American Sniper (2014)

I måndags hoppade jag inte av vid Fridhemsplan som jag brukar göra när jag tar tuben hem från jobbet. Nej, tillsammans med Henke åkte jag vidare till T-Centralen och gick sen via en godisbutik till Sergel-biografen vid Hötorget. Vi skulle ställa in vårt kikarsikte på Clint Eastwoods (jag trodde han hade lagt av, men det kanske bara gällde som skådis?) senaste rulle, den Oscarsnominerade American Sniper.

Drygt två timmar senare, eller snarare när jag kommit hem efter filmen, funderade jag på vad Clintan ville säga med den. Mina fortsatta funderingar kring detta kommer senare. Först litet om hur jag upplevde filmen just precis när jag såg den. Var den spännande, intensiv, funkade den berättarmässigt? Ja, vid ett fåtal tillfällen är den spännande, och det är när filmen är en ren skildring av kriget och dess effekter. Bradley Cooper gör huvudrollen som krypskytten Chris Kyle och de scener där vi får se Kyle just i sin roll som krypskytt funkar oftast. Speciellt när det är barn inblandade blir det obehagligt och intensivt. Jag tyckte även det funkade hyfsat med Kyle på hemmaplan där han hade problem med att undvika att stanna kvar mentalt i Irak.

Vad jag inte tyckte funkade berättarmässigt var den övergripande storyn. Det blir repetativt. Kyle i Irak, Kyle hemma, Kyle i Irak, Kyle hemma. Repetera fyra gånger. Vad är det han och hans kompisar egentligen gör i Irak? Visst, det finns en irakisk krypskytt som springer omkring och jäckar amerikanerna som kallas Mustafa. Mustafa kändes som en skurk från Prince of Persia (ja, jag vet, fel land). Mustafa hade visst tävlat för Syrien i prickskytte i OS. Kanske litet Enemy at the Gates-känsla här? Men i vilket så tyckte jag inte det fanns nån röd tråd när det gällde det som hände i Irak.

Ytterligare en detalj som INTE funkade för mig var när Kyle ett antal gånger ringde hem till sin fru mitt under intensiva eldstrider. Hmmm. Varför inte ringa när du är på basen iställe tänkte jag. Nej, det kändes påhittat bara för att få till en dramaturgisk effekt. För mig blev det tvärtom.

American Sniper

Så vad ville då Clintan själv säga? Att jag får känslan av att han faktiskt ville säga något är ett dåligt betyg till filmen i det här fallet. Istället för att det är filmens rollfigurer som säger något så kändes det bitvis som att det var Clintans röst vi hörde. Jag ser filmen som ett försvarstal för kriget i Irak. Clintan målar upp liknelser med hur man får skydda sin familj. Om någon bråkar med din bror så har du all rätt att slå tillbaka. Det förekom även en, i mina ögon, något luddig liknelse med får, vargar och fårhundar. Oavsett vad jag själv tycker om Irak-kriget så kändes allt detta för skrivet. Det blev krystat. Clunky brukar de säga over there.

En scen som jag ganska direkt blev obekväm av var när Kyle i slutet av filmen överraskar sin fru utklädd till cowboy och med pistolen dragen. När jag tänker efter så var detta en scen som kändes väldigt märklig. Just den där pistolen. Varför skulle han rikta den mot sin fru och låtsashota henne? Det var en lek mellan äkta makar förstås, men det kändes konstigt. Var det för att jag själv är så ovan med vapen till vardags?

Nu kommer jag skriva om en del som nog får betraktas som spoilers så läs vidare på egen risk…

Mot slutet av filmen blir en av Kyles kollegor dödad under strider i Irak. När Kyle efter begravningen pratar om detta med sin fru lägger han fram teorin att den dödade kollegan hade börjat tappa tron på att kriget var rättfärdigt och att det var just därför som han blev dödad. Eh, jaha. Så bara du TROR så går det bra. Eller vad är det Kyle, Clint eller filmen försöker säga här?

Den allra sista scenen i filmen, den när Kyler leker cowboy och ”hotar” sin fru med en pistol, var inte en bra scen. Ändå blev jag chockad och aningen rörd i slutet när texten kom upp där det stod vad som hände sen. Jag hade ingen aning om detta. Men jag tyckte att det hade kunnat räcka med den texten och sen typ ”In Memory of Chris Kyle”. Inget mer. Nu blev det för mycket. För mycket flaggor, för mycket begravningsmusik. Det är inte min grej, sorry.

Jag ger filmen två och en halv fejkbebisar av fem möjliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in om Henke tyckte filmen var en hit or miss. Sen tidigare har även Fiffis filmtajm och Movies – Noir skrivit om American Sniper.

Dawn of the Planet of the Apes (2014)

Dawn of the Planet of the ApesI söndags kollade jag in den nya apfilmen, Rise of the Planet of the Apes, som är en uppföljare till rebooten, Dawn of the Planet of the Apes, som kom 2011. Eller vänta, det är tvärtom, den första filmen heter Rise och den andra heter Dawn. Det känns kanske som att de borde tänkt ett varv till kring titlarna här.

När det gäller den förra, alltså Rise of the Planet of the Apes, så sjönk den faktiskt ett halvt steg på betygsskalan efter att jag återbesökte den i fredags. När jag såg den på bio då 2011 så blev det en svag trea (eller 2,5/5 om ni så vill). Läs vad jag tyckte om den då här. Nu blev det en helt vanlig tvåa. Jag tyckte den var för ologisk och hafsig, även om den hade sina ljuspunkter.

Jag såg Dawn of the Planet of  the Apes på en visning på Saga i Stockholm kl 11.30, vilket var en skön tid för en sån här typ av äventyrsmatiné. Eller en skön tid för vilken filmen som helst. Man är klar i knoppen och grabbar en kaffe och kanelbulle på vägen in i salongen som man nästan har för sig själv. Underbart. Det enda lilla orosmomentet den här gången var en hemlös och starkt doftande person som bestämt sig för att se filmen. (Jag kommer här osökt att tänka på Fiffis upplevelse när hon såg Magnolia på bio.) Han går in före mig och lämnar efter sig ett doftspår som inte går av för hackor. SF:s värd hänvisar honom till en plats allra högst upp i den stora Saga-salongen. När jag och några andra kommer efter får vi tipset att sitta låååångt fram, lååångt ner, eftersom det är svalt och skönt där. Ehe.

Nåväl, jag kände inga konstiga dofter under visningen så då kan vi lämna det bakom oss och hoppa in på vad jag tyckte om filmen: Jag gillade filmen väldigt mycket.

Filmen utspelar sig ungefär tio år (om jag tolkade det hela korrekt) efter händelserna i Rise och en stor del av mänskligheten har raderats ut av det virus som spreds i slutet av den förra filmen. I Muir Wood, strax norr om San Francisco, lever de nu intelligenta(re) aporna (schimpanser, gorillor och orangutanger) i en koloni ledda av schimpansen Caesar (återigen mocap-spelad av Andy Serkis). Aporna lever i tron att människorna dött ut. Det var två år sen de såg någon, konstaterar orangutangen Maurice (Karin Konoval, en kvinna alltså!) och Caesar under ett samtal i filmens inledning. Detta ska dock snart ändras… ja, deras tro att de har ”blivit av” med människan alltså.

När Caesars son Blue Eyes och hans kompis är ute på promenad så träffar de på en människa, nämligen skitstöveln Carver (spelad av Kirk Acevedo från Fringe, yay!). Anledningen till att skitstöveln Carver är uppe i Muir-skogen är för att en liten koloni av överlevande människor som håller till i San Francisco börjar få slut på bränsle till sin elförsörjning. I apornas territorium finns en damm som människorna vill använda för att få el. Samförstånd, konflikter, missförstånd, intriger, upptrappning, krig (?) tar vid…

En första detalj som filmen gör väldigt rätt är att den inleder med kanske en kvart med bara apor. Det är i princip ingen dialog, även om de flesta verkar kunna tala på lite olika nivåer. Aporna talar annars med teckenspråk. Vi sugs in i deras värld, deras relationer, hur deras samhälle är uppbyggt. Honornas ansiktsutsmyckning. Hanarnas ansiktsmålning när de ska på jakt. Mycket smart. Filmens huvudpersoner är aporna. Människorna är bifigurer. Lite som Godzilla när jag tänker efter. Fast skillnaden är att här får vi träffa på våra alla våra huvudpersoner redan från början.

Caesar är en apa av kött och blod, hur mocap:ad och cgi:ad han än må vara. Detsamma gäller den ”onda” apan Koba (Tobey Kebbell). Visst, han är ond men han har sina skäl. Det vet man, speciellt efter att man, som jag, har sett den första filmen.

Jag nämnde i början att jag blev lite besviken på den första filmen. Vad jag däremot inte är besviken på är att jag såg om den eftersom det gjorde att vissa saker i uppföljaren fick så mycket mer tyngd. Som t ex Kobas agerande, användningen av en viss symbol i slutet av filmen eller min oro över om mysorangutangen Maurice skulle klara sig.

Filmens miljöer är störtsköna. Jag älskar postapokalyptiska, övergivna, övervuxna miljöer. Dessutom har jag besökt både San Francisco och Muir Woods vilket gav en extra dimension.

Människorna då? Mm, de är något av bifigurer men jag gillar valet av Jason Clarke som ”hjälte”. Tänk vad mycket bättre han är jämfört med Aaron Taylor-Johnson från Godzilla. Eller nej, förresten, de båda går inte att jämföra. Clarkes ögon också, har ni noterat dem? Mer isblå var det länge sen man såg. Paul Newman?

Jag gillar Keri Russell som Clarkes flickvän, hon känns äkta på nåt sätt.

Som jag förstått det så har man klippt bort en hel del människoscener och valt att fokusera på aporna. Jag tycker man gjort rätt men det är nog en förklaring till att människodelen av storyn känns lite rumphuggen.

Mina två favoritscener i filmen involverar faktiskt Koba i bägge fallen:

  1. När Koba befinner sig ovanpå en stridsvagn vars kanonrör roterar.
  2. När Koba finner sig i knipa och i den intensivt nerviga scenen plötsligt börjar apa sig (ehe) och spela pajas. Denna scen får dessutom en otäck uppföljare lite senare.

Några små klagomål. Jag tycker man drar ut på avslutningen en aning, men bara en aning. Vi får en standardmässig och aningen trött uppgörelse på en hög platform. Vissa av människorna är jubelidioter och skitstövlar på ett lite för överdrivet sätt (t ex de där två som Koba träffar på).

Men, i slutändan, en jättebra film, och jag ser fram emot del tre… Night of the Living Planet of the Dead Apes. Eller nej, det stämmer inte, Dead Humans i såna fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även min filmspanarbroder Plox om Dawn of the Planet of the Apes. Kolla in vad han tyckte här. En (r)Evolutionerande uppgörelse? Hur många bananer ger han filmen tro? Även The Nerd Bird har idag plitat ner sina tankar och tidigare har Fiffi och The Velvet Café gjort detsamma.

%d bloggare gillar detta: