The Reader (2008)

Jag är fortfarande på äventyr i Dalarna där jag utforskar övergivna mentalsjukhus, så här kommer ytterligare en gammal preblogg-text. Den här gången handlar det om Stephen Daldrys film The Reader och texten skrevs i maj 2009.

Jag hade en kväll plötsligt två timmar att slå ihjäl efter jobbet och kollade upp om det gick någon film som jag kunde tänka mig att se på den lokala biografen. Eftersom hjärnan kändes något trött efter den ”hårda” arbetsdagen riktade jag in mig på X-Men Origins: Wolverine eller Angels & Demons men de gick fel tider. Rätt tid gick dock The Reader (eller Högläsaren som jag hade valt att kalla den som film eftersom boken den bygger på heter just så på svenska). Hmm, The Reader, ja, det kändes kanske inte riktigt som rätt film att se för att slå ihjäl två timmar, men efter lite tvekan blev det så.

Det första jag la märke till och gillade var tempot. Regissör Stephen Daldry låter scenerna ta tid, och det tyckte jag var skönt. Det andra var att killen, David Kross, som spelade den unge Michael var riktigt bra, en sorts blyg spjuver. Han var dock kanske lite för ung att spela Michael som juridikstudent (det kändes som han rökte hela tiden för att kompensera), men det funkade. Kate Winslet bär genom hela filmen på en stor börda och det gestaltar hon bra, på gränsen till överdrivet, genom en stel och spänd kroppshållning och mimik. Överlag är det strålande skådespelarinsatser. Ralph Fiennes spelar ganska nedtonat den äldre Michael, en stukad och inåtvänd person, helt olik sitt unga jag.

Filmen tar upp tunga moraliska frågor men lyckas samtidigt ändå vara personlig. Jag gillar Daldrys stil som känns igen från den strålande The Hours. Just att det är personligt fastän det spänner över så mycket. Daldry knyter även ihop de olika delarna i historien på ett bra sätt. Det är skickligt gjort att få ihop det helt enkelt. Lite lustigt att se Lena Olin i två små roller spela både en mor och hennes dotter. Olin är riktigt bra som dottern i en viktig scen mot slutet. Dock var hon sämre som modern. Angående språket i filmen så tyckte jag INTE det var störande att man talar engelska. Det som irriterade var den tyska BRYTNINGEN hos vissa skådisar (t ex Winslet).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Tyska städer – Wir sind die Nacht (2010)

filmspanarna_kvadratAlexanderplatzHöstens första filmspanartema är här. Tyska städer. Jaha. När jag hörde vilket tema det skulle bli så visste jag i och för sig vilken film jag skulle ta mig an men jag var inte så där jätteinspirerad. Nu brukar i och för sig (igen) just svåra teman vara roliga i slutändan. Om man hittar en rolig vinkel vill säga. Just Tyska städer kändes mer som en geografilektion i mellanstadiet. Nu gillar jag i och för sig (återigen) geografi. Huuuuur som helst, jag skulle se München hade jag tänkt mig. En Steven Spielberg-film jag inte sett.

Men sen tänkte jag att jag måste anstränga mig lite mer. Sagt och gjort, jag valde ut en stad. Berlin. På Wikipedia, den allvetande sidan, fanns en lång lista på filmer som utspelas i Berlin. Det var faktiskt riktigt rolig läsning och jag upptäckte en hel del Berlin-filmer jag sett (Dr. Mabuse, der Spieler, Vi barn från Bahnhof Zoo, Valkyria och Der Baader Meinhof Komplex för att nämna fyra) och andra (A Foreign Affair, Cabaret och Himmel över Berlin t ex) som jag var sugen på att se. Valet föll till slut på en film som jag läst om hos Filmitch och som lät som precis rätt film att kolla in i lördags…

****

Wir sind die Nacht (2010)

Wir sind die NachtFör några år sen fick vampyrfilmer en sorts revival. Det handlade inte om den mytiska Dracula-historien utan filmerna försökte förankra berättelsen i vår verklighet. Frostbiten, Vampyrer och Låt den rätte komma in är tre svenska exempel. Även Twilight-filmerna får man väl räkna in även om de kanske är mer fantastiska. Nu blev jag, och många med mig, aningen trötta på dessa filmer. Alla sög (ehe) kanske inte men ni förstår vad jag menar.

När jag kollade på Wir sind die Nacht, Tysklands bidrag i neo-vampyrgenren, så kände jag konstigt nog inte att det var ett uttjatat ämne. Kanske berodde det på att strömmen av såna här filmer har avtagit. Den senaste jag såg var nog Jim Jarmuschs version, den utmärkta Only Lovers Left Alive.

Wir sind die Nacht inleds med att vi får träffa tre vampyrer, kvinnor allihop. En av kvinnorna är Louise, spelad av Nina Hoss som vi även ser i nu aktuella A Most Wanted Man. Louise är gruppens ledare och hon är en vampyr som söker efter något, efter någon. Riktigt vad är oklart men när hon senare i filmen får se den unga Lena (Karoline Herfurth) så tycker hon att hon har hittat det hon letar efter. Lena är en kriminell tjej som livnär sig på att råna folk vid bankomater eller stjäla bilar. Nu tar livet en annorlunda vändning för Lena…

I Wir sind die Nacht finns det ingen manlig chefsvampyr med ett harem runt sig som det brukar vara. Nej, här är det kvinnorna som styr. Faktum är att Spoiler det inte finns några manliga vampyrer kvar då de antingen tagit kål på sig själva eller dödats av sina kvinnliga ”kollegor” Spoiler slut. Jag vet inte om filmen har ett feministiskt budskap och vilket det i såna fall skulle vara men den kändes i alla fall uppfriskande. Tjejerna lever helt enkelt livet. De partar, rejsar med sina sportbilar… och dödar en hel del förstås. För Lena blir det mycket att svälja till en början och då menar jag inte bara bokstavligen.

Filmen är snygg och använder inte så mycket cgi. När man väl använder datoreffekter så ser man att budgeten kanske inte var gigantiskt. Men jag tycker man lyckas få till en bra look i slutändan. Berlins nattliv och Berlin om natten är en bra miljö. Jag som gillar graffiti noterade också att man valt att filma i många miljöer som är fyllda med denna ibland olagliga konstform. Dessutom förekommer det många härliga övergivna miljöer, bl a den förfallna nöjesparken Spreepark som vi även såg i actionthrillern Hanna och som jag dessutom har besökt. Ett riktigt coolt ställe i f.d. Öst-Berlin.

Finns det nåt mer med filmen som gör att det kan betraktas som en Berlin-film? Nja, jag vet inte. Den skulle väl kanske kunnat utspela sig i vilken stad som helst. Det är väl inte direkt så att staden är en rollfigur som det ju ibland kan vara. Men jag tycker ändå Berlins baksida passar bra in i filmen. Förutom de slitna och nedklottrade miljöerna får vi även se ett gäng svepande helikopteråkningar över staden där Berlins tv-torn vid Alexanderplatz är landmärket nummer ett.

Wir sind die Nacht är en litet annorlunda variant på vampyrfilm. Eller kanske inte. Som så ofta handlar det om problemet med evigt liv och hur det kan vara svårt att ha roligt varje dag i 250 år. Jag tycker även den på ett bra sätt skildrar hur förvandlingen till vampyr faktiskt skulle kunna gå till och upplevas rent fysiskt, och det gäller både fördelarna och de uppenbara nackdelarna.

De fyra tjejerna huvudrollerna är förresten perfekta om jag inte nämnt det tidigare. Förutom Nina Hoss som ledaren Louise och Karoline Herfurth som nykomlingen Lena ser vi mörka skönheten Jennifer Ulrich och spralliga Anna Fischer.

Vad tyckte Filmitch om Wir sind die Nacht? Det kan du läsa om här.

  Betyg halv

Ta nu och kolla in de andra spanarnas funderingar kring tyska städer.

Movies – Noir
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer (som slår två flugor i en smäll (läs: fuskar) med A Most Wanted Man. 😉 )

%d bloggare gillar detta: