The Predator (2018)

För bara några veckor sen skrev jag om Predator (obestämd form) från 1987, alltså det klassiska originalet med Arnold i högform som fajtas mot rastamonstret från rymden.

En av de som utgjorde Arnolds team i originalet spelades av Shane Black. Det sägs att han även hade ett finger med i filmens manus. Nu har Black både skrivit och regisserat en uppföljare. Varför kan man fråga sig? För om det var ett älsklingsprojekt så har Black misslyckats med att ösa all sin kärlek över filmen.

Handlingen kan vi egentligen glömma. Det är monsteraction från start till mål, och då är väl kanske inte handlingen det viktigaste här. Man ändå. Det är en väldigt spretig film. Inledningen är förvirrande och jag tycker inte det flyter på speciellt bra. Sekvenser från olika platser med olika rollfigurer staplas på varandra.

Hur är actionen då? Nja, gjord med vänster hand skulle jag säga. Jag tyckte inte det var speciellt snyggt eller intensivt. Intetsägande är en passande beskrivning.

Om nu handlingen är förvirrande och actionen tråkig så kan ju filmen istället lyftas av humor. Ja, då får jag konstatera att jag kanske inte är nåt jättefan av Shane Blacks humor, i alla fall inte i den här filmen. En bit in i filmen introduceras vi till ett team, en sån där typisk grupp med udda personligheter som kastas ihop och tvingas jobba tillsammans. Jag tycker det är ett ganska trött grepp.

Det som ska vara roligt, antar jag, är de olika personerna, alla med sina egenheter, och hur de ständigt gnabbas och jiddrar med varandra.

En aspekt av humorn som jag hade problem med är när man ska framställa våld och död som nåt crazy och roligt. Jag uppskattar helt enkelt inte detta utan jag känner mest avsmak. Jag har samma problem med Guardians of the Galaxy-filmerna.

Det som överraskade mig mest med hela filmen var kanske när en viss barnskådis dök upp. Jag kunde inte tro mina ögon när det visade sig att världens bästa Jacob Tremblay (från mästerverket Room) var med. Nu vet jag inte om han tillförde så rackarns mycket. Det är svårt i en sån här film. Det är liksom inte en skådespelarnas film, förutom om man är duktig på att droppa oneliners.

Om det var nåt som jag faktiskt gillade så var det de delar som utspelade sig på forskningslabb, såna där underjordiska forskningslabb i en bunker. Såna gillar jag alltid. Kan det vara för att jag själv önskar att jag kunde hitta ett hemligt sånt och utforska?

Skådisarna då? Mja, som sagt, det är ju inte en skådespelarnas film, så jag har inte så mycket att säga om dem. Jag tyckte varken de gjorde från eller till. Fast det var ungefär lika kul att se Trevante Rhodes från Moonlight som det var att se Tremblay.

Rovdjuret självt då? Jo, jag gillar idén med denna varelse som jagar som en form av sport. Om du är försvarslös så skonar han dig. I den här filmen är monstret uppgraderat till en typ tio meter lång vrålande cgi-varelse. Tyvärr gjorde det att tjusningen försvann. Det blev bara som vilket random rymdmonster som helst.

Varför jag ändå, trots mina invändningar, ger The Predator (bestämd form) en tvåa kan jag inte riktigt svara på. Jag hade inte supertråkigt är väl svaret.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioThe Predator har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Fast om man vill se den för att man gillar originalet och är inställd på meningslös action utan nån poäng så kan jag ju inte hindra nån.

Fler som skrivit om The Predator: Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

Vacation (2015)

VacationEnda anledningen till att jag till slut gav vika och kollade in den nya Vacation-filmen var att den hade hyllats en del (en hel del!) bland mina filmspanarvänner. Jag har sett originalet och gillade inte den alls. Den fick bara ett och ett halvt ynka litet skutt i betyg. I denna den femte filmen om den semestrande Griswold-familjen är det dags för den nu vuxna sonen Rusty (Ed Helms) att göra entré som familjefar. Här ska åkas till Walley World! Resten av familjen är givetvis inte nöjda, men Rusty står på sig och av bär det. På vägen hinner man bl a hälsa på hos Rustys syster och hennes man (Chris Hemsworth).

Nej, ja, nja, mja, det här var ju inte så roligt. Det är väl bara att konstatera att det inte är min typ av humor. Jag vet inte om jag har sett för lite sån här humor för att den liksom ska fastna, eller för mycket så att det bara blir trött. Jag roas i alla fall inte speciellt, hur mycket nu än Hemsworth bjuckar på sig själv.

Det är en upprepning av den första filmen, men här är det faktiskt ändå lite roligare, lite lägre nivå på skämten, aningen bättre. Jag gillade bilderna som visades under för- och eftertexterna. Här hade man twistat till det på ett bra sätt. Musiken var dock fullkomligt usel.

En sak jag uppskattade var när fru Griswold (Christina Applegate) sveper en öl och ska klara av en hinderbana när familjen har stannat till vid hennes gamla college. En försmak för vad vi får se i den nu aktuella Neighbors 2: Sorority Rising? Applegate tycker jag för övrigt oftast är charmig. Kanske nostalgi från Våra värsta år?

Kanske hade jag gillat den mer om jag upplevt den i en skrattande biosalong, men jag delar ändå ut en tvåa så det är en förbättring jämfört med originalet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tomorrowland (2015)

TomorrowlandDisneys Tomorrowland blev, som jag minns det, en ganska utskälld film när den kom på bio förra sommaren. Jag kan tycka att det är lite orättvist. Så dålig är den inte. Nej, jag tycker faktiskt den rätt så länge var hyfsat mysig.

Att det är en Disney-film är det inget snack om. Det är en klassisk coming of age-historia samtidigt som det är en, nästan lika klassisk, berättelse om en Utvald som ska rädda världen, precis som Neo i The Matrix.

Det som jag tycker är roligt är att det är en tjej i fokus (japp, jag droppar den politiskt korrekta åsikten) och att filmen handlar om att hylla vetenskap och kreativitet, precis som The Martian gjorde (pågående trend?).

Huvudperson, och alltså hon som ska växa upp och är Utvald, är Casey (Britt Robertson). En dag hittar Casey en liten knapp, ett sorts emblem. Så fort hon rör vid knappen transporteras hon till en annan dimension, Tomorrowland, en parallellt existerande verklighet. När hon släpper knappen är hon direkt tillbaka i den vanliga världen igen.

Om man är Utvald brukar man också få en Mentor, precis som Neo hade i form av Morpheus i The Matrix. I Tomorrowland är det George Clooney som är Mentorn. Clooney spelar Frank, en folkskygg och bitter uppfinnare på dekis. Frank bodde en gång i tiden i Tomorrowland men efter händelser blev han förvisad därifrån.

Varför håller Jorden (och Tomorrowland med den) på att gå under? Ja, det är lite oklart men filmen hävdar att det är en sorts självuppfyllande profetia. Om människor är rädda för undergång, krig och katastrofer så skriver de i själva verket ett dystopiskt manus till filmen om sitt eget liv.

Jag gillar en hel del här. Filmen är snygg, nostalgisk och äventyrlig. Inledningen är en enda lång längtan efter en mer optimistisk tid som flytt. Vi får se Frank som liten grabb på 60-talet där han besöker Världsutställningen i New York. Jag tyckte dock det var lite konstigt att det var 1964 just efter JFK:s död (var det verkligen så positivt då?), men det kanske var nån gång i början av 70-talet som det klämkäcka egentligen 50-talet tog slut.

Jag gillade mysteriet med knappen och dess till synes magiska egenskaper.

Man skulle kunna beskriva Tomorrowland som en ungdomsversion av Men in Black, Super 8 och The Adjustment Bureau körda i en mixer och så kryddat med lite mer Spielberg.

Det finns svagheter. Skurken, om man nu kan kalla honom det, spelas av Hugh Laurie och jag förstod aldrig riktigt hans agenda. Dessutom kändes Tomorrowland inte riktigt som en värld som faktiskt fanns. Det kändes som att det inte bodde några människor där. Vi får nästan bara träffa Lauries skurk och så den lilla robottjejen Athena (strålande lillgamla Raffey Cassidy, den nya Saoirse Ronan?) och det kändes som lite för lite.

Jag tycker även filmen tappar i spänning och… poäng mot slutet. Det är som att luften pyser ur anrättningen och att filmmakarna inte visste hur de skulle knyta ihop säcken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag såg nu att Britt Robertson som spelade Casey var 23 när filmen spelades in. Jag vet inte riktigt hur gammal Casey ska vara i filmen men det kändes som att hon skulle vara typ 16. Nåväl, det funkade ju. DS.

PPS. Franks pappa på 60-talet spelades av Chris Bauer som jag direkt kände igen som hamnarbetaren Frank Sobotka från The Wire, yay! DS.

%d bloggare gillar detta: