Star Trek Beyond (2016)

Jag har accepterat att Star Trek-filmerna är actiondrivna äventyr med humor och spektakel snarare än filmer med mystiska fenomen och tidsparadoxer i fokus. Det gäller för övrigt även de äldre filmerna då det främst är i tv-serierna man hittar mer koncept- eller idébaserade teman.

Jag har nog inte bara accepterat det utan tycker nog det är ganska vettigt. Vissa av de äldre filmerna försökte vara seriösa, vilket misslyckades kapitalt. Det gäller väl främst det första filmförsöket från 1979, Star Trek: The Motion Picture, som är segare än kola.

I och med J.J. Abrams omstart av Star Trek 2009 så skakades nytt liv i franchisen. Besättningen på stjärnskeppet Enterprise föryngrades och därmed även rollbesättningen. Man la lite mer vikt på återkommande gnabb mellan rollfigurer och betonade att folket ombord var en familj. Den kvinnliga kommunikationsofficeren Uhura fick mer utrymme. Actionsekvenserna blev mer slicka. Det mesta gjordes coolare och mer modernt, och samtidigt kanske lite tråkigare (jämfört med, återigen, tv-serierna).

I den tredje filmen efter återuppväckelsen är kapten Kirk desillusionerad. Han har tappat tron på sig själv och funderar över poängen med att vara kapten på ett stjärnskepp. De åker ju bara runt och ”utforskar”. Kicken som fanns initialt har avtagit och han funderar på att hoppa av.

Men Kirk får ganska snart annat att tänka på då en superskurk i form Idris Elbas Krall dyker upp. Krall är av nån anledning arg på Federationen och vill förgöra dem. Let the rymdaction begin.

Jag gillade Star Trek Beyond. Det är lättsam rymdaction med duktiga skådisar som får till ett bra gnabb mellan sina rollfigurer. Jag gillade exempelvis att besättningen en bit in i filmen splittras upp och därmed tvingas samarbeta med partners som de kanske inte skulle ha valt själva. Främst gäller det ju förstås Spock (Zachary Quinto) och Bones (doktorn spelad av Karl Urban) som med glimten i ögat varit i luven på varandra ända sen tidigt i originalserien.

Hur funkade Krall som huvudskurk? Inte speciellt bra tyvärr. Elba är maskad och sminkad till oigenkännlighet. Dessutom pratar han med nån märklig afrikansk brytning. Varför? Spelades filmen in i direkt anslutning till biografifilmen Mandela: Long Walk to Freedom där Elba gestaltade just Nelson Mandela?

En rollfigur som jag däremot gillade mycket var badass-kvinnan Jaylah, som spelades av mumien själv, dvs Sofia Boutella. Hon var kaxig, frispråkig och badass på ett bra sätt. Men även hon var kanske alien-sminkad en aning för mycket. Eller, nej förresten, nu när jag tittar på bilder på henne från filmen konstaterar jag att hon ser cool ut med sitt vita ansikte med svarta tribal-streck.

Det förekom en del skön musik i filmen också. Jag hoppade t ex till i soffan när jag hörde tonerna av Public Enemys Fight The Power. Scotty, spelad av Simon Pegg som för övrigt även skrivit filmens manus, var inte ett fan. Jaylah däremot gillade beatet och skrikandet. Hmm, beatet och Chuck D:s mässande kulspruteflyt skulle jag uttrycka det.

Star Trek Beyond är inte den bästa filmen i franchisens historia men den är klart godkänd. Perfekt underhållning om du är sugen på rymdaction och lagom mycket humor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Thor: Ragnarok (2017)

Det har blivit en trevlig tradition att se filmerna i Marvels cinematiska universum på bio, allt som oftast tillsammans med Shinypoddens Henke. Så även nu när det var dags för åskguden Tor att ännu en gång att svinga sin Mjölner.

Vi försökte med alla medel undvika 3D men på nåt märkligt sätt blev det 3D ändå trots att vi trodde vi hade lyckats fixa biljetter till en 2D-visning. När ska filmbranschen fatta att ingen (ingen!) föredrar 3D-visningar. Eller, ja, de har nog fattat men har man en ursäkt att ta mer betalt så gör man väl det.

Så, vad handlar filmen om då? Well, Tor (Chris Hemsworth) försöker till en början hindra Asgårds undergång men inser när han träffar sin syrra Hel (Cate Blanchett) att det finns värre öden än Ragnarök.

Tillsammans med sin adoptivbror Loke (Tom Hiddleston), en fallen valkyria (Tessa Thompson), Heimdall (Idris Elba) och Hulk/Bruce Banner (Mark Ruffalo) så slåss Tor mot Hel och fenrisulven för att rädda Asgård. Vägen mot slutfajten tar oss till soptippsplaneten Sakaar där Jeff Goldblum ordnar gladiatorspel. Vilka som fajtas hade tyvärr trailern den dåliga smaken att avslöja, och tyvärr hade jag tittar på den.

Ja, men det här var väl helt ok, varken mer eller mindre. Efter visningen har filmen i princip raderats från mitt sinne. Under visningen hade jag aldrig rejält tråkigt eller rejält roligt. Det var en jämn ström av hyfsade scener som kom emot mig utan att jag fick nån speciell reaktion. Jag blev aldrig irriterad men ej heller upphetsad av nåt, och då är det väldigt svårt att skriva en vettig recension. Men jag gör ett försök.

Thor: Ragnarok påminner mig om Ron Perlmans rollfigur Salvatore i Rosens namn. I den filmen beskriver William of Baskerville, franciskanbrodern spelad av Sean Connery, den galne Salvatore som en man som pratar alla språk men samtidigt inget. Ungefär så känner jag inför Thor: Ragnarok. Det är en film som är väldigt mycket men just därför inte blir nånting.

Thor: Ragnarok är som en blandning av Guardians of the Galaxy, Sagan om ringen och kanske lite Det femte elementet på det. I grunden är det väl en komedi. Men även en fantasyfilm, och ett rymdäventyr.

Det är en film med en udda grupp lite tilltufsade personer som bildar en ny improviserad familj. Ja, Loke och Tor är ju redan släkt. Gruppen döper t.o.m. sig själva till The Revengers.

Det mesta i filmen påminner om nånting annat vilket gör att den inte känns egen och originell och då tappar den för mig. Det kändes nästan som en fan-film där man tagit rollfigurerna och placerat dem i ett manus skrivet av några fans som fått leka runt lite som de har velat.

Jag gillar ändå en del. Jeff Goldblum var härlig som envåldshärskare som roar sig själv med gladiatorspel. Jag tyckte även om estetiken på planeten Sakaar. Färgerna, hur byggnader och skepp såg ut. Det var snyggt.

Cate Blanchett är bra hon med när hon gör en ond version av sin Sagan om ringen-figur Galadriel. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen.

Hulk var kul. Jag gillade att han kan prata nu och att han är mer av en egen karaktär och inte bara ett grönt monster.

Alla i filmen spelar på skoj. Inget betyder nåt verkar det som. Fast det finns ett undantag och det var Idris Elba som Heimdall. Idris verkar ha spelat lite för sig själv utan att samspela med resten av rollbesättningen så mycket och därför kanske han tolkade sin rollfigur mer seriöst. Men jag gillade honom. Idris är alltid bra.

Som vanligt i filmerna om Tor så gillar jag den nordiska mytologin som förekommer. Här får vi några nyheter i form av Hel, Fenrisulven och eldjätten Surtr bl a. Men jag saknade Midgårdsormen.

En lustig detalj är att man i den svenska textningen valt att översätta alla namn på de nordiska gudarna till svenska (med ett undantag). Loki blir Loke, Odin blir Oden och Hela blir Hel. Och Ragnarok blir Ragnarök. Men Thor får förbli Thor. Hmmm, det stör en språkpolis som mig. De måste vara konsekventa här. Antingen översätta alla egennamn eller inga. Fast egennamn ska man ju inte översätta. I filmen heter Loki just Loki och inget annat. Va?! Talar jag mot mig själv eftersom jag själv skriver de svenska namnen i min text? Japp, det stämmer. Jag är i alla fall konsekvent och skriver Tor, inte Thor.

Hur funkade 3D:n då? Inte speciellt bra måste jag säga. Dels kände jag att jag blev trött i huvudet efter ett tag. Glasögonen sitter där på näsan och tynger hela tiden och sen är det nåt som gör att hjärnan får jobba på högvarv. Så fort du vrider lite huvudet för att mjuka upp din nacke så blir bilden suddig. Du måste sitta och titta rakt fram med ett stilla huvud för att bilden ska förbli skarp. Det blir tröttsamt i längden. Och, ja, filmen är förstås för lång. För att inte tala om eftertexterna. Långa.

En annan detalj kopplat till 3D:n var att skådisarna ibland såg ut som små actionfigurer som kändes ditplacerade som om filmen vore en dockfilm. Det var nåt med dimensionerna som bitvis kändes helt fel. Det kändes som en miniatyrvärld och varje gång det hände så tog det mig ur filmen.

Dags för betyg. Det kanske är hårt att sätta 2,5/5 men jag vill markera att jag tycker att t ex den första Thor-filmen var bra mycket bättre. Å andra sidan tycker jag Thor: Ragnarok är mer underhållande än Guardians-filmerna.

Ah, svårt. Fast två filmer kan ju hamna på samma betyg även fast en av dem är klart bättre än den andra. Det finns ett spann. Och nu ser jag att de bägge Guardians-filmerna fick normala tvåor, 2/5, så då känns 2,5/5 helt rätt till Thor: Ragnarok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om världens undergång idag.

Dredd (2012)

Dredd

Hjälm på!

Två anledningar till att jag ville se Dredd: (1) den hade liknats vid den underbart brutala The Raid och (2) Ex Machina-skaparen Alex Garland låg bakom manus. Jag blev inte besviken. Dredd (Karl Urban, vars röst är en blandning av Bale-Batman och Clintan) plus en kvinnlig synsk kollega (Olivia Thirlby) blir fångna i ett höghus (som styrs av en knarkliga) och behöver skjuta sig ut. Vi får våld, action och en dystopisk känsla som jag gillar. Dredd och hans kollegor är polis, domare, jury och bödel i samma person. Snabba beslut! I dessa dagar när det pratas om diversity så kan jag nämna att knarkligan leds av en galen kvinna (Lena Headey) och att Wood Harris (Avon från The Wire, yay!) är med på ett hörn. Slutord: Dredd tar inga fångar, varken rollfiguren själv eller filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into DarknessTitel: Star Trek Into Darkness
Regissör: J.J. Abrams
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På Twitter har jag läst att det förekommit stora spoilers för den senaste Star Trek-filmen i princip alla recensioner i de stora svenska medierna. Om man som jag är väl bekant med tidigare filmer och originalserien (TOS) så var det inte mycket till spoiler. Eftersom jag khan min Star Trek så var det inte speciellt svårt att räkna ut vem superskurken som går under namnet John Harrison egentligen var. Och om man inte khan sin Star Trek så spelar det ingen roll.

Filmen inleds dock med att Enterprise, med James Tiberius Kirk (Chris Pine) som kapten, är på uppdrag för att utforska en planet med en kultur som inte nått lika långt i sin tekniska utveckling. Här finns inga rymdskepp med warpdrift, inga laserpistoler, inga svävande bilar. Stjärnflottans Prime Directive föreskriver att man absolut inte får påverka sådana kulturers utveckling. Men finns det lägen då det är rätt att bryta mot direktivet? Kanske för att rädda en planet från total förgörelse eller kanske för att rädda en persons liv? Jag gillade att man tog itu med primärdirektivet i filmen, då det är något av det viktigaste i tv-serierna (kanske främst The Next Generation).

Kirk, omogen som han är, bryter givetvis mot direktivet och det leder så småningom till att han förlorar sin kaptensposition och att Enterprise-besättningen splittras. Men var lugna, det är bara temporärt. Den f.d. agenten i Stjärnflottan, John Harrison, och numera superskurk iscensätter nämligen ett antal attentat mot Stjärnflottan. Vem får uppdraget att söka upp och förgöra Harrison? Jo, givetvis Kirk och hans besättning.

Jag blev positivt överraskad av filmen. Den första filmen i omstarten, som kom 2009, tyckte jag var helt ok men den fick bara godkänt betyg. Den kändes som ganska platt rymdaction med en skurk som jag inte gillade. Skurken i Into Darkness gillade jag. Han spelas perfekt, givetvis med brittisk engelska, av mannen med det roligaste namnet i filmbranschen (i konkurrens med Bobcat Goldthwait?) – Benedict Cumberbatch.

En stor del handlingen är hämtat från Star Trek-film nummer två i ordningen även fast man på ett smart sätt kastat om vem som gör vad i de avgörande ögonblicken. J.J. Abrams har inte bara blinkat lite till den filmen, det är snarare frågan om en hyllning, typ ”nudge nudge, wink wink!” i kubik. Själv gillade jag det men jag kan förstå om man tycker det är lite väl mycket. Det finns en scen som är på gränsen mot slutet, och det liknar kanske lite Anakin Skywalkers noooooo-skrik i slutet av Star Wars Episode III. Men jag tyckte det funkade.

Apropå callbacks till TOS. Chris Pine har hittat sin Kirk perfekt, liksom Karl Urban har hittat sin Bones ungefär lika bra. De har fångat manéren från William Shatner och DeForest Kelley som gjorde rollerna i TOS. Speciellt Kirks sätt att komma in på kommandobryggan, fråga om status, och sen lätt och ledigt liksom studsa fram till sin stol, är kusligt lik. Det är en bra gestaltning av William Shatner, helt enkelt. Jag gillar de små sakerna också, som bara en trekkie noterar, som t ex de återkommande sonarliknande radioljuden eller Uhuras öronsnäcka i silver eller referensen till Nurse Christine Chapel (som i TOS spelas av Gene Roddenberrys fru Majel Barrett) eller tribbles!

Jag tycker det är en perfekt balanserad film, med en bra avvägning mellan rymdaction och mer berättande story, bl a med en ganska rörande far och son-historia mellan Kirk och amiralen Pike (Bruce Greenwood) och relationen mellan Kirk och Spock. Jag tycker det är en bra balans mellan humor och allvar. Möjligen är Simon Peggs Scotty aningen over the top. Sulu och Chekov? Ja, de är något av bifigurer i den här filmen. I TOS kunde de få vissa avsnitt som var ”deras” men här förblir de figurer i periferin.

Jag gillade också att man betonade att Enterprise faktiskt är ett forskningsskepp och filmen nämner också skeppets fem år långa uppdrag med att utforska märkliga nya världar. Vi fick även en kort glimt av några klingons men det gav inte speciellt mycket förutom att Zoe Saldanas Uhura fick visa upp sina kunskaper i klingon.

Faktum är att jag hade betydligt roligare under den här uppföljaren än när jag såg den förra filmen (som jag såg om för några dagar sen och den fick samma betyg som tidigare). Kanske hade jag nu vant mig vid att det inte är Star Trek som det var i TOS utan mer av en actionfylld Star Trek. Fast det ska sägas att även tidigare filmer har skiljt sig en del jämfört med tv-serierna. Det har alltid varit mer action i filmerna. Skillnaden var dock större i den första omstartsfilmen.

Hela idén med att omstarten utspelar sig i ett alternativt universum (orsakat av händelserna i den första filmen) jämfört med TOS är ett smart drag. Detta gör att man inte behöver ta hänsyn till alla händelser och personer från TOS/filmerna.

Som avslutning kan jag inte låta bli att notera att filmen känns som en direkt kritik mot, eller åtminstone en kommentar till, USA:s avrättning av Usama bin Laden. I filmen får Enterprise order om att helt enkelt ta kål på superskurken Harrison genom att skjuta fotontorpeder mot den plats han gömmer sig. Spock påpekar, som den by the book-person han är, att det är emot reglementet att döma en person till döden utan en rättvis rättegång. Även ett tal mot slutet av filmen betonar det meningslösa med att söka hämnd på det sättet. Det förekommer även en sekvens som fick mig att tänka på 11 september och den sekvensen hade man inte kunnat ha med för några år sen. Det hade varit för känsligt, helt enkelt.

Förresten, sa jag att filmen är riktigt snygg också, precis som den förra filmen. Just detta är Abrams en mästare på.

4/5

Star Trek-sommar – Star Trek (2009)

Titel: Star Trek
Regissör: J.J. Abrams
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här skulle ha varit det sista inlägget om Star Trek men senare idag kommer det ett sista litet bonusinlägg om det bästa med Star Trek: The Next Generation.

Om ni inte fattat det än så är jag Star Trek-fan. Kanske inte en djupnörd, men jag har definitivt koll. Det bästa med Star Trek har alltid varit tv-serierna. Främst är det väl originalserien och The Next Generation som jag gillar mest. Tv-serie-formatet bjuder på något helt annat jämfört med än en långfilm. Tv-avsnitten rullar på och du lär känna karaktärerna mer och mer, lär känna deras egenheter och hur de agerar med andra. Det blir en helt annan familjär känsla än när allt ska krympas ihop till en endast två timmar lång, helst actionpackad, film. En stor del av Star Trek är enligt mig också att fokus är på mystiska fenomen, utforskande, politik och inte så mycket på hjälte versus skurk och skjuta, skjuta, skjuta laserpistol.

Med det här ovan sagt så blev omstarten av Star Trek kanske inte helt oväntat något av en besvikelse, trots den hajp som ändå förekommit (Fredrik Strage i DN gav den t ex en fyra). Men, men, jag ska väl inte klaga alltför mycket ändå. Rollbesättningen är bra, främst Kirk och Spock som också är huvudpersoner i orginalserien men då tillsammans med Bones. Här är Bones roll rejält nedklippt och han framstår som en bifigur, vilket inte är så konstigt då man helt enkelt valt att fokusera på Kirk och Spock. Men Karl Urban gör en hyfsad insats när han i princip spelar DeForest Kelley som gjorde Bones i originalserien. Bäst tycker jag nog Zachary Quinto som Spock är men det kan bero på att Spock är min favoritkaraktär från Star Trek.

Scenografin i filmen är till stora delar klockren. Kommandobryggan på Enterprise är t ex väldigt snygg och stilren. Skurkskeppet kändes dock mest förvirrande, tyvärr. Man fick liksom aldrig nån överblick över det. Förvirrande är också själva historien i filmen, förvirrande men samtidigt ganska ordinär. Tempot är uppskruvat till max, kanske för att hinna med den back-story om Kirk och Spock som filmen inleds med. Skurken (faktiskt spelad av Eric Bana), en romulan med tribaltatueringar är inte speciellt cool, han heller. Mja, till slut blir det godkänt ändå. Star Trek-känslan från tv-serien är (givetvis) till stora delar borta och ersatt med modern, fräsch, men ganska platt rymdactionkänsla.

3/5

Priest


Titel: Priest
Regi: Scott Charles Stewart
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Priest är en sån filmen som åtminstone borde få mitt näst sämsta betyg, dvs en tvåa. Grundhistorien borde räcka. Den finns ju här. Vi har ett framtida samhälle efter apokalypsen. Efter ett fasansfullt krig mellan människor och vampyrer har tagit slut och människorna tagit sin tillflykt till städer omgärdade av murar. Här är det Kyrkan (med stor k) som styr. Det var Kyrkan som med hjälp av superpräster vann kriget och räddade mänskligheten. Superprästerna är numera krigsveteraner som kyrkan egentligen inte vill veta av. En av dessa superpräster spelas av en viss Paul Bettany, vi kan kalla honom Präst. De överlevande vampyrerna har förpassats till nån sorts reservat.

Utanför de skyddande murarna bor det också människor trots att marken inte inte är speciellt bördig utan mer liknar en öken. Men det ska i alla fall inte finnas några vampyrer här. Eller? Präst höra om en vampyrattack där hans bror ska ha skadats och hans brorsdotter rövats bort. Präst vill undersöka vad som har hänt men Kyrkan vill inte veta av det; vampyrerna utgör ju inget hot längre, de få som finns kvar är i sina reservat. Eller? Präst ger sig givetvis av ändå, ut i det västernfilmsliknande landskapet utanför staden.

Nu har det gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och den har bleknat… rejält. Den känns ungefär lika blek som Paul Bettany var i The Da Vinci Code. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen förutom att jag inte hade så trevligt när jag såg filmen. Det är pekoral det är frågan om. Det är för mycket datoranimerade vampyrer, för mycket datoranimerade grönskärmsmiljöer, för mycket tråkig action. För dåligt och tråkigt helt enkelt. Och nu när jag blir påmind om vilka skådisar som var med — Brad Dourif, Christopher Plummer, Maggie Q, Karl Urban… och Mädchen ”Twin Peaks-Shelly” Amick — så känns det som rent slöseri.

Och Bettany? Brukade inte han vara med i bra filmer? Det fanns en sekvens med ett tåg inblandat som var hyfsad och jag kom att tänka lite på motorvägsjakten i The Matrix Reloaded. Fast här är det inte alls samma kaliber på den action vi bjuds på.

En annan film med samma tema är The Book of Eli. Den Denzel-rullen är bättre även om inte heller den är en bra film. Nåt jag faktiskt gillade med Priest var att man har dragit hela ”vampyr vs kristendomen”-grejen hela vägen. I vanliga fall brukar det handla om lite vigvatten och ett kors i fejan. Här är, eller åtminstone var, det en organiserad prästarmé uppbackad av hela kyrkan.

Även Filmitch, Henke och Steffo har sett Priest. Samtliga är mer förlåtande än jag när det gäller hur rackarns tråkig och ytlig filmen faktiskt var. Kanske fick den mer djup om man såg den på bio i 3D? 😉

1+/5

The Chronicles of Riddick


Titel: The Chronicles of Riddick
Regi: David Twohy
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Om jag hade sett The Chronicles of Riddick vid ungefär samma tidpunkt som när jag såg Pitch Black så är det möjligt att den inte hade fått så pass bra betyg som den nu fick. Jag tycker det visar hur mycket vilket humör man är på spelar in när det gäller vad man tycker om en film. Uppföljaren till Pitch Black såg jag i juli 2010 mitt under en värmebölja och då jag dessutom var i stort behov av att se nåt annat än fotbolls-VM.

He, jag kände att det kunde vara skönt att se en inte alltför jobbig film så här i värmens (och fotbollsfeberns) tid. Lämpligt nog hade jag The Chronicles of Riddick inspelad. Det märks att man här har haft en större budget jämfört med ettan och lågbudgetaren Pitch Black. Jag gillar miljöerna i filmen som jag tycker man har fått till ganska bra. Det är pompöst, överdrivet, haha, ja, inget man tar på allvar, men trots att det nästan blir larvigt så funkar det. Konceptet med Necromongers är utomordentligt fånigt (ja, själva ordet är fånigt). Faktum är att väldigt mycket i filmen är fånigt och förvirrande. Vad gör egentligen Judi Denchs rollfigur i filmen? Hela historien med Karl Urban och Thandie Newton är krystad. Trots allt dåligt så finns det nåt som gör att jag sväljer det hela. Det kan ha att göra med att min hjärna helt enkelt inte var redo för nåt mer avancerat. Så filmen är egentligen inte godkänd men just den här tittningen är ändå värd en svag trea. Det var en vin-vinn-situation, helt enkelt (japp, kunde inte låta bli att slänga in en ordvits).

3-/5

%d bloggare gillar detta: