The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

Red Road

Red RoadTitle: Red Road
Director: Andrea Arnold
Year: 2006
IMDb
| Filmtipset

A while ago, actually it was almost two years ago, I listened to an episode of the Toronto based Matinéecast podcast with Jessica from The Velvet Café as guest. Ryan and Jessica talked about the movie We Need To Talk About Kevin (WNTTAK from now on!). Their discussion made me want to see Red Road. Why? Well, it’s because I always mix up Andrea Arnold and Lynne Ramsey. You see, I like Fish Tank, I like Ratcatcher and I like Morvern Callarn, but I can never really keep track of who directed which movie. So when the Matineécast praised WNTTAK I felt that it was time to finally see Red Road, a film that had been on my to-see-list ever since the Swedish theatrical release. I knew it was directed by either of these two woman, just as I knew WNTTAK was. When Swedish public television had the good taste of showing Red Road my old VCR had to work again (yes, that’s my antique way of recording television broadcasts). But the fact that the format I watched the film in turned out to be VHS felt just right. Kind of like watching The Ring on VHS.

Absolutely (I was close to using the F-word here but I’ll restrain myself) amazing was my first reaction to Red Road. While watching the film I was convinced that it was the same director that did WNTTAK. The cinematography was superb. What I saw was a FILM, a film that really used the visual medium that is film to the fullest. This was a fact that Ryan and Jesscia mentioned about WNTTAK on the podcast. Every frame supposedly was a piece of art, and that was how I felt about Red Road.

The film is set in Glasgow, a gloomy, bleak Glasgow, but a very beautiful Glasgow. A woman is carrying a secret and in the end a sorrow. She is working for a surveillance company. For hours she sits in a control room with multiple screens watching the town and its people. Suddenly she sees a person that triggers a reaction in her. Something and someone from the past resurfaces and shakes her up. Exactly what has happened is not known for us viewers. It remains a mystery for a long time in the film. This could have been a problem if the film hadn’t managed to create a thrilling and tense feeling using audio and visuals just perfectly. There are so many gems here. I was completely hooked throughout.

It’s a sad film about a sad subject. Yet it’s a film with hope. This mix is why I like it so much and I will give it my highest grade, which is five jumps out of five.

And no, the director of Red Road, Andrea Arnold, did not direct WNTTAK. After catching Red Road I did indeed watch Lynne Ramsey’s WNTTAK and as it turns out these two films were the best films I watched during 2012.

As you might have noticed this post is in English. I first wrote the text in Swedish sometime during 2012 after I watched Red Road but I never posted it since I realized it would be more fun for Ryan to able to read it (without Google Translate). But I never got around to translating it. Until now, one and a half years later. Better late than never, I guess.

The fact that Red Road received my the highest grade also means that I will change my blog header.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Jessica have also watched and written about Red Road, as well as Flmr (in Swedish). Ryan, I am waiting for your review. 😉

More reviews (in Swedish): Movies – Noir and Fiffi.

Prometheus

PrometheusTitel: Prometheus
Regi: Ridley Scott
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Ok, jag börjar med att ta handlingen i korthet om det finns några som läser detta som inte har hört talas om filmen tidigare. 😉 Jag kan väl säga att jag själv varit i det närmaste asketisk när det gäller att kolla på trailers/teasers eller läsa om filmen. Så jag visste faktiskt inte speciellt mycket om handlingen när jag till slut lyckades se filmen. En grupp arkeologer hittar grottmålningar i Skottland som får dem att tro att svaret på gåtan om människans skapelse finns nånstans ute i universum, nånstans hos the cosmic lords. Ett rymdskepp, Prometheus, skickas iväg för för att försöka hitta källan till detta mänskliga liv. Med på skeppet finns bl a Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes partner Charlie Holloway (Logan Marshall-Green). Under den långa resan så är besättningen försatt i kryosömn och skeppet sköts av androiden David (Michael Fassbender).

Om ni fortsätter läsa nu så får ni räkna med rejäla spoilers bara så ni vet.

Början av filmen får mig inte hookad direkt. Jag vet inte, men jag gillade inte direkt de inledande helikopterbilderna från Island till toner av en ganska pompös och smörig musik. När det sen dök upp en datoranimerad jättealbino som äter nåt olämpligt och faller ner i en forsande älv så kände jag att filmen inte var på väg i rätt riktning. Efter den obegripliga (innan man sett hela filmen alltså) inledningen så börjar dock filmen på riktigt. Ganska snabbt är vi ombord på Prometheus där roboten David sköter ruljansen samtidigt som han spelar basket och kollar på Lawrence av Arabien.

Fassbender gör en strålande insats som konstgjord människa. Jag har läst att Fassbender medvetet inte tittat på Alien från 1979, där Ian Holm gör en obehagligt bra gestaltning av roboten Ash, för att inte låta sig bli påverkad. Istället har han tittat på Ridleys Scotts Blade Runner där tydligen Sean Young inspirerade honom. Nåväl, jag tycker faktiskt påminner en del om Ian Holm. Båda har samma upprätta och korrekta stil.

En sak som inledningsvis störde mig lite var designen på Prometheus, främst innandömet. I Alien är skeppet Nostromo ett skitigt och slitet fraktskepp. Ombord på Prometheus är det rent och snyggt à la Star Trek. Det kändes inte speciellt spännande men efter ett tag släppte jag det och tyckte bara det var snyggt. Nåt jag älskade direkt är designen av miljöerna på den måne, LV-223 (alltså inte LV-426 som ju Nostromo så olyckligt landar på), som Prometheus har som mål. Jag älskar Alien-världen och H.R. Gigers design av den. Ingenjörernas rymdskepp är en vacker skapelse. När man är inne i skeppet är känslan att vara inne i magen på en gigantisk larv. Ingenjörerna (the Engineers på engelska) är vad Shaw och Holloway kallar de utomjordiska varelserna som möjligen är upphov till Jordens mänskliga liv.

Hur sköter sig Noomi? Helt ok eller t.o.m. bättre än så skulle jag säga. I början kunde jag störa mig, eller känna att jag satt och lyssnade, på hennes svenska brytning. Detta speciellt eftersom Shaw som barn pratade med en extrem brittisk engelska vilket vi får se i en flashback-scen. Men efter ett tag så hade både jag och Noomi helt gått in i rollen och från och med det tycker jag hon gjorde ett superjobb. Speciellt under de obehagliga självoperationsscenerna. Burr. Noomi blir alltså bättre ju längre filmen fortskrider. När hon får spela fysiskt och desperat är hon grym. Språket är fortfarande ett litet problem. Hennes engelska är inte tillräckligt bra, så är det bara.

Manusmässigt som en film för sig så håller nog inte Prometheus toppklass, men Alien-kopplingen gör att jag älskar den ändå. Storyn är och balanserar på gränsen till det flummiga med sitt ”människans ursprung kommer från rymden”-tema. Jag kommer att tänka på filmer som Mission to Mars och Nicolas Cage-flumfilmen Knowing. Men jag tycker nog Scott och hans manusförfattare håller sig på rätta sida av flumgränsen. För övrigt ser jag filmen som en ren prequel till Alien. Scott får säga vad han vill om att det är en film som står helt för sig själv och bara har samma DNA som Alien. Anledningen till att jag får gåshud (se nedan) är att just kopplingen till Alien.

Vissa av karaktärerna känns inte klockrena. Jag tycker att Vickers (Charlize Therons) inte känns genomarbetad och twisten med att Peter Weyland visar sig vara hennes far rinner bara ut i sanden. Dessutom är ju just det den scenen där Vickers ”överraskande” säger ”…father” med den vanliga konstpausen överanvänd i filmvärlden.

Jag är inte heller helt hemma med Shaws backstory, vad är det som driver henne? Jag tycker inte hennes ”tro” räcker på nåt sätt. Vi får se en kort scen med hennes far som känns onödig trots att den försöker förklara vad som format Shaw. Holloway? Ja, han känns lite blek som karaktär. Han framstår mest som en pajas med sin attityd och sina flip-flops.

Om man är en Alien-fan som jag och precis har sett om framförallt ettan så får man en riktigt härlig belöning främst i slutet av Prometheus. Jag talar om stolen Space Jockey sitter i och när skeppet lyfter i slutet. Här fick jag gåshud. Så jävla coolt och dessutom är det nagelbitarspänning när Noomi och Charlize kämpar för sina liv efter att kapten Janek (Idris ”Stringer Bell” Elba från The Wire, yay!) beslutat sig för att offra sig genom att kamikaza Ingenjörens skepp.

Andra blinkningar till Alien är t ex uppvaknandet efter kryosömnen och den efterföljande frukosten runt ett runt bord i början av filmen. När man utforskar de gigantiska byggnaderna på månen så stöter även en av forskarna på lite gröngult slem som han fingrar på. Hmm, undrar vad det där slemmet kommer ifrån? Det finns även en scen där slangar och kablar hänger ner från taket i Vickers rum (efter att rummet som visade sig vara en livbåt kraschat på månen) och det påminner väldigt mycket om en scen från Aliens när man utforskar kolonin på LV-426. Dessutom så blir ju David halshuggen i slutet och det har vi ju sett både i Alien och Aliens/Alien³ där Ash respektive Bishop agerar utan kropp.

En sak som jag uppskattar med filmen är att Scott valt att inte använda så mycket CGI och rena green screen-scener. Visst, det förekommer mycket datoranimeringar men det allra mesta är inspelat i riktiga studiomiljöer eller riktiga utomhusmiljöer. Jag ställer mig dock aningen tveksam till Ingenjörerna. Jag tyckte inte de var speciellt intressanta som figurer och jag gillade inte heller att de var helt datoranimerade. Och varför fick den där Ingenjören som man väckte från kryosömnen fnatt och började döda alla han såg? Hmm, kanske det hade att göra med att Ingenjörerna nu vill ta kål på människan trots att de skapade dem (oss) från början. Å andra sidan så kanske vi kan se fram emot att få veta mer om dessa varelser i uppföljaren till Prometheus som ju troligen (?) kommer att komma.

Jag har några frågor om själva handlingen. Varför fick Charlie den där lilla svarta saken av David? Han dog och Shaw blev gravid med en Alien-sak. Förmodligen var det ett försök att få med sig hem en Alien-varelse? Vad i helvete hände i början av filmen? Jag antar att det var en Ingenjör på Jorden och att han gav upphov till livet på Jorden, och offrade sig själv på köpet.

När det gäller själva visningen så valde jag denna gång att se den i 2D och det kändes som helt rätt val. Jag ogillar verkligen de där 3D-glasögonen och 3D-upplevelsen ger inte mig nåt mervärde. 3D är bara irriterande och en gimmick. Så är det bara. Dessutom var det härligt tomt och gott om plats i salongen som i och för sig var inte var jättestor men den dög alldeles utmärkt.

En av de sista scenerna i filmen med Ingenjören vars bröst sprängs (och en ny Alien tittar fram) tycker jag hade kunnat komma som en trevlig efter eftertexterna-scen och belöning till oss som faktiskt sitter kvar hela eftertexterna. En ganska irriterande detalj var att medan jag satt kvar helt ensam i salongen så var personalen inne och tände men såg att jag satt kvar och så fick de släcka igen. Detta hände dessutom två gånger. Gah.

4/5

PS. Just det, en liten rolig grej är att jag visste att Guy Pearce skulle vara med i filmen, och jag såg hans namn under förtexterna. Men när filmen var slut så kom jag på att jag inte hade sett Pearce. Vilken roll gjorde Pearce? Sen insåg jag att det förstås var den gamle företagsledaren Peter Weyland gammelsminkad/cgi:ad till oigenkännlighet. Dessutom fick jag för mig att Weyland hade gjort David till en avbild av sig själv och det alltså var Fassbender som spelade Weyland. Det var ju så det var i Alien-filmerna där Bishop var en kopia av sin skapare.

%d bloggare gillar detta: