filmen. Men det blir aldrig farsartat. Samtidigt blir det aldrig för mörkt när det väl är mörkt. Det är liksom rakt på sak istället, och det gillar jag.

Calvary

Brendan Gleeson grubblar… förmodligen över varför Ex Machina inte får svensk biopremiär?!

Calvary är en väldigt vacker film. Det karga (irländska?) landskapet är härligt. Den lilla staden har en sandstrand som inte direkt känns karibisk men är perfekt för slutuppgörelsen.

Samtidigt som det är en ganska dyster film så är den ändå mysig, lite som en road movie då präst-Brendan kör en sista runda och besöker medlemmarna i sin flock. En av dessa är en åldrande amerikansk författare spelad av ingen mindre än M. Emmet Walsh! Jätteroligt att återse en favorit från bröderna Coens debutfilm Blood Simple.. (Japp, en extra punkt ska det vara där.)

Kul också att se borgmästaren från The Wire i form av Aidan Gillen. Game of what?

Präst-Brendan får även besök av sin dotter som påminde mig väldigt mycket om Jessica Chastain. Har alla irländare rött hår och fräknar?

Jag måste bara avsluta med ett relativt pessimistisk citat från filmen. Det är några mörka rader det handlar om men ändå finns det kanske nånstans en liten ljusglimt i form av… jag vet inte vad. Självinsikt? Jag minns inte riktigt detaljerna i scenen men en karaktär (troligen Brendan) försöker hävda att det finns godhet hos människan. Svaret blir en uppmaning om att sluta lura dig själv genom dessa ord:

”Tibetans spit on blind people in the streets. They are killing albinos in Africa”.

Slut på recensionen eller snarare slut på mitt svamlande om denna film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sherlock Holmes: A Game of Shadows


Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Regi: Guy Ritchie
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillade Guy Ritchies första film om Sherlock Holmes och Watson. Jag kan inte säga att jag tokgillade den men den var ändå underhållande även om det kändes som den inte hade speciellt mycket med den litterära Sherlock att göra. I uppföljaren får vi stifta bekantskap med professor Moriarty (Jared Harris). Moriarty framstår som en skurk ur en Bondfilm. Han har storslagna planer och vill ta över världen. De som har böckerna i mer färskt minne än jag (Sofia? Filmitch?) får gärna bidra med information kring den litteräre Moriarty och speciellt om han var så maktgalen som det framställs i den här filmen.

Watson, som står inför ett stundande äktenskap, och Holmes dras givetvis in i den utredning som så småningom leder till Moriarty. Eller snarare, det är Holmes som drar in Watson i fallet. Själva utredningen handlar väl egentligen om att ta reda på vem som ligger bakom ett antal bombdåd i olika länder i Europa. Holmes misstänker givetvis direkt Moriarty men man måste ju kunna bevisa det också. Efter ett tag får Watson och Holmes hjälp av den romska sierskan Simza (Noomi Rapace).

Nja, jag tyckte helt klart det här var en sämre filmupplevelse än det var att se ettan. Om jag hade sett tvåan först är det möjligt att jag hade gillat filmen mer. Men nu såg jag tvåan efter ettan och då är det det vi får rätta oss efter.

Guy Ritchie har i princip gjort samma film en gång till. Det blir slentrian helt enkelt. Det finns undantag. Jag återkommer till det. Men överlag så är det inget speciellt, det är underhållning för stunden. Ritchie har använt samma stil när det gäller hur saker berättas rent bildmässigt även om han har lagt till en del twister. Som väntat blir det en slowmotion-fest. Jag vet inte om Ritchie är inspirerad av mästaren Peckinpah, men det verkar så. (Hmm, det där rimmade.)

Ett problem med filmen, i alla fall ett problem som jag har, är att Noomi Rapace känns som om hon är en filmskoleelev som är inkastad bland proffsen och inte riktigt vet hur hon ska ta plats och agera. Det kan vara regissörens fel, det kan vara Noomi som varit osäker, men nånting är fel. Det finns vissa scener när Noomi bara sitter och tittar, nickar och liksom inte är med i händelserna ordentligt. Det känns som om det vore jag själv som satt med som en passiv betraktare av händelserna i filmen. Jag hoppas och tror att Noomi kommer hitta sitt trygga rätta jag i kommande filmer som t ex Prometheus.

Bäst är filmen när Watson och Holmes gnabbas. Det finns även stunder då filmen blir ganska mörk, när Holmes visar lite känslor, blir mänsklig. Det är väldigt korta stunder men de finns där. En skön och naken insats gör Stephen Fry som Sherlocks bror Mycroft. Lite fånigt är att man valt att ha med en del skådisar från första filmen. Det handlar bara om korta cameos så det känns onödigt.

Jo, det där med slentrian och att det fanns undantag. Jag skrev att jag skulle återkomma till det. Undantaget och det som göra att filmen får godkänt är den supercoola slowmotion-orgien som vi får uppleva när Watson, Holmes och Simza flyr från en vapenfabrik i Tyskland. De springer genom en skog, en skog där träden blir brasved eftersom skurkarna tar fram den stora kanonen på sin jakt efter våra hjältar. Det är snyggt filmhantverk helt enkelt och jag kan inte värja mig. Därav det godkända betyget.

3-/5

Sherlock Holmes


Titel: Sherlock Holmes
Regi: Guy Ritchie
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här var inte helt oväntat en film som typiskt passar när man är seg i skallen och bara vill ha lite underhållning. Den är glömd ganska snabbt. Medan man ser den gör den ändå sitt jobb och jag blir lagom underhållen. Nån klassisk Sherlock Holmes-känsla finns inte. Det här är en uppspeedad, uppdaterad Sherlock vi får träffa. Det är också en sån typ av historisk film som slänger in referenser till nutida saker, i det här fallet t ex elpistoler och fjärrstyrning med radio. Den kluriga Sherlock Holmes-känslan är ersatt med samma typ av speediga gåtlösning som förekommer i t ex Dan Brown-filmatiseringarna eller National Treasure-filmerna. Det är väl egentligen gott så, men nånstans längtade jag efter brasan, länsfåtöljen, cigarren och konjaken. Bäst var Holmes snabba analyser innan han skulle utfajta sin motståndare. Först i slowmotion — riktigt snyggt — där han berättar vad han ska göra och sen får vi se det igen i realtid. Snyggt, som sagt. Kul med bilskoleläraren (Eddie Marsan) från Happy-Go-Lucky i rollen som polischefen Lestrade.

3/5

%d bloggare gillar detta: