#SFF16: Hell or High Water (2016)

hell-or-high-watersff_logoEfter visningen av Hell or High Water fick jag reda på att regissören David Mackenzie är samme man som ligger bakom det brittiska och högintensiva fängelsedramat Starred Up. Då var det som att jag fick en förklaring till kvaliteten på Hell or High Water. Samtidigt blev jag förvånad då det på många sätt handlar om två väldigt olika filmer. Samtidigt (återigen) finns det likheter.

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig.

Två bröder, spelade av Chris Pine och Ben Foster, har beslutat sig för att försöka köpa tillbaks den överbelånade familjegården som nu en bank äger. Ja, eller, det är Pine som har bestämt det och han tar hjälp av Foster som nyss släppts ut efter ett längre fängelsestraff. Hur ska de få ihop de pengar som behövs? Genom att lugnt (nåja) och metodiskt råna små banker i små samhällen i Texas.

Parallellt med detta möter vi en Texas Ranger, spelad av en muttrande Jeff Bridges (kan nån ta Bridges till en talpedagog, tack!) och hans indianmexikanska kollega (Gil Birmingham). Bridges har bara nån vecka kvar till pensionen, en pension som han INTE ser fram emot. Han blir besatt av haffa de två bankrånarna.

Ja, som jag redan konstaterat så kapitulerade jag ganska kvickt inför filmens stil och dess miljöer. Det är en film i samma anda som t ex Blue Ruin, Cold in July eller No Country for Old Men. Hell or High Water är inte heller utan humor (speciellt en man i publiken uppskattade humorn väldigt mycket, se nedan). Samspelet mellan Bridges och Birmingham är härligt. Bridges älskar att reta sin kollega, speciellt är det kollegans indianska arv som är måltavla. Kollegan tar det med ro. Men man märker att de gillar varandra och att de förmodligen har hängt ihop ett tag.

Innan visningen hade jag en del farhågor om hur Chris Pine skulle fungera som Texas-slusk. Foster visste jag nog skulle fungera. Men pretty boy Pine fungerar alldeles utmärkt även han. Tänk vad polisonger, mustasch, längre hår, lite skit, ett par jeans och en skjorta kan göra.

Hell or High Water är en mustig och våldsam westerndramathriller som dryper americana och den kommer FAKTISKT otroligt nog också på vanlig bio den 25:e november. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: När jag och Henke var och såg Doctor Strange förra söndagen råkade vi ut för en skrattande skräck i form av en tjej som inte kunde sluta garva läppen av sig varenda gång The Batch syntes i bild. Ingen annan i salongen skrattade. Dessutom fick Fiffi erfara precis samma plåga under sin visning av Doctor Strange. Nå, det är ju sånt som kan hända, och händer, på vanlig bio med det vanliga slöddret (nedlåtande, moi?). Men nu pratar vi ju om Stockholm Filmfestival där man kan förvänta sig att folk beter sig som folk i biosalongen. Eller inte. På raden bakom oss satt nämligen en man som skrattade från i princip första stund till sista så fort nånting på duken hände som kunde uppfattas som humoristiskt. Ingen annan i salongen skrattade. Skrattmannen skrattade. Högt. Ingen annan skrattade. Jag blev så disträ att jag missade i princip hela innehållet i scenen där vi för första gången träffar Jeff Bridges rollfigur. Jag kunde helt enkelt inte ta in dialogen. Jag kunde inte höra vad som sades då ett ruggigt irriterande gapflabb ljöd i salongen på biografen Park. Efter ett tag lyckades jag dock, men först efter en Zenbuddhistisk ansträngning, blockera bort den skrattande fånen och njuta av filmen till fullo. Att jag i slutändan delar ut 4/5 under de rådande omständigheterna är väl ett gott betyg till filmen om inte annat! 🙂

filmspanarna_kvadratHell or High Water såg jag tillsammans med ett gäng av filmspanarna och här hittar ni deras åsikter om filmen.

Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer (kommer i början av nästa vecka)
Har du inte sett den?
Filmfrommen

Take Shelter

Titel: Take Shelter
Regi: Jeff Nichols
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag hade hört mycket gott om Take Shelter. Bl a hade den hyllats av filmpodcasten Filmspotting, och inte minst av Henke som när vi träffas pikar mig för att jag fortfarande inte har lyckats klämma ur mig en recension trots att det var ett bra tag sen jag såg Jeff Nichols ”sophomore”-film. Men nu är recensionen här.

Jag såg Take Shelter i ett sommarvakuum i mellanrummet mellan en spännande Peru-resa och en inte lika spännande men trevlig vecka i Dalarna. Stockholm var sommarlugnt när jag gick till Zita för att se filmen som även Jessica, Movies – Noir och Fiffi har sett och gillat av olika grad. Kombinationen av ett öde Stockholm och filmens kanske inte magiska attraktionskraft på den mer normalt filmintresserade gjorde att jag för första gången fann mig helt ensam i en biosalong. Detta förstärkte på ett kongenialt sätt den stämning som filmen förmedlade.

Take Shelter handlar om en familj bestående av Curtis (Michael Shannon), Samantha (Jessica Chastain) och dottern Hannah (Tova Stewart). Allt är bra. Eller borde vara bra. Men Michael har föraningar om en kommande katastrof. Han börjar se syner. Han blir paranoid. Han bestämmer sig för att bygga en skyddsrum på tomten. I takt med Michaels tilltagande paranoia börjar det skära sig i familjen, på jobbet, med vänner.

Oj, oj, vilken bra film är min spontana reaktion. Vad jag gillar med filmen är hur den på ett ”rakt upp och ner”-sätt gestaltar hur det förmodligen är att förlora sig själv, att glida in i ett psykotiskt tillstånd. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela Curtis fru. Det är en jobbig film, en film som inte tar nån lätt väg ut. Den skaver och trycker sig framåt. Då och då får vi utbrottsscener när skådisarna släpper lös sina känslor istället för att hålla dem inom sig.

Just p.g.a. att den psykiska sjukdomen skildras så bra gör att jag tycker det är synd att filmen väljer att vara tvetydig i slutet.

Meeeen, så kom Henke med en annan analys när vi sågs på en Filmspanarträff som gjorde att jag fick tänka ett varv till, och kanske, eller kanske inte, kom jag fram till att slutet inte var helt fel i alla fall. Nej, fasiken, slutet är ju öppet för tolkning och just det tycker jag nånstans är lite synd ändå. Hur som helst, nu är det sluttolkat för min del i alla fall.

4/5

State of Play

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

%d bloggare gillar detta: