The Mountain Between Us (2017)

Efter att ha blivit tipsad om den av Flmr-Steffo så var inte valet speciellt svårt för mig att ta titt på The Mountain Between Us. Nu hade Steffo i och för sig inte hyllat filmen, nej, ganska långt därifrån men det fanns mycket annat som talade för den för min del. Och en åsikt är ju bara en åsikt.

Först och främst gillar jag genren: ”överleva i vildmarken”. Kate Winslet och Idris Elba är två toppskådisar och det skulle bli kul att se dem ihop. Slutligen, och det fick jag reda på först efter filmtitten, så var den regisserad av en man vid namn Hany Abu-Assad.

Hany Abu-Assad frågar ni er? Jo, Hany Abu-Assad har regisserat en personlig favorit, nämligen Palestina-terroristthrillern Paradise Now och även den stabila Muren.

Summa summarum: förutsättningarna fanns för en trevlig söndagskväll. Men, aj, vad fel det gick.

Men vi tar det från början då ändå hoppet fanns. Elba spelar Ben, en hjärnkirurg som behöver flyga från en liten flygplats uppe i Klippiga bergen till Denver för att ta sig vidare till New York där en patient väntar på en livsviktig operation. Problemet är att en snöstorm är på ingång. Alla flyg är inställda.

I kön till disken för klagomål träffar han Kate Winslets rollfigur Alex, ett yrväder till fotograf som ska flyga hem till ett bröllop. Sitt eget bröllop! De båda slår sina påsar ihop och anlitar en veteranpilot, spelad av Beau Bridges (som för övrigt pratar precis som sin mer kända bror på äldre dagar), som ska flyga dem till Denver i ett litet enmotorigt plan.

En timme senare landar de i Denver och går vidare med sina liv. Nej, givetvis inte. Planet störtar förstås, piloten dör, och Ben och Alex måste försöka överleva i de snöfyllda bergen. Frågan de ställer sig, som är en klassiker inom genren, är om de ska vänta på räddning vid planet eller försöka ta sig till civilisationen på egen hand?

Som sagt, jag gillar genren. Det finns nåt lockande där. Nåt ursprungligt och rått. Plus att det är skönt att sitta i tv-soffan med raggsockor på och titta.

The Mountain Between Us funkar dock inte alls. Det börjar väl hyfsat. Miljöerna i Klippiga bergen är ganska maffiga. Snö är alltid snyggt på film. En positiv detalj är att man faktiskt verkar ha filmat stora delar av filmen på plats ute i naturen. Snön är inte på låtsas.

Vad är det som inte funkar? Jo, jag tycker inte Idris och Kate har nån vidare kemi. Dessutom är upplägget vad gäller deras personligheter och bakgrund lite väl övertydlig. Ben är hjärnkirurg, logisk och känslomässigt stel. Alex är en hetlevrad och känslostyrd fotograf. Aha, ”Opposites Attract”. Vem tror ni vill stanna vid vraket och vänta på hjälp? Tror ni att de börjar gnabbas med varandra? Tror ni att de plötsligt börjar visa andra känslor för varandra?

En detalj som filmmakarna kanske trodde man skulle bli överraskad av såg jag komma redan första gången man rör vid ämnet. Ben har nån typ av inspelningsenhet som Alex inte kan låta bli att lyssna på för att lära sig mer om Ben eftersom han inte är en man som lättar sitt hjärta i brådrasket. Ett visst meddelande som Alex lyssnar på ska få oss att tro en viss sak men det är ju uppenbart från början vad som gäller. Nej, det blev bara fånigt och övertydligt.

Filmen faller samman totalt när Ben och Alex har sex i en jaktstuga som de till slut hittar. Sexscenen är bland de ostigaste jag har sett och dessutom har man valt att klippa in flashback-scener från händelser tidigare i filmen och allt till tonerna av smörig musik. Jag väntade bara på att man skulle filma de älskande genom en glasruta med rinnande vatten.

The Mountain Between Us är till slut en väldigt märklig film. När filmen egentligen borde vara slut så har man satt dit ett bihang på 20 minuter som känns som en helt annan film. Vad ville man göra? Ett äventyrsdrama eller ett romantiskt drama? Nu blev det varken heller. Och den absoluta slutscenen var som tagen ur The Room.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag skrev om den här filmen så blev jag påmind om ett gammalt tema som jag hade planerat för några år sen. Den gången blev det aldrig av men jag är klar med skrivandet om kanske hälften av de tio filmer som skulle ingå i temat. Vilket tema? Jo, just Överleva i vildmarken (Into the Wild). Vi får se om The Mountain Between Us fungerar som en liten teaser. Man vet aldrig, jag kanske väcker temat till liv under sommaren. En sak jag hade planerad var att för varje film gå igenom några på förhand bestämda punkter. Så jag kan väl göra det även för The Mountain Between som en liten bonus.


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: De vackra och snöiga Klippiga bergen, först ovanför trädgränsen och senare i skogigare terräng.
Djurattacker: Jag hade väntat mig vargar men när Alex, som skadat sig, är ensam kvar i flygplansvraket så dyker något oväntat en hungrig puma upp. Bergslejonet möter dock sitt öde då Alex använder sig av en nödraket.
MacGyver: Inte speciellt mycket. Ben använder läckande flygbränsle för att göra upp eld. Ja, inte MacGyver-nivå på det kanske. Senare använder han dock en ampull med ormserum för att göra nån typ av spruta för att väcka en medvetslös Alex till liv. Lite mer MacGyver över det tilltaget.

The Reader (2008)

Jag är fortfarande på äventyr i Dalarna där jag utforskar övergivna mentalsjukhus, så här kommer ytterligare en gammal preblogg-text. Den här gången handlar det om Stephen Daldrys film The Reader och texten skrevs i maj 2009.

Jag hade en kväll plötsligt två timmar att slå ihjäl efter jobbet och kollade upp om det gick någon film som jag kunde tänka mig att se på den lokala biografen. Eftersom hjärnan kändes något trött efter den ”hårda” arbetsdagen riktade jag in mig på X-Men Origins: Wolverine eller Angels & Demons men de gick fel tider. Rätt tid gick dock The Reader (eller Högläsaren som jag hade valt att kalla den som film eftersom boken den bygger på heter just så på svenska). Hmm, The Reader, ja, det kändes kanske inte riktigt som rätt film att se för att slå ihjäl två timmar, men efter lite tvekan blev det så.

Det första jag la märke till och gillade var tempot. Regissör Stephen Daldry låter scenerna ta tid, och det tyckte jag var skönt. Det andra var att killen, David Kross, som spelade den unge Michael var riktigt bra, en sorts blyg spjuver. Han var dock kanske lite för ung att spela Michael som juridikstudent (det kändes som han rökte hela tiden för att kompensera), men det funkade. Kate Winslet bär genom hela filmen på en stor börda och det gestaltar hon bra, på gränsen till överdrivet, genom en stel och spänd kroppshållning och mimik. Överlag är det strålande skådespelarinsatser. Ralph Fiennes spelar ganska nedtonat den äldre Michael, en stukad och inåtvänd person, helt olik sitt unga jag.

Filmen tar upp tunga moraliska frågor men lyckas samtidigt ändå vara personlig. Jag gillar Daldrys stil som känns igen från den strålande The Hours. Just att det är personligt fastän det spänner över så mycket. Daldry knyter även ihop de olika delarna i historien på ett bra sätt. Det är skickligt gjort att få ihop det helt enkelt. Lite lustigt att se Lena Olin i två små roller spela både en mor och hennes dotter. Olin är riktigt bra som dottern i en viktig scen mot slutet. Dock var hon sämre som modern. Angående språket i filmen så tyckte jag INTE det var störande att man talar engelska. Det som irriterade var den tyska BRYTNINGEN hos vissa skådisar (t ex Winslet).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Finding Neverland (2004)

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Revolutionary Road

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5

Carnage

Titel: Carnage
Regi: Roman Polanski
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Och så var det här med Roman Polanski. Oavsett vad han gjorde 1977, oavsett vad han blev anklagad och dömd för, så är han en duktig filmskapare och därför är det trevligt för oss som filmtittare att han fortsätter att göra film, bra film dessutom. Efter den mysiga konspirationshtrillern The Ghost Writer gjorde Polanski en lite mindre film. Den utspelas i princip bara på en plats: i vardagsrummet hos föräldrarna (Jodie Foster, John C. Reilly) till en pojke som blivit slagen i skolan. På besök är föräldrarna (Kate Winslet, Christoph Waltz) till den pojke som slog. Till en början är alla trevliga och kompromissande men ju längre filmen går och ju mer sprit de får i sig desto mer kommer det fram saker som legat och bubblat under ytan.

Upplägget på filmen kanske inte känns så roligt men faktum är att slutresultatet är hysteriskt roligt och underhållande. Filmen är en komedi gjord som en suspense-thriller. Ta t ex det faktum att Winslet och Waltz är på väg ut ur lägenheten minst två gånger men de kommer aldrig riktigt iväg ordentligt utan de pinsamma situationerna fortsätter. Precis när man tror att nu kommer filmen lugna ner sig så fortsätter den bara. Ungefär som den utmärkta filmpostern där karaktärernas uttryck går från glada och lugna till arga och uppretade. Hmm, jag behöver nog se (om) några av Polanskis filmer som t ex Frantic, Bitter Moon, Death and the Maiden och The Ninth Gate som jag antingen inte har sett eller som jag har glömt av.

4/5

Contagion


Titel: Contagion
Regi: Steven Soderbergh
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Host host. Contagion är en sorts katastroffilm som nästan är lik en nyhetsdokumentär. Det finns ingen egentlig huvudperson, ingen vanlig handling där vi följer en grupp människor som försöker överleva i katastrofen. Regissören Steven Soderbergh berättar historien om ett virus som sprids över världen från Hongkong och som med hjälp av amerikanskan Beth (Gwyneth Paltrow) kommer över till USA. Snart finner sig Beths man (en långhårig och inte helt Bourne-i form Matt Damon) utan både fru och son. Folk dör som flugor helt enkelt. Medan världens medicinska forskningselit försöker isolera viruset och få fram ett vaccin tar konspirationsteoribloggaren Alan (Jude Law) chansen att göra sig ett namn genom att anklaga myndigheterna för att dölja fakta.

Bara i stycket här ovan nämner jag ett antal namnkunniga skådisar. Förutom dessa dyker även bl a Kate Winslet (åh, vad hon alltid är bra), Marion Cotillard, Laurence Fishburne och Elliott Gould upp i olika roller. Det är med andra ord en ensemblefilm och en film som utspelar sig på många platser och bland många olika människor. Jag vet egentligen inte vem som är i fokus. Det är nog viruset eller vad som händer med vårt samhälle när en sån här katastrof slår till. Jag tycker det är riktigt bra gjort. Just att det inte är en typisk spännande thriller med en handling som drivs fram av en plot (kan nån komma med ett förslag på en svensk översättning av plot?) gör att filmen är mer spännande.

Till spänningen bidrar även musiken som är lite udda men helt klart gör det den ska. Det förekommer ganska långa avsnitt där det inte sägs eller kanske händer så mycket rent handlingsmässigt. Istället för att det händer nåt så byggs det upp en paranoiastämning, till viss del beroende på att filmen alltså känns som en riktigt bra dramadokumentär.

En karaktär i filmen som jag dock inte tycker funkar är Jude Laws Alan. Jag vet inte om det beror på Law eller på karaktären i sig. Alan känns i vilket fall mest som en pajas som springer omkring i antingen en hoodie eller en fånig skyddsdräkt. Varje gång han är med tappar filmen i seriositet. Jag undrar om man har haft Julian Assange som förebild kanske?

Contagion är en bra epedemithriller och den skulle väl egentligen kunna få en fyra i betyg men det blir en stark trea. Kanske är den lite väl torr och vissa delar av historien är möjligen lite ointressanta (t ex den med Marion Cotillard). Och när Kate Winslet försvinner ut ur handlingen tappar filmen även en aning för min del.

3+/5

%d bloggare gillar detta: